Baku, Azerbajdzjan

Stadsmuren i Baku är som en årsring. Innanför har en äldre värld konserverats, med trånga, snirkliga gränder, där jag genast virrar bort mig och tvingas ta kartappens blå prick till hjälp för att hitta hem till hotellet. Utanför muren är staden modern och skyskrapstät. Där finns breda gågator, flerfiliga bilvägar och en jättelik strandpromenad som mjukar upp kontrasten mellan stad och sjö.

az1

az2

az4

Flame Towers, som syns på den sista bilden här, är ett iögonfallande landmärke i Baku. Namnet Azerbajdzjan betyder ungefär “eldens väktare”. Eld och lågor i olika former dyker upp lite varstans i landet. Särskilt på Apsjeron, halvön i Kaspiska havet där Baku ligger, har jorden liksom aldrig kommit till ro. Det bubblar och fräser under marken. Här finns 300 lervulkaner, och en hög koncentration av naturgas som på sina ställen pyser upp i dagen. Om gasen antänds kan det brinna i evigheter. Bara på ett fåtal ställen i världen finns naturliga eldar och vanligast är fenomenet just i Azerbajdzjan.

Den mest berömda naturliga elden flammar upp vid botten av berget Yanar Dag. De eviga lågorna är utan tvekan en imponerande syn, men faktum är att jag blir minst lika häpen över inramningen. Det är en helig plats sedan urminnes tider, ändå är mitt besök misstänkt likt en fotbollsmatch: först biljettluckan, sedan entréspärren och till sist en betongläktare. Det finns något vädjande över hela arrangemanget: “Sätt dig på läktaren och se till att bli fascinerad nu då, snälla!” Naturens underverk-stämningen vill inte riktigt infinna sig.

az42

az43

az45

Som resenär i Baku får jag från första stund ett glatt och offensivt bemötande. Det tar inte mer än en minut på min första promenad, innan en sommarjobbare dyker upp och frågar om jag är intresserad av “tours”. Jag föredrar oftast att ta mig runt på egen hand, men min tid i landet är begränsad så jag bokar lydigt in mig på en späckad heldagsutflykt till de fyra viktigaste besöksmålen på halvön.

Det är på denna tour jag kommer till Yanar Dag, i en minibuss med en brokig turistskara. Vi delas i två mindre grupper, så att de rysktalande får en egen guide. Den engelskspråkiga gruppen utgörs av en student från New York, en iransk småbarnsfamilj, en gubbe med vuxen son från Polen, en tjej från Egypten, och så jag. Båda guiderna är kunniga och mycket sociala. Han som har hand om den ryska gruppen visar sig dessutom kunna utmärkt svenska, efter att ha bott flera år i Filipstad.

az40

Yanar Dag är inte den enda sevärdheten på temat eld. Vi besöker också templet Ateshgah som är byggt runt en naturlig, urgammal låga. 1969 slocknade den till följd av hård exploatering av gas och petroleum i området runtomkring. Idag flammar elden med hjälp av gas som dras dit genom ett rör från staden intill.

Platsen har varit helig sedan 500-talet f Kr, då den elddyrkande Zoroastrismen spred sig i regionen. Det är en av världens äldsta religioner, grundad av profeten Zarathustra, och statsreligion i det gamla persiska riket, som Azerbajdzjan var en del av. Det välbevarade templet som ramar in dagens låga byggdes på 1600-talet, av hinduer från östligare delar av den förbipasserande sidenvägen. Även i hinduismen har elden en viktig rituell funktion. 

az6

Inte bara gas utan också en hel del lera ligger och pyr under den azerbajdzjanska jorden. Leran väller upp ur håligheter i toppen av tusengradiga vulkankullar varav en, Dashgil, är särskilt utvald för turistbesök. Vår minibuss kan inte köra hela vägen fram så vi släpps av vid en vägkant där ett gäng bilar, alla av märket Lada, står och väntar på passagerare till sin skytteltrafik. 

När vi ska portionera ut oss i bilarna uppstår ett tumult, med visst underhållningsvärde. En större turistbuss har anlänt till platsen ungefär samtidigt som vi; bussguiderna och Ladachaufförerna gapar och gestikulerar, djupt oense om vems turister som ska få åka och titta på leran först. Det tar en bra stund innan vår guide till sist går vinnande ur striden.

az32

Jag hamnar i samma bil som polackerna, de i baksätet och jag där fram. Rallyt kan börja. Den unga killen bakom ratten rivstartar och kör sedan så fort det överhuvudtaget är möjligt genom ett ökenliknande landskap, till en början på någon form av ihålig väg, och sedan vidare rakt ut i terrängen. Bilen hoppar och far, öronbedövande eurotrance skriker från högtalarna. Den polska gubben skrockar förtjust. När vi till slut stannar krånglar han sig upp ur bilen och berättar att han minsann sett lervulkaner förut, i Irak. Han har varit med förr.

az30

az29

az31

Det är en underlig känsla att marken under fötterna liksom lever. Samtidigt är allt så kargt och färglöst att tanken slår mig att det är som på månen. Leran bubblar oupphörligen i kratrarna. En kvart får vi till att gå runt och titta och ta bilder, sedan är det snabba ryck tillbaka till nästa laddning turister. De lär ha väntat klart längre än vad deras guide har räknat med. Hela vägen tillbaka pratar chauffören ursinnigt i sin telefon. Det är inget lätt uppdrag han har.

az28

Apsjeron-halvön har varit bebodd i 20 000 år. Redan för så länge sedan karvades de äldsta hällristningarna in i klipporna i det som idag är naturreservatet Gobustan. En flitig besökare från 60-talet och framåt, när ristningarna började undersökas på allvar, var den norske äventyraren Thor Heyerdahl. Han hävdade att likheten mellan klippkonsten i Azerbajdzjan och Skandinavien visade att de nordiska länderna en gång i tiden befolkats av folk från de här trakterna. Heyerdahl är fortfarande ett känt namn här. När guiderna insåg att jag var skandinav började de genast prata om honom. 

az34

Den nordiska kopplingen görs också på det lilla museet vid ingången till området. Bland bilderna på andra världsarvsklassade hällristningar runt om i världen lägger jag särskilt märke till bohuslänska Tanum och norska Alta. Det får vara hur det vill med Heyerdahls teorier. Klart är i alla fall att det rör sig om ett universellt bildspråk, som en vacker symbol för långväga samhörighet människor emellan. 

Innan jag går vidare måste jag nu göra en utvikning till Hisingen. I Sverige finns det gott om hällristningar, medan hällmålningar – som i våra trakter är betydligt äldre och dessutom har sin originalfärg kvar – är relativt ovanliga. Det allra första inlägget på den här bloggen handlar om en av ytterst få hällmålningar i södra Sverige, i Tumlehed på Hisingen. När jag skrev den texten visste ingen hur gammal målningen var, men med nya metoder har den nu daterats till någon gång mellan 4200-2500 före vår tideräkning. I den här artikeln från november 2019 berättar en arkeolog om de nya rönen. 

Men åter till Gobustan. Museet har mycket att berätta men är alldeles för fullt av folk. Vi blir infösta i en entréhall där det är så trångt att man får hålla armarna längs med sidorna för att få plats. Vår guide gör ett entusiastiskt försök att hålla ihop gruppen, men det är dömt att misslyckas. På egen hand går det lite lättare, jag lyckas tränga mig fram till några intressanta delar av utställningen, men det är en befrielse när vi äntligen får komma ut i reservatet och se ristningarna IRL.

az36

Där finns en skyltad gångväg, som guiden förmanar oss att inte lämna. Med en sträng blick pekar han på skyltar med ormar, som tydligen är farligt giftiga och kan ringla runt i terrängen. Jag undrar om de inte lika gärna kan ligga och sola sig ute på vägen, men håller inne med den frågan. 

az38

az39

Guiden är bra att ha här. Till skillnad från i Tanum är ristningarna inte ifyllda med färg, så för ett otränat öga är det lätt att missa dem om man inte vet var man ska leta. Det är en stor upplevelse att komma nära och studera detaljerna i konstverken. Min favorit föreställer en långdans, som får fantasin att skena iväg. För mitt inre öga ser jag hur stenåldersmänniskor skuttar runt bland bergen. 

az37

Gobustans hällristningar är upptagna på UNESCO:s världsarvslista, liksom hela “gamla staden i Baku med Sjirvansjahernas palats och Jungfrutornet”. Det azerbajdzjanska namnet på den välbevarade stadskärnan innanför muren är Icherisheher, som betyder “den inre staden”. I de labyrintiska gränderna där känns det verkligen som att vandra runt i en äldre tid. 

az14

Jungfrutornet är för Icherisheher vad Flame Towers är för hela Baku, ett landmärke som ständigt hamnar i blickfånget. Mystiskt nog har ingen med säkerhet lyckats reda ut varken hur gammalt tornet är, eller vad det ursprungligen användes till. En informationstavla vid entrén berättar om starka bevis för tre olika teorier: ett observatorium, ett gammalt tempel eller ett vakttorn som en del av ett fort. Idag är tornet museum med olika små utställningar, men utsikten från toppen är den största behållningen.

az10

az12

Sjirvansjahernas palats byggdes när Baku blev huvudstad 1417, i en dynasti som lyckades hålla ihop de östra delarna av landet från 800-talet ända fram till 1538. Azerbajdzjans historia är brokig. Området var länge persiskt, men på 700-talet trängdes Zoroastrismen ut efter en arabisk invasion. Befolkningen islamiserades. På 900-talet kom turkiska stammar till trakten, som lyckades sprida sitt språk över stora territorier. Språkbytet blev permanent; azerbajdzjanska är från början en dialekt av turkiska. År 1828 delades de azerbajdzjanska språkområdena mellan Ryssland och Persien. Iranska Azerbajdzjan är än idag namnet på Irans nordligaste region. Den ryska delen utropades år 1918 till ett självständigt land med namnet Azerbajdzjan. Det var världens första nation med en majoritet av muslimer i befolkningen. Men bara två år senare blev det Sovjet för hela slanten.

Jag har först lite otur med museerna i Baku. Det historiska museet visar sig vara stängt för renovering och Independence museum är otidsenligt, med bara knapphändig engelsk information. Men med en känsla av tredje gången gillt tar jag mig sedan till Heydar Aliyev kulturcenter, som är bland det mest storslagna jag sett i museiväg. Det ligger i en flott stadsdel, nästan en halvmil från Icherisheher. Heydar Aliyev var landets president från 1993 till sin död tio år senare. Att döma av museet som bär hans namn var han ingen slätstruken figur. 

az27

az26

Trots den tryckande hettan gör jag mig ingen brådska att gå in när jag kommer fram. Byggnaden i sig är så överväldigande att jag vill studera den från alla hörn. Även från insidan är arkitekturen en stor behållning, men också innehållet är bra med massor av olika utställningar, inte minst en genomgång av Azerbajdzjans historia som är så välgjord att jag kan sluta gräma mig över det stängda historiemuseet.

az24

az25

Det är stort nog för att kunna gå runt ostört, trots att museet är ganska välbesökt. Många är här med barn och tvingas därför avstå den franska skulptören Mauro Cordas utställning Zoospective, som har en skylt med 18+ vid ingången. Jag förstår varför när jag ser konstverket Sleepless Night.   

az23

Strandpromenaden i Baku är en hel nöjespark. Kvällstid flanerar fullt av folk fram och tillbaka längs med kusten till världens största sjö. Stämningen är gemytlig, liksom på gågatorna och vid Freedom Square, huvudtorget i den moderna delen av staden. På uteserveringarna dricker man te och röker vattenpipa. Många restauranger och caféer serverar inte alkohol, men det är ändå inte svårt att hitta ställen där man kan få en öl. Regelrätta pubar och barer är dock förpassade till bakgator. 

az17

az16

az19

az18

Jag kommer till Baku efter två veckor i Armenien. En stor skillnad är hur synliga Azerbajdzjans pengar är, i form av sånt som vräkiga skyskrapor och flashiga tunnelbanestationer. Jerevan upplevde jag som en genuin och mysig stad. Det genuina finns i Baku också, men med stora inslag av nyrikedom. Ibland blir det en fullträff, som med Heydar Aliyev-museet. Men med pengar på fickan är det också lätt att bli fartblind, och plötsligt har man byggt en idrottsläktare vid ett naturfenomen. Ibland när jag promenerar runt i Baku, så går mina tankar till den galna arkitekturen i den georgiska kuststaden Batumi, som jag skrivit om här

Under två somrar har jag nu besökt alla de tre sydkaukasiska länderna, Georgien, Armenien, Azerbajdzjan, och samlat mina intryck och lärdomar på den här bloggen. För läsare som själva blir ressugna vill jag avsluta med en rekommendation: åk ingenstans utan en Bradt Guide! Deras guideböcker är av oumbärlig kvalitet. Här är en länk till hemsidan. Det är bara att välja ett land, köpa en bok, och dra iväg ut på äventyr.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s