Gränsvandring på Hisingen – del 4

Jag började med den här bloggen i första hand för att dokumentera och minnas resor jag gör. Hittills har de flesta inläggen kommit att utspela sig någonstans i Östeuropa. Men flest läsare har jag fått när jag skrivit om Hisingen. Hisingen är uppdelad i sju socknar: Torslanda, Björlanda, Säve, Rödbo och Backa hör till Bohuslän, medan Lundby och Tuve ligger i Västergötland. Sommaren 2017 gjorde jag och två vänner en vandring längs en stor del av den hisingska landskapsgränsen, som fram till 1658 också var landsgräns mellan Sverige och Norge. Kartan här, med gränsen i gult, är från 1856.

I en tredelad bloggserie beskrev jag vår gränsvandring. Genomslaget blev större än jag väntat mig, bland annat skrev GöteborgDirekt en artikel om projektet. Men vi kom faktiskt inte hela vägen den gången. Återstod gjorde den mytomspunna Arendalsenklaven, området till väster om den bohuslänska kil som kapar västgötadelen av Hisingen itu och därmed skapar en enklav där gårdarna Arendal, Syrhåla, Synneröd och Härröd låg. Det är inte självklart varför dessa gårdar kom att tillhöra Sverige, men jag spekulerar i ämnet i del 3 av min bloggserie. För mer kött på benen gällande enklavens historia hänvisar jag dit.

I boken Bohuslänska gränsmärken, som vi hade mycket glädje av 2017 saknas gränsmärken för Arendalsenklaven. Men efter nya efterforskningar bland olika historiska kartor på Lantmäteriets hemsida kunde jag med ovärderlig hjälp av Greger Mossberg (som har en blogg med flera inlägg i ämnet gränsforskning) lägga ett ganska bra pussel. Socknar har gjorts om genom åren, så metoden går ut på att hitta kartor med sockengränser som är gamla nog att vara identiska med landskapsgränsen. Sedan gäller det att finna de rätta linjerna i det gytter av gränser som finns på mina specialbeställda fastighetskartor. Jag har markerat de korrekta gränsböjarna med röda ringar på kartan här nedanför. Den historiska kartan visar gränsen vid det ställe där hamnindustrins framfart har gjort den som mest omöjlig att få ordning på.

Sent i somras var jag och en tapper vän redo att ge oss på Arendalsenklaven. I en twittertråd redovisade jag vår vandring redan då, men det är hög tid att lägga ut texten också här på bloggen. Vi började i Torslandaviken, som normalt lockar fler fågelskådare än gränsforskare. Gränsen skär rakt igenom viken, så ornitologer som sorterar sina fågelkryss efter landskap måste hålla tungan rätt i mun. Mina allra första efterforskningar i det här ämnet ledde mig till en hemsida just för ornitologer. Kartan jag kom över där stämmer inte exakt i varje krök, men ger en bra överblick, så jag lägger in den här tillsammans med fastighetskartan för Torslandaviken.

Hamnindustrin har som sagt tagit över stora delar av Hisingens älvstrand. Men naturreservatet Rya skog och Torslandaviken, som Birdlife International klassar som en “Important Bird Area of Europe” har sparats som minnen från en svunnen tid. I Torslandavikens fall är minnet förvanskat: den forna viken är idag en insjö. Utloppet är igentäppt och har blivit en jättelik muddertipp, där skräckinjagande skyltar med hot om livsfara skrämmer de mest envetna gränsletare på flykt. En intresseförening har bildats för att rädda det som räddas kan. På deras hemsida finns en bra genomgång av Torslandavikens historia.

Vid sjökanten in mot land finns en liten bäck som ligger på rätt ställe för att utgöra en naturlig gräns. Den ringlar sig i riktning mot den gränssten som vi vet står vid Torslandavägen, bara ett stenkast bort. Entusiastiskt letar vi oss in mellan två stängsel och följer bäcken så långt vi kan. Men ganska snart har vi vass upp över öronen, och det bär sig inte bättre än att min kompis till slut plumsar rätt ner i bäcken. Vi inser att vi är på djupt vatten, och bestämmer oss istället för en omväg genom ett liten skogsdunge. Där möts vi av en ilsken stank. Liksvamp tror vi först, men min vän får snart syn på en död räv. Vår omväg får en allt vidare lov.

Ganska snart når vi ändå fram till Torslandavägens vägren och den prydliga gränssten som visar förbipasserande bilister att de här byter landskap. Stenen står mitt emot Torslanda brandstation, som gränsen skär rakt igenom. På andra sidan brandstationen upptäcker vi under jubel att ännu en vacker gränssten finns bevarad. En gångväg som av allt att döma följer gränsen väl leder oss här in i skogen, mot Bulycke gård.  

Här är vandringen gemytlig, men knappt har vi slagit oss till ro innan det är dags att leta efter den punkt där gränsen gör en nästan 90-gradig krök österut. Vi irrar runt en stund vid en hästhage, innan vi hittar en gärdsgård som verkar vara den rätta. Med bohuslänska Bulycke i norr och västgötska Syrhåla i söder följer vi muren genom skogen. Till en början går det enkelt men en stunds lättare bergsklättring krävs innan vi till slut når fram till ett övergivet område där bara spår av byggnader finns kvar. Gränsen fortsätter rakt österut, men vi stoppas av staketen till det jättelika Volvoområdet. (På fastighetskartan ovan har jag gjort en liten röd markering, ungefär där gränsen viker av söderut igen.) Vi promenerar längs med Bulyckevägen ner mot Syrhålamotet. Vid en gokartklubb får vi en välkommen paus med kaffe och glass.

Nu börjar det bli riktigt lurigt att följa gränsen. De många industrierna har gjort sitt bästa för att sudda ut naturliga gränsmärken, och dessutom inskränker de gränsforskares möjlighet att ströva fritt. Men vid Raffinaderivägen, som bitvis följer gränsen, får vi ny energi. Och i ett litet överblivet skogsområde hittar vi faktiskt ytterligare en gränsmur! Med Bohuslän i norr och Västergötland i söder följer vi muren tills vi når fram till en stor lastbilsparkering. Vi lyckas tråckla oss runt några höga, hotfulla staket och är snart nere på Arendalsvägen.

Arendal har en intressant historia. Från 1870-talet och framåt hade området en glansperiod som badort, innan hamnindustrin tog över. Det gamla gårdshuset, Arendals gård, såldes 2009 till en man med kopplingar till en MC-klubb. Det har sedan dess förfallit men har nyligen köpts tillbaka av Göteborgs Hamn, så kanske finns planer på upprustning igen. På bloggen Det gamla Göteborg finns ett inlägg om Arendals gård, med en länk till en Expressenartikel om kommunens tillbakaköp.  

Till Arendals gård ledde inte den här vandringen, men en avstickare till Vikans hällristningar gjorde vi. Det sägs vara Göteborgsområdets största hällristningslokal. Kanske är stora delar övervuxna med mossa, för särskilt omfattande är faktiskt inte ristningarna. De ligger inklämda i ett skogsparti som verkar sparat mer av slumpmässiga än kulturhistoriska skäl. Informationsskylten är mycket illa åtgången. För hällkonst på Hisingen är Tumlehed ett betydligt bättre besöksmål. Hällmålningen där skrev jag om i det allra första inlägget på den här bloggen.

När vi närmar oss hamnen blir uppdraget omöjligt. Området är stängt, men vore det öppet skulle ändå inget se ut som på de historiska kartorna. Enligt Fornsök ska dock ytterligare en gränssten finnas kvar, i närheten av Oljevägsmotet, på en plats som verkar tillgänglig utan olaga intrång. Men vi hittar den inte. Antingen har stenen aningslöst plockats bort, eller så gömmer den sig bakom ett staket som är överbelamrat av förbudsskyltar. Någon sten ser vi inte, hur vi än spanar.

Där avslutar vi vår vandring. Men projektet är inte färdigt. Vid gränsvandringen 2017 kom vi aldrig vidare efter att ha slagit oss till ro vid den vackra utsikten från gränsmärket Stora Vette. Därifrån finns en bra gränsmur att följa genom skogen mellan Länsmansgården/Biskopsgården (i Västergötland) och Önneröd/Sörred (i Bohuslän). Till våren ser jag fram emot att vandra där. Den etappen ska inledas vid Björlandavägens gränssten (på bilden nedan), som jag slarvigt nog missade att redovisa i del 2. Där förlorade jag mig istället i spekulationer om gränsmärket Skalbacken. Den gåtan lär förbli olöst men vid en cykeltur i somras fick jag faktiskt syn på en skylt med namnet Skalbacksvägen. Spår av historien finns överallt.