Aavasaksa, Finland, del 1 (om Struves meridianbåge)

Här sitter jag i ett utsiktstorn på berget Aavasaksa i Tornedalen. Det är sommaren 2019 och jag har rest dit tillsammans med tre vänner och en hund. Två av reskamraterna bor i Norrbotten. Sedan några år tillbaka är det en fin sommartradition att hälsa på och göra en bilresa här uppe. 2017 gjorde vi t ex en litterär resa i Västerbotten, till PO Enquists, Torgny Lindgrens och Sara Lidmans hembyar. Det äventyret har jag skrivit om här.

Vi gillar alla fyra att resa och upptäcka nya spännande platser. I och med det har ett intresse för världsarv vuxit fram, och blivit ett återkommande samtalsämne under våra bilturer. I Sverige finns 15 sådana, varav ett skiljer ut sig från de andra genom att inte hålla sig inom Sveriges gränser. Det handlar om Struves meridianbåge, som sträcker sig 282 mil, genom hela tio länder, från Fuglenes i nordligaste Norge till Izmail vid Svarta Havet i Ukraina. Det finns 34 världsarvsklassade mätpunkter på meridianbågen, varav fyra ligger i Sverige och sex i Finland. På den här resan tog vi oss till två av de finska punkterna, Nedertorneå kyrktorn och berget Aavasaksa. 

Meridianbågen har sitt namn efter den dansk-tysk-ryske astronomen Wilhelm von Struve, som på 1800-talet gav sig på att mäta jordklotets form och storlek. Det var ett livsprojekt som han höll på med från 1816 till 1855. Han kom fram till siffror som var betydligt mer exakta än vad någon tidigare lyckats åstadkomma, och hans resultat låg till grund för många landmätningar ända fram till att GPS-systemet uppfanns. För mer detaljer om hans beräkningar rekommenderar jag den här informativa bloggtexten av teknikskribenten Jörgen Städje. 

Allt som allt använde sig Struve av 265 huvudpunkter och 60 hjälppunkter, som alla är höjder med god utsikt. Meridianbågen följer så tätt det var möjligt den meridian som passerar genom Tartu i Estland, där Struves observatorium låg. Idag sträcker sig bågen genom tio länder – Norge, Sverige, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Vitryssland, Moldavien och Ukraina – men när mätningen skedde gick den bara genom Ryssland och den svensk-norska unionen. 

Under mätningens gång sattes ett torn upp på varje mätpunkt. När tornen togs vidare till nästa ställe borrades små gropar som fylldes med bly, och täcktes med ett rejält lock av gjutjärn. På så sätt skulle man alltid kunna hitta tillbaka till punkterna. (En bild på ett sådant blyhål, i Litauen, finns på Städjes blogg.) Efteråt har lokalbefolkningen ofta lagt beslag på blyet och många av mätpunkterna kan därför vara svåra att hitta idag. Under en inventering på 1880-talet återfanns inte alla. Men sedan 2005 är alltså 34 av dem skyddande som världsarv, så att minnet av Struves bedrift ska bevaras till eftervärlden, även om vissa av mätpunkterna idag bara känns igen genom små kryss på en sten.

Jag ska återkomma längre fram till personen Wilhelm von Struve och också mer ingående försöka förklara hur hans mätningar gick till. Men låt mig först ta er med på vår väg till en av hans mest mytomspunna mätpunkter, berget Aavasaksa, ett kinderägg av överraskningar. 

Vi kommer dit med bil från Rovaniemi (som jag berättar om i del 2) på en spikrak väg med vägskyltar på exakt en mils avstånd. Det börjar med 80, sen 70, 60, 50 osv. När nedräkningen är gjord står det genast klart för oss att det är något alldeles särskilt med berget vi kommit fram till. Det är ett sällsynt vackert, så kallat kalottberg, vilket innebär att toppen är skogsklädd, men sidorna kala. Det är en rest från när inlandsisen smälte, och topparna blev kvar ovanför vattenytan, men på sidorna spolade vattnet bort all jord, så att inget kunde växa där. Aavasaksa har sedan långt tillbaka varit ett populärt ställe att spana in midnattssolen ifrån. Här finns en finsk kortfilm från 1946, som skildrar ett sådant folknöje. 

Vi kör upp till en parkering där det finns ett ganska välbesökt café. I det råkalla sommarregnet ute på berget är det desto mer folktomt. Vi följer en liten stig tills vi kommer till ett stup med en utsikt som inte går att se sig mätt på, över de två mäktiga vattenvägar som möts här, Torne älv och Tengeli älv som gör en lov runt Aavasaksa och liksom ramar in hela berget. 

Det natursköna kunde egentligen räcka långt. Ändå finns mycket mer än så att berätta om Aavasaksa, och det gäller inte bara Struves strapatser. På bilden här ser ni Keisarinmaja, eller Tsarens jaktstuga som den kallas på svenska, som ligger nästan precis på toppen av berget. Vi är osäkra på om den kommer att vara öppen, och blir glatt överraskade när vi möts av en sommarjobbande tornedalspojk som visar oss runt och är ivrig att få berätta om sin hembygd. Dessutom finns ett häfte med texter och bilder som berättar om stugan och berget. Där finns olika citat från långväga besökares skildringar av Aavasaksa. Det tidigaste citatet är från 1681, då en fransk äventyrare beskrev sina första intryck av finsk sauna. 

En annan som stortrivdes på Aavasaksa var den ryske tsaren Alexander II. Det var han som lät bygga Keisarinmaja, som enligt informationshäftet är “Laplands first tourism-related building”. Men när den stod klar 1882 hade han dessvärre precis blivit mördad. Tråkigt nog fick han alltså aldrig se sin stuga, men den har åldrats väl och pryder sin plats på berget.

Men tillbaka till Aavasaksas funktion som mätpunkt. Utsiktstornet som jag sitter i på första bilden restes 1969, mitt över Struves markering på bergets topp, innan världsarvsskyddet fanns. På tornets vägg finns det officiella UNESCO-märket, med symbolen för världsarv. Men faktum är att Struve inte var först med att göra mätningar på Aavasaksa. Utöver världsarvsmärket finns ett till, en minnessten med texten: “Till minne av franska akademiens gradmätningsresa till Polarcirkeln 1736-1737”. En fransk expedition var alltså där ett helt sekel före Struve. 

Både Struve och fransmännen använde samma mätmetod, triangulering. I korthet kan metoden förklaras med att man först mäter ett avstånd mellan två punkter där marken är plan och det är enkelt att mäta, som t ex en frusen Torne älv. Sedan bestämmer man en tredje punkt, som syns från de två övriga. Men hjälp av de vinklar som linjerna då ger kan man beräkna avståndet till den tredje punkten. (Förklarande figurer finns på den här wikipediasidan.) Sedan kan man fortsätta med en fjärde punkt, skapa en ny triangel, och sedan hålla på så, göra en hel kedja av trianglar, och triangulera sig vidare så länge man ids. Struve iddes längre än de flesta. Hans kedja omfattar 258 trianglar.

Med den här metoden gjorde både fransmännen och Struve stora framsteg. Deras huvudsyfte var att beräkna jordklotets storlek och form, men trianguleringsmetoden hade redan före deras expeditioner använts för att förbättra precisionen i kartritning. I det ämnet har norrmannen Thomas Reinertsen Berg skrivit en bok, Kartornas historia, som är så intressant att jag inte kan låta bli att med hjälp av den göra en liten utvikning innan jag återvänder till Aavasaksa. 

Reinertsen Berg berättar att redan de gamla egyptierna och sumererna använde sig av triangulering, bl a för att mäta upp åkrar, men att de aldrig använde metoden för större områden. Ett genombrott skedde 1533 när nederländaren Gemma Frisius kom med en bok om lantmätning där han förklarar hur man med nätverk av trianglar kan mäta hur stora områden man vill. 

Det blev en populär metod, även inom astronomi, och bl a Tycho Brahe ägnade sig mycket åt triangulering i sitt observatorium på Ven. Först med att använda metoden för att göra en karta för ett helt land var fransmännen. Solkungen Ludvig XIV gav sin vetenskapsakademi år 1679 i uppdrag att rita en så exakt karta som möjligt över hela Frankrike. Tre år senare var den klar, “Carte de France corrigée”. Reinertsen Berg beskriver hur den mottogs med häpnad:

Picard hade ritat in resultaten med kraftiga linjer på den dåvarande officiella kartan över Frankrike, för att framhäva olikheterna. Alla kunde därmed se att Frankrike var tjugo procent mindre än man tidigare hade trott. Atlantkusten hade flyttats österut och medelhavskusten norrut, och det visade sig att viktiga hamnstäder som Marseille och Cherbourg hade varit placerade långt ute i havet på tidigare kartor. “Vetenskapsakademien har berövat Frankrike mer land än alla våra fiender tillsammans någonsin har gjort”, lär kung Ludvig XIV ha sagt efter att ha studerat kartan.

Metoden började snart användas på allt fler håll. I takt med att nya, bättre teleskop utvecklades kunde man snart också bestämma längdgrader med hjälp av observationer av Jupiters månar. Man närmade sig nu på allvar att kunna ge svaret på den stora frågan om jordklotets storlek och form. Här fanns olika uppfattningar i England och Frankrike. Enligt Isaac Newtons gravitationsteori borde jordklotet vara tillplattad vid polerna, medan René Descartes hävdade att vår planet snarare var formad som ett ägg. 

Den franska akademien höll på sin landsman. De gav sig iväg på två expeditioner för att bevisa att han hade rätt, en till Peru vid ekvatorn, och en till trakterna kring polcirkeln. Expeditionerna leddes av Pierre-Louis de Maupertuis, som i Tornedalen hade sällskap av bl a Anders Celsius. Reinertsen Berg beskriver det tornedalska äventyret så här: 

Expeditionen använde sig av den frusna Torneälven när de beräknade en 14,3 kilometer lång baslinje från spiran på Torneå kyrka till berget Kittisvaara. Resultaten som presenterades i november 1737 blev mycket överraskande för akademien. Breddgraderna visade sig vara något längre i de nordliga områdena, vilket innebar att jorden var tillplattad, och – kanske värst av allt – att Newton och britterna hade rätt. Med sin metod hade den franska vetenskapsakademien motbevisat sig själv. De vände dock nederlaget till seger genom att framhäva att detta visade hur bra deras metod var. Den var neutral, verifierbar och vetenskaplig, och den gav en objektiv bild av världen och kunde användas av alla, oavsett tro eller ideologi. 

Ett drygt sekel senare kom alltså Struve sättande i Maupertuis fotspår, men med de avgörande skillnaderna att han inte nöjde sig med bara Tornedalen, och att hans förutsättningar var bättre än fransmännens eftersom en väsentlig utveckling av kapaciteten i teleskop skedde i början av 1800-talet. Struve kunde använda sig av astronomiska mätningar med god precision. 13 av mätpunkterna fastställde han på astronomisk väg, och hade som utgångspunkt för att vara säker på att inte hamna vilse på sin trianguleringsväg. 

Georg Friedrich Wilhelm von Struve (påfallande ofta används alla hans tre förnamn) föddes 1793 i Altona, som då var Danmarks näst största stad, men idag är en stadsdel i Hamburg. Han flyttade redan som ung med sin familj till Tartu, eller Dorpat som det hette då, där Sveriges näst äldsta universitet grundades år 1632. Nu ligger staden i Estland, men på Struves tid var den rysk, och han blev så småningom rysk medborgare. Struve blev redan som 27-åring professor vid observatoriet i Tartu. Hans akademiska framgångar gjorde honom till ledamot av inte mindre än tre vetenskapsakademier, den preussiska, den ryska och den svenska.

Struve ville, som jag tidigare varit inne på, säkerställa och ytterligare precisera fransmännens mätningar av jordklotets form. Men han ville också gå ett steg längre och mäta storleken på hela jordklotet, och det var därför hans triangelkedja behövde vara så lång. I samarbete med kollegan Friedrich Bessel, som bidrog med ytterligare mätningar, nåddes målet. Deras precision var, som jag berättade i inledningen, mycket god, även om den förstås inte kan mäta sig med dagens GPS-system.

Som slutspunkt för min utläggning om Struve får ni här Världsarvskommitténs motivering till utnämningen 2005:

Struves meridianbåge är ett extraordinärt exempel på utbyte av mänskliga värden i form av internationellt vetenskapligt samarbete, samt ett utmärkt exempel på en teknisk ensemble. Det är den första noggranna mätningen av ett långt segment av en meridian, som hjälper till att skapa världens exakta storlek och form, och utgör ett viktigt steg i utvecklingen av vetenskapen om jorden.

Och som om det inte räckte med Struve, Maupertuis och Alexander II, så är kanske ändå den allra märkvärdigaste livshistorien som förknippas med Aavasaksa Annikki Kariniemis. Hon föddes 1913 i Rovaniemi, dog i Ylitornio 1984, och har förärats en ståtlig staty på Aavasaksa. Ylitornio är bergets närmaste ort, den finska motsvarigheten till Övertorneå på andra sidan älven. Det var där, och i små byar i trakten, som hon levde senare delen av sitt liv då hon skrev ett trettiotal böcker som alla utspelar sig här uppe. Enligt en skylt vid statyn var hon “the first woman writer in Lapland”. 

Dessvärre verkar ingen av hennes romaner vara översatta till svenska. Men hennes livsöde skildras i Rosa Liksoms roman Överstinnan, som kom på svenska 2019. Liksom (som är en pseudonym för Anni Ylävaara) växte själv upp i Ylitornio, och berättar i en intervju med den finska tidningen Lapin Kansa (återgivet här av Hufvudstadsbladet) att Kariniemi och hennes man, översten Oiva Willamo, “båda omtalades som nazister”.

Huruvida Annikki Kariniemi var övertygad nazist ska jag låta vara osagt. Klart är i alla fall att hon var kanslist på gränsbevakningsväsendet i finska Lappland under kriget, och att hon där träffade sin 28 äldre man, som av allt att döma var en sann Hitlervän. I Liksoms roman, som är skriven i jagform, berättar hon om sitt arbete i fånglägren där hon “svarade för registrering av alla kadavren”. 

Annikki och översten står högt i kurs hos tyskarna. Under ett bastubad kallas de hedersarier av Himmler, och på marskalk Mannerheims 75-årsfest får de träffa självaste Führern (den verkliga historien bakom det kalaset beskrivs i den här artikeln). I Liksoms skildring hade Führern “under resan drabbats av drag på benen, tjatat till sig några extra injektioner Eukodal i röven av sin livläkare och kokain i näsan, och nu tuggade han på saltglaserad tallkåda för att få en naturligare smak i munnen.”

Så långt feststämning. Men det kan vända fort i krig. En dag sitter de med generalöverste Falkenhorst, och får då höra att han…:

…mådde så dåligt av att han när Tyskland vann kriget skulle bli tvungen att skicka Översten och hans vackra älskarinna, alltså mig, till gaskammaren. Att enligt Tredje rikets raslära tillhör inte finnarna skandinaverna, ni är magyarfolk precis som ungrarna och antingen desinficeras ni, alltså gasas ihjäl, med detsamma eller så sticker man ut ögonen på er och deporterar er till slavarbete i de sibiriska gruvorna bortom Ural. Han sa att han tyckte synd om oss för vi var honom så kära båda två och han tyckte synd om Finland som hade gett sitt allt för Tredje rikets kommande lycka.

När tyskarna tappar greppet om kriget och Annikki slutligen gifter sig med sin överste blir det inget lyckat äktenskap. Vissa rader i romanen står för sig själva på i övrigt tomma sidor. Jag tolkar det som citat från Kariniemis självbiografiska roman Ett äktenskaps anatomi, som varit en av Liksoms viktigaste källor. Ett sådant citat är: “Jag frågade en gång Översten varför han plågar mig och rentav försöker döda mig titt som tätt. På det svarade han, den man älskar agar man.”

Till slut lyckas hon i all fall lämna sin make, och får då en lärartjänst i en liten by inte långt ifrån Aavasaksa. Efter att ha lämnat sin 28 år äldre man inleder hon där en relation med en 14-årig skolpojke, som är precis 28 yngre. När han fyllt 17 friar hon till honom och de gifter sig. Sällan har väl en livshistoria gett ett så tydligt exempel på verklighet som överträffar dikt.

Annikki Kariniemi föddes alltså i Rovaniemi, dit jag tar er med i del 2. Men innan jag lämnar över till nästa del vill jag avsluta med ett lite längre utdrag från Överstinnan, där Annikki berättar barndomsminnen för en sjukhusgranne, först om en midsommar på Aavasaksa, sedan om en minst sagt katastrofal resa. 

En midsommarafton sa han att vi skulle fara till Aavasaksa för att se på midsommarens natt som inte var natt, vi pressade in oss i en buss och innan vi var framme hann det både snöa lite och solen tittade fram. På den tiden fanns det bara en liten stig som ledde upp till toppen och den gick genom en tät skog. Vi stretade uppför backen och jag blev trött. Pappa tog mig på ryggen, de andra ungarna fick klättra själva trots att de var helt utmattade. Framför oss omgavs stigen av jättelika stenur. Vidare uppåt och sedan åter den täta skogen. Äntligen var vi framme och utsikten över Torne älv var så storartad att jag tappade andan. Vi skuttade iväg till nordöstra sidan av fjället, som är så fruktansvärt brant, slängde ner småsten och det var roligt. Pappa såg ett örnbo och sa att vi skulle uppföra oss ordentligt, annars skulle örnen nappa oss i förbifarten. 

Berätta mer, tjatade Hilkka. Jag återgav pappas galna idé, att han och alla vi ungar skulle ta på oss lappkoltar, bjuda med några lappgummor och lappgubbar med sina renar och bege oss till Berlin, Warszawa och Petersburg för att visa upp oss i anslutning till djurparkerna. Att vi skulle bygga upp ett sommarläger med kåta och allt och visa hur man lever i Lappland. Pappa tänkte få in pengar på det viset. Och så steg vi ombord på tåget i Rovaniemi. Jag var tre somrar gammal och sist i raden. Vi kom till Petersburg. Renarna dog en efter en av fältfeber innan vi ens hunnit ta oss vidare från stationen. Efter två dagars letande hittade vi en djurpark och männen började resa kåtan. Då kom den lokala ordningsmakten och frågade efter propuskor. Pappa hade dokumenten i ordning, ändå hamnade alla männen i finkan. Vi ungar och kärringar blev gråtande kvar och folk stirrade på oss. Någon slängde åt oss en kopek eller två. Vi skulle säkert ha dött där på fläcken, en åt gången, men det kom en finne till platsen som såg till att vi fick åka fiskalskjuts tillbaka till Rovaniemi. Pappa och lappgubbarna återvände några veckor efteråt, helt utsvultna och medfarna. En av dem avled senare av nervfeber som han fått med vinden, en annan dog av tyfus som han fått av vattnet och de hade inte annan medicin där hemma än illa framställt brännvin, tjärvatten och hett renblod.