Gori och Batumi, Georgien (del 2)

Gori är ingen vacker stad. Ryska bomber föll här så nyligen som 2008. Det närliggande Sydossetien (som jag skriver om i del 1) förklarade sig då självständigt och fick stöd från Ryssland. Kriget varade bara i åtta dagar, men jag upplever fortfarande Gori som en dyster plats. Husen är slitna, de herrelösa hundarna verkar oroliga.  

Jag har rest ganska mycket i länder där lösa hundar är en vanlig syn. Ändå har jag inte helt lyckats vänja mig vid det. Jag saknar en plan vid en eventuell attack. Min enda strategi när en hund dyker upp på en trottoar är att undvika den med blicken och lugnt gå över till andra sidan gatan. Hittills har metoden funkat, och i Georgien är hundarna sällan ett problem. Oftast ligger de och sover, som den trötta jycken utanför Jvari kloster, där jag stannade till på min väg till Gori. Klostret byggdes på 600-talet och ligger på en kulle med utsikt mot Mtskheta, som var huvudstad när det georgiska kungadömet Iberien kristnades år 317.

De flesta som åker till Gori gör det av en enda anledning: Stalinmuseet. Men innan jag går dit vill jag ta mig upp till Goris fästning, som också är namnet på titelnovellen i Georgien berättar, en av alla fina böcker i förlaget Tranans novellsamlingsserie. För den hundrädda pojken i novellen är det ett mandomsprov att bestiga det skräckinjagande fästningsberget.

Jag bodde i ett gammalt hus nedanför fästningen men hade inte försökt gå upp på kullen en enda gång. Det var så nära, det skulle bara vara några steg, att springa dit upp var den enklaste sak, men jag förvirrades av alla sägner. Fästningen är för dagdrivare. Fästningen är för småtjuvar och kortspelare. De gräver ner stulna pengar där. Fästningen är för mördare – dit förs de som mördarna hyser agg mot och blir torterade. Fästningen är för luder – de följer kättjefulla män och glömmer behåar och trasiga trosor på stenar och grus. Barn som klättrar upp till fästningen får gråa hår av skräck. En pojke hade gått upp dit och blivit sliten av vilda hundar så att varken kropp eller själ fanns kvar av honom.

Det är en enkel promenad upp till fästningen, men jag kan ändå känna något av pojkens ängslan. Platsen är ödslig, informationsskyltar saknas. Innanför murarna finns bara en stor, tom gräsyta. Jag får en känsla av att hundar lurar bakom varje hörn och skyndar mig ner mot staden igen.

Gori är känt av en enda anledning. Iosif Dzjugasjvili, sedermera Josef Stalin, föddes här år 1878. I övriga Georgien finns inte ett spår av stolthet över att de är landsmän med den forne diktatorn. Men i Gori är det som att de tänker att “jaja, han var kanske en bad guy men han är i alla fall det enda berömda som kommit ur vår stad”. Huvudgatan heter fortfarande Stalin Avenue, en närliggande affär har hans porträtt i skyltfönstret, en jättelik staty revs förvisso 2010, men en mindre variant finns fortfarande kvar i parken vid museet.

Museet byggdes 1957, stängdes officiellt 1989, men min guidebok säger att “school groups continued to be shown around”. Idag är det helt öppet för allmänheten igen. Med blandade känslor går jag in i den palatsliknande museibyggnaden. Vill jag betala för det här? Skulle den milt uttryckt osmakliga personkulten försvinna om turismen upphörde? Men om museets högsta syfte är västerländska turisters pengar så är det väl dolt. Det finns små skyltar med enstaka meningar på engelska, men alla längre informationstexter är på georgiska och ryska och någon engelsktalade guide finns inte på plats vid mitt besök.

Museet är storslaget och omfattande. Första rummet ägnas åt ungdomsåren. Bildsköna porträtt, gamla brev, dikter och andra texter pryder väggarna. En grupp guidas runt på ryska av en dam med bestämd röst. Jag funderar över om det finns något högtidligt i röstläget eller om det bara är allvarstyngt. Nästa rum är fullt av tavlor, fotografier och massor av stora mattor med Stalins porträtt. Mattorna fascinerar mig, enastående hantverk ligger bakom, men berättelser om deras tillkomst kan jag bara ana. I en enda monter hittar jag rubriken “Victims of Soviet regime”. Utan vidare förklaring finns där några fotografier av konstnärer och författare. Men det är allt. I övrigt har hela museet en aura av idolisering.

Jag borde inte bli förvånad längre, men tror ändå knappt mina ögon i museishopen. T-shirts med Stalins idolporträtt finns till salu. Snabbt skyndar jag ut till de två återstående delarna av museet: Stalins privata tåg och huset där han föddes. Födelsehuset står under ett tempelliknande skal, som vore det en dyrbar, ömtålig frukt. Dörren till huset är stängd men tåget välkomnas jag in i. En guide som faktiskt kan lite engelska pekar ut såväl middagsbord som toalett.

I sin nuvarande form är Stalinmuseet närmast groteskt, men med en ny utformning borde det kunna ge en god, autentisk historielektion. Idoliseringen skulle då behöva bli ett museiföremål i sig, kompletterat med en permanent utställning på engelska om Stalins illdåd. Det vore inte bara klädsamt, utan borde också bidra till ökad turism i Gori.

Batumi

Georgiens näst största stad, Batumi, ligger vid Svarta havets kust, i den autonoma republiken Adzjarien. Kontrasten till Gori kunde inte vara större. Tåget var fullbokat och marshutkan jag istället hänvisades till segade sig fram i den täta badgästtrafiken när vi närmade oss kusten. Den långsträckta staden har vuxit ihop med intilliggande badorter.

Strandpromenaden är redan idag åtta kilometer lång, men planer finns på att bygga ut den till två mil, vilket skulle göra den till längst i Europa. Längst och störst verkar vara melodin i Batumi. Första natten har jag bokat ett rum på trettonde våningen i Black Sea Tower. Jag hisnar när jag kommer fram och inser vilket enormt hus jag ska bo i. Det är det mittersta på bilden här.

Viss förvirring uppstår när jag kommer in i receptionen, eftersom den visar sig tillhöra ett företag. Jag hade väntat mig ett hotell. Hjälp får jag ändå av en snäll receptionist, som ringer dit en kille i trettioårsåldern, som förklarar att jag har feltolkat beskrivningen i bookingappen. Han har inget hotell, men däremot ett helt våningsplan med lägenheter för uthyrning. Mitt rum är en jackpot! Balkongen har utsikt mot några av de märkvärdigaste exemplen på den tokiga arkitekur som präglar de nybyggda delarna av Batumi. Den uppochnervända restaurangen och det Colosseumliknande hotellet smälter in fint bland tempel och torn.

På morgonen går jag ner till stranden och tar ett morgondopp i Svarta havet. Det hänger ett lätt regn i luften och till en början är jag nästan ensam, men så fort det klarnar upp fylls stranden med folk. Turismen verkar blomstra i Batumi, men jag slås av hur få västerlänningar som har hittat hit. Många verkar nöja sig med Tbilisi och Kazbegi, men jag är mycket glad över att vara här. Jag inser att arkitekturen kan avfärdas som smaklös, men den gör en promenad genom staden oupphörligt fascinerande. Vad sägs till exempel om det här hotellet, med ett pariserhjul på sidan?

En annan imponerande byggnad i Batumi är Alphabet Tower. Georgierna är mycket stolta över sitt alfabet, som de är ensamma om och som enligt informationsskylten vid tornet är “among the 14 world’s most ancient alphabets”. De 33 bokstäverna slingrar sig elegant runt tornet. Jag gjorde ingen större ansträngning att lära mig tyda de georgiska tecknen. Men vackra är de! Så här skrivs Georgien på georgiska: საქართველო.

Höjdpunkten i Batumi, och kanske på hela resan, är Batumi Folk Days. Polyfonisk körsång har en uråldrig tradition i Georgien. På en scen vid strandpromenaden pågår en festival där jag hör en manskör som jag sent ska glömma. Till en ständigt närvarande bråddjup baston läggs överstämmor som får mig att rysa genom hela kroppen. På twitter postade jag ett filmklipp med ett smakprov, som jag länkar till här.  

Jag avslutar min Georgienresa i Kutaisi, en sömnig men trevlig stad en dryg mil från Gelati kloster, som grundades på 1100-talet av den georgiske kungen David the Builder. Gelati var länge ett upplysningscentrum med en vetenskapsakademi av sådan betydelse att platsen kom att kallas ”Det nya Hellas”. Georgien har en lång och fascinerande historia. Förhoppningsvis går landet också en ljus framtid till mötes. Som turistland är det fantastiskt.