Gränsvandring på Hisingen – del 1

Uppdatering 11/9-23:

Projektet som beskrivs i den här bloggserien tog sin början 2017. Föga anade jag då att det skulle leda till en hel bok. Men så har det nu blivit. Hisingen – ön i gränslandet är titeln, utgiven på Bokförlaget Korpen. Del 1 handlar om gränsen, del 2 mer allmänt om Hisingens historia, och i del 3 listar jag historiskt intressanta platser på Hisingen. Boken finns att köpa där böcker finns att köpa. Här finns en presentation av den på förlagets hemsida.

Tidigare uppdatering 31/5-22: 

Våren 2022 blev jag ombedd av Göteborgs hembygdsförbund att skriva ett kapitel till deras årsbok. I boken finns en 35 sidor lång text, med bilder och kartor, som beskriver gränsen och dess historia ännu mer utförligt och genomarbetat än här. (Men inte mer än i Hisingen – ön i gränslandet). T ex skrev jag en inledande del om hur det kan ha gått till när Birger jarl förhandlade sig till en svensk västkust och därmed gjorde Lundby och Tuve svenska. Boken finns bl a att köpa här på Bokus.

Till boken gjorde jag och min vän David Västskär en ny karta, över gränsen och alla gränsmärken. Jag lägger nu in kartan här, som en ingång till bloggtexten. (Siffrorna på den här kartan är i omvänd ordning jämfört med bloggen, eftersom vi gick ”bakifrån” och jag utgår i boktexten mer från vår vandring än Kaléns gamla lista.)

Bakgrund

Jag minns inte riktigt hur vi först kom in på det, men någon gång i våras mynnade en twittertråd ut i en diskussion om landskapsgränsen på Hisingen. Jag, som växte upp i bohuslänska Backa, har alltid haft en ungefärlig uppfattning om var denna gamla landsgräns mellan Sverige och Norge går. Jag visste att när jag cyklade över Kvillebäcken till mina kompisar i Tuve, så var jag plötsligt i Västergötland. I tron att jag nu lätt skulle kunna hitta en karta med gränsen utmärkt, började jag googla. Döm om min förvåning när jag insåg att det var snudd på omöjligt. Istället fick jag en gåta att lösa. Idén om att “gå gränsen” föddes.

Jag arbetar på en skola som ligger i den västgötska delen av Hisingen. När jag i våras frågade mina elever om de visste i vilket landskap de befann sig, så svarade nästan alla Västra Götaland. När jag förklarade att det inte finns något landskap som heter så tittade de frågande på mig. Jag förstår dem. Län och regioner verkar vara det som gäller nu. Men hur spännande är ett län? Ena dagen är det Malmöhus och nästa dag något annat. Landskap däremot ändrar man inte på hur som helst. De fyller kanske ingen reell funktion nuförtiden, men jag inbillar mig att de har ett kulturhistoriskt värde. Även om folk i Göteborg och Stockholm i första hand identifierar sig som göteborgare och stockholmare finns det andra delar av landet där identiteten sitter i landskapet. Man är bleking, dalslänning, värmlänning. Landskap, och dess gränser, har historier att berätta. Särskilt på en ö som Hisingen, som under många hundra år låg i en känslig gränstrakt.

Det visade sig att den enda officiella karta från Lantmäteriet som har landskapsgränser är den så kallade Översiktskartan. Men den finns inte digitalt, och den är i helt fel skala för att kunna se exakt var gränsen går. Istället nådde jag ett första genombrott på en hemsida för ornitologer. De är noga med landskapsgränser eftersom de måste rapportera i vilket landskap de skådat sina fåglar. En av de första träffarna jag fick när jag googlade “landskapsgränsen på Hisingen” ledde mig till ett orinitologforum där skribenten Bo påminner om att “landskapsgränsen mellan Skogomedammen och Hökälladammen följer Kvillebäckens originalfåra och inte dess nuvarande lopp, vilket förskjutits en bit österut i samband med Tuveraset 1977.”

Jag fick nu idén att testa kartfunktionen på artportalen.se, där man rapporterar fåglar man sett. När jag låtsades söka efter fågelfynd i Bohuslän fick jag fram en karta med en landskapsgräns som jag kunde zooma in på. Det kändes bra att kunna presentera följande skärmdump på twitter, som kvitto på lyckat detektivarbete.

Samtidigt stod det klart att större insatser än så skulle krävas. Och turen var på min sida. Under en fikarast på jobbet nämnde jag att jag börjat göra efterforskningar med målet att kunna genomföra en gränsvandring på Hisingen. En kollega berättade då om en pensionerad studievägledare med stort intresse för gränsforskning. Några dagar senare träffade jag Greger Mossberg, som på sin blogg har skrivit flera intressanta inlägg i ämnet. Jag började nu lära mig hur man kan lägga pussel med historiska kartor och nyare kartor och på så sätt få fram exakt var landskapsgränser går. Med Gregers vägledning började jag också inse något som jag tidigare aldrig funderat över: att en gräns egentligen inte är mer exakt än att den består av tänkta linjer mellan olika punkter – gränsmärken. Greger visade mig också boken Bohuslänska gränsmärken från 1933. Till min stora glädje hittade jag ett exemplar att beställa på Bokbörsen. Förberedelserna kunde börja på allvar.

Historia och kartor

Innan jag går vidare kan det vara på sin plats med en liten historielektion. För mycket länge sedan var Hisingen en ögrupp. Med landhöjningens hjälp blev det en ö, som kom att ligga i ett viktigt gränsområde. Fram tills freden i Roskilde 1658 möttes i trakterna kring Göta älvs mynning norska Bohuslän, danska Halland och svenska Västergötland. Vid 1200-talets början var hela Hisingen norsk, men någon gång under det seklets gång tillföll två av Hisingens sju socknar, Lundby och Tuve, Västergötland, och blev därmed svenska. Det finns en gammal skröna om hur kungarna Olof Skötkonung från Sverige och Olav Haraldsson från Norge spelade tärning om Lundby och Tuve, men exakt hur och när uppdelningen verkligen skedde är höljt i dunkel. Ämnet behandlas i alla fall i den äldsta bevarade gränsöverenskommelsen mellan Sverige och Norge, daterad till 1273. Från det mytomspunna trekungamöte, som lär ha ägt rum år 1101 någonstans i närheten av Kungälv, finns däremot inga gränslistor bevarade.

Joh. Kalén (han verkar aldrig använda hela sitt förnamn) sammanställer i sin bok ett antal olika gränslistor. Hans viktigaste förteckning över just Hisingens gränsmärken är från 1554. När han nästan 380 år senare ger sig ut på jakt efter gränsmärkena lyckas han inte hitta alla. Kalén stötte alltså på svårigheter i sin gränsvandring redan på 30-talet, och det är knappast lättare nu. Det har byggts rejält på Hisingen under 1900-talet. På ett ställe skär t ex en Volvofabrik rakt igenom gränsen. Kartan här är från Kaléns bok, det är han själv som numrerat och ritat ut sina gränsmärken.

För runt en tusenlapp specialbeställde jag fem fastighetskartor från Lantmäteriet. I brist på tillgängliga kartor med landskapsgränser, så är Fastighetskartan den bästa karttyp som finns att tillgå, eftersom den har sockengränser. Den finns dock inte digitalt, den trycks bara på beställning och varje fastighetskarta täcker en så begränsad yta att jag behövde fem stycken bara för att täcka Hisingens gränsområden. Tänk om gränserna hade funnits på den i övrigt ypperliga karttjänsten på Lantmäteriets hemsida. Det hade besparat mig en del jobb. (Inom parentes vill jag nu, tre år efter att det här inlägget skrevs, tipsa om den nya appen Min karta, där samma information som på Fastighetskartorna finns att få direkt i mobilen.)

När det väl är dags för vandringen, som jag gör tillsammans med två vänner, bestämmer vi oss för att börja med den enklaste etappen – den östra delen av gränsen, som utgörs av Kvillebäcken och som till en början går lätt att följa till fots. Det är förvisso inte helt säkert att den följer sin ursprungliga fåra hela vägen ner till Göta älv, men från Backaplan och vidare norrut råder det inget tvivel om att ån och gränsen gör gemensam sak. Den ringlar sig gemytligt genom nybyggda hus i närheten av Backaplan och det är här vi börjar vår vandring, uppströms mot Hisingens mitt. På bilderna ligger Västergötland på vänster sida och Bohuslän på höger.

Strax norr om Backaplan korsar Kvillebäcken S:t Jörgens golfbana. Undrar hur många golfspelare som vet att de byter landskap, när de går över bron på bilden.

I norra delen av golfbanan smalnar bäcken av ordentligt och blir på sina ställen så smal att vi kan gå över den. Här lämnar jag Västergötland och tar mig över till Bohuslän.

Bifurkationen

En bit norr om golfbanan vidgar sig bäcken igen och spricker sedan upp i två dammar, Skogomedammen och Hökälla damm. Vi är nu framme vid det fågelområde, som ornitologerna diskuterade på sitt forum. Det var här som Tuveraset, år 1977, flyttade bäckfåran så att det nu är snudd på omöjligt att säga exakt var gränsen går.

Vi stannar och fikar i idyllen vid Hökälla damm, lyckligt ovetande om den upptäckt som snart skulle innebära en viss besvikelse. På norra delen av Hisingen byter Kvillebäcken både namn och riktning. Där vattnet börjar rinna norrut heter bäcken Kvillen. Det rör sig om en så kallad bifurkation, som sedan urminnes tider delat Hisingen mitt itu. Så sent som på 1800-talet kunde man åka båt tvärs över hela ön. Men bifurkationen visar sig nu vara kapad, sönderskuren, förstörd.

Det är inte så lätt att slå fast exakt vad en bifurkation är, men här är två försök till definitioner: “ett vattendrag som delar sig och inte möts igen” och “ett vattendrag som från en punkt rinner åt två olika håll”. Den senare varianten är vad det rör sig om på Hisingen, där marken är så plan att det inte finns någon självklar väg för vattnet att falla. Faktum är att det finns ett flertal bifurkationer på Hisingen (t ex Pansarkvillen, vars namn är en gåta värt ett eget blogginlägg – om jag lyckas lösa den). Världens näst största bifurkation finns i Sverige, i Tärendö, där Kalix älv delar sig i två. Det rör sig där om en så kallad flodbifurkation, med betydligt större vattenmassor än de små rännilarna som rinner kors och tvärs över Hisingen. (Inom parentes kan här tilläggas att Hisingen är skapad av just en bifurkation: i Kungälv delar sig Göta älv mitt itu – voilà!)

För några decennier sedan byggdes en ny väg, Skogomevägen, och samtidigt skapades de dammar som nu är centrum för det populära fågelområdet Hökälla. Men i samband med vägbygget stängde man av vattnets väg. Det rör som går under vägen är en fin present till områdets grodor (vilket Park- och naturförvaltningen berättar om här) men som framgår av bilden behövs det rejäla översvämningar för att vattnet ska ta sig över vallen till andra sidan vägen.

Jag har inte lyckats reda ut exakt var bifurkationens ursprungliga delningspunkt låg. Det finns flera möjliga tillflöden, och på lantmäteriets kartor finns blå pilar som visar att vattnet rinner söderut långt norr om Hökälla. Så kanske det var en gång i tiden, men bara några få meter norr om Skogomevägen hittar vi en bäck som rinner ner i Kvillen, varifrån vattnet tveklöst rinner norrut. Kvillebäckens södergående vatten saknar däremot tillflöde. Följande förklaring ges på en skylt i området: “Namnet Hökälla har fornnordiskt ursprung och betyder källan vid höjderna. På medeltiden fanns det en helig källa någonstans i Hökälla. Idag kommer det fortfarande underjordiskt vatten upp ur leran på flera ställen i våtmarksparken.”

Direkt norr om Skogomevägen är terrängen längs med Kvillen bitvis ogenomtränglig. Här tvingas vi lämna ”gränsfloden” ett tag, och ta en omväg genom Skogome. Efter någon kilometer prövar vi att vika av ner mot bäcken igen. Vi korsar järnvägsräls och hamnar i ett område, mellan rälsen och Kvillen, som mänskliga fötter sällan lär trampa. Däremot verkar det vara ett paradis för bävrar. Till vår glädje har bävrarna gjort ett gott jobb med att göra terrängen vandringsbar.

Vi följer Kvillen ända fram till den punkt där gränsen lämnar bäcken och viker av västerut. Vi är nu framme vid vårt första gränsmärke, nummer 10 på Kaléns lista, där det kort och gott går under namnet “Kuillenn”. Den bäck som här rinner ner i Kvillen namnges alltså inte, men det råder knappast något tvivel om att det är Djupedalsbäcken. Det vore förstås av stort intresse att veta om det här bäckmötet någon gång har varit bifurkationens delningspunkt och om det i så fall gjorde det särskilt lämpligt som gränsmärke. Kalén har inget svar, och frågan är väl om den gåtan överhuvudtaget går att lösa. Min teori om att delningspunkten inte alltid har legat på samma ställe får i alla fall stöd i en uppsats om Nordre älv där biologen Albin Noreen skriver att “nollpunkten, där flödet delar sig, är idag vid Skogomevägen men har tidigare varierat”.

Nästa gränsmärke på Karléns lista är Skändla rös. På vägen dit passerar vi först en ståtlig gränssten vid Tuve kyrkväg. Den finns omnämnd på Riksantikvarieämbetets utmärkta sajt Fornsök, där man kan zooma in var man vill på Sverigekartan och hitta information om tusentals fornminnen. Vi hade både nöje och nytta av Fornsök vid flera tillfällen under vandringen. Häng gärna med till del 2 av den här bloggserien för att få veta mer om Skändla rös och våra vidare strapatser.