Hällmålningen på Hisingen

Det var en oktoberdag 1974 som den då 16-årige Pål Strand gjorde sitt livs fynd. Vid den tiden hade bara åtta hällmålningar hittats i Sverige, samtliga i Norrland. Det var studiedag för Påls lärare och den fågelintresserade hisingspojken hade gett sig ut i skogen för att leta efter sällsynta hackspettar. I Björlanda-Torslanda hembygdsförenings årsskrift från 2002 beskriver han själv den stora dagen:

…kommen över Lottkärs marker och halvvägs på den väg som numera heter Hällmålningsvägen, hoppades jag att den hackspett som hördes i dungen strax väster om Gabriels Lycka skulle vara den tretåiga hackspett jag skymtat hastigt någon dag tidigare. […] Jag kom aldrig till klarhet i denna sak för när jag rundade husraden längs dalens norra sida på väg upp i terrängen norr därom, så fick jag se något märkligt på en bergvägg. Jag blev stående en stund och tänkte att det här är målat precis som de franska och spanska grottmålningarna men här finns ju inget R på kartan som markerar fornlämning. […] Så pass kände jag kartan och eftersom våra lärare hade hyrt bussar och kört oss ända till Vikan för att se på en grav och en hällristning, så borde dom även ha kört oss hit om den vore känd, för ett fornfynd är detta bestämt.

Även om jag, till skillnad från Pål, visste vad jag letade efter var det inte utan spänning jag tidigare i sommar klev av Gul Express vid ändhållplatsen i Tumlehed och började gå mot hällmålningen. Jag hade den exakta platsen angiven på Google Maps. Efter några minuters promenad genom ett sömnigt villaområde närmade jag mig en mer lantlig miljö. Ängar och åkrar bredde ut sig och i väster skymtade havet.

Snart nådde jag Hällmålningsvägen, varifrån jag vek av på en liten grusgångväg som borde leda mig åt rätt håll. När jag kom fram till den plats där jag, enligt Google Maps, skulle vika av upp i skogen, blev jag lite osäker eftersom jag nog hade väntat mig någon form av informationsskylt. Kunde det vara möjligt att man måste göra jobbet själv för att hitta till en så spektakulär plats? Ja, tydligen.

Hur många känner förresten till de viktigaste skillnaderna mellan hällmålningar och hällristningar? Jag gjorde det inte innan jag började forska i saken. Hällristningar, som i regel är från bronsåldern, finns det tusentals av i Sverige. De mest populära ristningarna fylls regelbundet i med röd färg. Hällmålningar däremot har, trots att de är från stenåldern och mycket äldre, sin ursprungsfärg kvar. Än så länge har 52 hällmålningar upptäckts i Sverige, de allra flesta i Norrland, men en av dem finns alltså på Hisingen. Det var detta minst 5000 år gamla konstverk jag var på jakt efter.

Efter en stunds förvirring på den lilla gångvägen hittade jag ledtrådar i form av klottrade röda streck på en berghäll, som borde visa var man skulle vika av upp i skogen. Den stig som gick rakast upp för berget nåddes dock bara genom ett rejält kliv upp för en stenbumling som mina skor var väl hala för. Skulle det krävas sådana strapatser för att ta sig fram? Handikappanpassat var här inte.

Jag bestämde mig till slut för att följa en annan stig, på andra sidan av den klottrade berghällen och med mobilen i hand lyckades jag till slut, bakvägen, ta mig fram till rätt plats. Det första jag fick syn på var den lilla kulturminnesskylt, som faktiskt fanns där uppe på berget, trots att vägvisande skyltar alltså saknades. Skylten visade sig vara något av ett fornminne i sig själv. Texten påstår att det bara finns nio hällmålningar i Sverige och att detta är den enda som inte ligger i Norrland. Det börjar bli längesen det stämde, men inte mig emot egentligen. Att platsen kändes övergiven och bortglömd förhöjde upplevelsen.

Efter att ha förundrats över den gamla skylten tog jag mig slutligen bort mot målningen, blev stående en lång stund och försökte koppla på en inre tidsmaskin. Ett hjortdjur och några fiskar var tydligt urskiljbara medan andra symboler var mer ogripbara. Mina frågor var många: Vad är det för färg som aldrig bleknar trots att berghällen är oskyddad mot sol och regn? Var det en ensam konstnärs verk eller diskuterade man sig fram till motivet? Varför finns det inte fler målningar i närheten? Var målningen bara till för att fylla sin funktion, kanske jaktlycka, och sen behövdes inte fler?

De flesta frågorna har inga svar, men färgen är i alla fall röd järnockra, blandat med någon form av bindemedel, och den har sedan länge sjunkit in och blivit ett med berget. Platsen har något trollbindande över sig, och lämpar sig utmärkt för picknick. Om man mot förmodan skulle tröttna på hällmålningen kan man vända sig om och har då fin utsikt mot lantlig idyll. 20 minuter med buss från centrala Göteborg och 10 minuters promenad är allt som krävs för att ta sig dit.

Men hur gick det då för Pål Strand i oktober 1974, kanske ni undrar? Vad fick han för reaktioner efter sin sensationella upptäckt? Han svarar bäst själv:

Göteborgs Arkeologiska Museum visade sig vara mycket intresserad av mitt fynd och skickade en karta i skala 1:4000. Jag skissade av mitt fynd och sände den i retur. Fjorton dagar senare ringde jag och frågade om dom varit där. Jo, det hade dom sa dom men hördudu det där var något alldeles naturligt och inget som människor har gjort, inget antropogent utan något geologiskt.

“Nej, ni har inte hittat dit, skicka mig 2000-delen (dvs en dubbelt så noggrann karta) så att ni tittar på rätt bergvägg”. Då fann dom för gott att säga som det var, att dom varit där och blivit mycket överraskade av att finna en hällmålning så långt söderut, men nu skulle detta hållas hemligt en tid för att i lugn och ro konsultera diverse experter och göra vissa analyser. Så om jag ville vara vänlig och hålla detta för mig själv en tid, så skulle dom kontakta mig och det hade dom tänkt göra ändå om jag nu hade gått på deras bluff. Jag kände att detta är ärliga människor som bara vill ha lite arbetsro och det vill alla gymnasister ha, så det var jag naturligtvis med på.