Gränsvandring på Hisingen – del 3

Arendalsenklaven

Som framgår av del 2 i denna bloggserie syftar namnet Arendalsenklaven på den mindre av de två västgötska delarna av Hisingen. Trots att jag ännu inte försökt mig på en vandring runt detta områdes gränser, förtjänar dess historia ett eget inlägg.

På moderna kartor ser det ut som att mittengränsen inte går hela vägen ner till älven men det beror på att sentida hamnbyggen förändrat vattenlinjen. Det råder inget tvivel om att Norge, mellan de båda svenska områdena på Hisingen, hade en kil som sträckte sig ända ner till vattnet. Det syns tydligt på många äldre kartor, t ex den här från 1856.

Tråkigt nog saknar denna egendomliga enklav (för att låna Kaléns uttryck) gränsmärken. Han nöjer sig därför med följande korta påpekande:

Sanningen att säga vet man ingenting om dess uppkomst mig veterligt. Jag har heller inte ansett mig behöva upptaga den frågan för detta arbete, då inga som helst gränsmärken finns angivna utefter dess gräns. Efter all sannolikhet har den dock av ålder hört till Sverige.

Desto mer läsning i ärendet bjuder historikern Ralph Scander på i den fina sockenboken En bok om Tuve (1966). Hans kapitel De första 1000 åren av Tuve sockens historiska tid är en gedigen och underhållande genomgång, som jag varmt rekommenderar alla som vill fördjupa sig vidare i olika teorier kring Hisingens norsksvenska historia. Scander ägnar flera sidor åt Arendalsenklaven. Han inleder sin utläggning så här:

I äldre tid var Tuve socken större på ett mycket egenartat sätt. Det svenska Hisingen omfattade inte bara en utan två från varandra åtskilda enklaver i den i övrigt norska ön. Insprängd i den västra grannsocknen Björlanda låg med fjorden som en gräns i söder en del av Tuve socken, omfattande Arendal, Synneröd, Härröd och Syrhåla, ett område som vi för enkelhetens skull kallar Arendalsenklaven. […] För oss som är vana att tänka i nationaliteter på ett annat sätt än medeltidens människor, är detta förhållande märkligare än för våra förfäder. Dessa hade inte samma respekt för gränser utan umgicks och levde mera som de naturliga förbindelserna i trakten medgav. Ändå är gränsförhållandena originella och kräver ett försök till förklaring.

Ralph Scanders försök till förklaring är intressant, inte minst eftersom den också rör ett område som idag ligger i fel landskap på en uppsjö av kartor. Men mer om det senare.

Scander förklarar först det förvisso självklara, att gränsöversyner alltid i första hand bygger på äldre källor. Att Arendalsenklaven inte nämns i 1554 års gränslista borde alltså innebära att “synemännen inte haft något äldre underlag i form av av någon förteckning, som upptagit Arendalsenklavens gränsmärken.” Av det drar Scander slutsatsen att “denna enklav inte från början ingått i det svenska landförvärvet på Hisingen.”

Scander tror alltså att Arendalsenklaven blev svensk vid ett senare tillfälle än på 1200-talet. Frågan är då när det skett. Hans teori är att det har ett samband med upprättandet av Bohus fästning. Förmodligen var det vid denna tidpunkt – för att lättare kunna försvara sin fästning – som Norge erövrade ett landområde, Skårdals skate, på östra sidan av Göta älv. Det området är inramat av talrika gränsmärken på Kaléns lista, så det råder inget tvivel om att det är bohuslänskt. Idag ligger samhället Bohus och norra delen av Surte inom denna enklav. Scander skriver:

Det finns ett tillfälle, då en sådan gränsutvidgning kan ha varit aktuell. Enligt traditionen skulle Skårdalsenklaven vid Bohus ha tillkommit under 1400-talets förra hälft genom ett byte mot Svenska Hisingen. Detta är en omöjlighet om man därvid tänker på Lundby och Tuve socknar. Dessa har med säkerhet varit svenska före 1276. Något behov av en enklav vid Bohus har inte förelegat före tillkomsten av Bohus fäste. Detta brukar anges till 1308. Om det finns något samband mellan Skårdalsenklaven och områderna på Svenska Hisingen, kan det däremot röra Arendalsenklaven.

Det skulle alltså kunna röra sig om ett byte: Skårdalsenklaven mot Arendalsenklaven. I bildtexten till en karta från 1690 konstaterar Scander entusiastiskt:

Observera likheten i ytstorlek mellan de båda enklaverna! Detta underbygger ytterligare tesen, att det var dessa båda områden, som under medeltidens slut byttes mot varandra.

Ralph Scander påpekar vidare att Arendalsenklavens invånare hade en enklare väg att med båt ta sig till den svenska kyrka som avståndsmässigt befann sig längre bort än den i norska Björlanda: “Terrängen har – speciellt i äldre tider – inte gett alltför goda möjligheter till förbindelser med Björlanda sockencentrum, kyrkan.”

Låt mig nu för en stund lämna Hisingen och istället göra en utvikning om Skårdals skate. Under sin tid som ordförande i Bohus Gille skrev Sven H Gullman en artikelserie i Lysekilsposten, där han försöker besvara frågan: “Ligger Surte i Bohuslän?” Gullman har publicerat artiklarna på sin hemsida, och om ni orkat läsa mitt inlägg ända hit så orkar ni nog läsa det också.

Gullman har inte lyckats komma fram till exakt när Lantmäteriet gjorde misstaget att placera Skårdals skate i Västergötland, men under lång tid är det så det sett ut på alla tänkbara kartor. Gränsen har följt Göta älv, precis som den fortfarande gör på t ex den här kartan som jag i somras hittade på turistbyrån i Kungälv. Notera att Hisingens landskapsgräns däremot är korrekt och noggrant utmärkt.

Men Lantmäteriet har faktiskt upptäckt sitt misstag! På Översiktskartan, där landskapsgränserna finns med, ligger numera Bohus och halva Surte i Bohuslän. När man tänker efter så är det väl inte så konstigt att Bohus ska ligga i Bohuslän? Frågan är dock hur många av Bohus- och Surteborna som skulle svara rätt om någon frågade dem i vilket landskap de bor.

Annat var det så sent som 1883, då frågan om Skårdalsenklavens landskapstillhörighet var uppe på en kommunstämma, som Gullman berättar om:

Jordägarna ville även i fortsättningen tillhöra Bohuslän, däremot inte arbetarna vid Surte glasbruk. Detta kan säkert förklaras med att böndernas gårdar hade gått i arv under långa tider och att bönderna hade en bohuslänsk identitet, medan glasbruksarbetarna var inflyttade utan rötter i trakten. Bönderna kände sig som bohuslänningar, för övriga var det likgiltigt.

Som avrundning vill jag tillägga att jag inte gett upp hoppet om en gränsvandring runt Arendalsenklaven. Det är dock ingen lätt uppgift, särskilt som den delen av Hisingen är rikligt bebyggd, inte minst med stora industrier, som för all framtid förändrat det landskap där man kanske förr i tiden kunnat skönja naturliga gränslinjer.

En som gjort ett försök är Martin Wimby, som i sin lilla bok En vandring på gränsen (2014) faktiskt inleder sin promenad från väster. Han konstaterar dock att han sällan är säker på att han är på rätt ställe. Arendalsenklaven är svårutforskad. Liksom i Bohus och Surte vore det intressant att fråga boende i området om de vet vilket landskap de är bosatta i. Risken är kanske att ett vanligt svar skulle bli Västra Götaland.

Uppdatering: Nu finns också en del 4, där en vandring runt Arendalsenklaven beskrivs.