Kazbegi och Tbilisi, Georgien (del 1)

Vid tunnelbanestationen Didube, en bit utanför centrala Tbilisi, fyller chauffören snabbt sin minibuss. Jag hamnar längst bak, bredvid en man som bott i Florida i 20 år, men som växte upp i de kaukasiska bergstrakterna i nordöstra Georgien. Han berättar om sin mammas hemby Juta, på 2200 meters höjd vid vägens ände. Nu finns där nästan fler pensionat än bostadshus. Juta är startpunkten för flera vandringsleder och hajkturisterna har börjat hitta dit. Byn ligger drygt två mil från den lilla staden Kazbegi, dit bussen ska ta oss.

geo1

Min bussgranne är full av rövarhistorier. När vi passerar en stor damm berättar han hur han och hans vänner dök efter värdesaker i hus som drunknat när fördämningen byggdes. De hittade bland annat en Harley Davidson som de lyckades bogsera upp, renovera och sedan sälja för dyra pengar. Jag får också en historielektion, men hänger inte riktigt med i alla svängar när han förklarar att han nu är på väg till sin hemtrakt för att försöka lösa konflikter om landområden som kommit i fel ägo. Han ritar gränslinjer på min karta och berättar om folkgrupper med olika dialekter. Ingående går han igenom språkliga skillnader, och faktum är att det runt om i hela Kaukasus berg och dalar finns en ovanligt stor språkrikedom. I författaren och översättaren Erik Anderssons lustiga och geografinördiga roman Indialänderna gör huvudpersonen en resa genom dessa trakter och uppmärksammar då översättarnas betydelse:

Både männen och kvinnorna var ute och arbetade under dagarna. Kvar var barnen och översättarna. De äldre barnen såg efter de yngre. Översättarna översatte. Just när jag var där hade de fruktansvärt mycket att göra. Det hade nämligen framträtt en ny talang i närheten som skrev kortprosa på darginska. Han var ung och mycket produktiv.

Darginska är ett av hela tretton officiella språk i den ryska provinsen Dagestan, som gränsar till nordöstra Georgien. I alla Kaukasus länder finns dessutom en mängd minoritetsspråk som saknar officiell status. En orsak till den språkliga mångfalden lär vara den bergiga och oländiga terrängen. Att byarna isolerats förklarar att de behållit sina urgamla tungomål. Men Erik Andersson är också inne på ett annat spår: “Bergsborna stod i ständig kontakt med varandra […] De flesta förstod de tre fyra språk som de hade närmast sig, men det är inte poängen. De ansåg att de inte fick en djup och berikande förståelse förrän dikten var översatt till deras eget språk.”

geo4

Att just Erik Andersson använder den kaukasiska litteraturens språkrikedom till att sjunga översättningens lov är kanske inte så oväntat. Men Indialänderna är en roman och var gränsen går mellan skröna, sanning och rent hittepå är inte lätt att veta. Att språk och litteratur tas på stort allvar i Kaukasus råder det hursomhelst inget tvivel om. I närheten av Juta finns en besynnerlig skulpturpark, där stenhuvuden av lokala författare står på rad. Och hela staden Kazbegi är döpt efter författaren och naturlyrikern Alexander Kazbegi. I hans roman The Patricide finns en figur, Koba, vars namn den unge georgiern Iosif Dzjugasjvili, sedermera Josef Stalin, använde som pseudonym i sitt författarskap som ung. Det officiella namnet på staden har förvisso ändrats till Stepandsminda, men alla säger fortfarande Kazbegi.

geo5

Vägen från Tbilisi till Kazbegi kallas the Georgian Military Highway. Rutten över bergen är urgammal, men det var först 1783 som 800 ryska soldater lyckades färdigställa något man kan kalla väg. Ryska författare, som Tolstoj, Majakovksij, Gorkij och Tjechov, följde den här vägen mot sydligare länder. Med mig på resan har jag Maksim Gorkijs Vagabondnoveller, och strapatserna som beskrivs där avskräcker från egna vandringsäventyr. I min guidebok finns ett citat av Tjechov: “I have survived the Georgian Military Highway. It isn’t a highway, but poetry.”

geo7

geo8

En bit upp i bergen stannar chauffören vid “Russia-Georgia Friendship Monument” som restes 1983, när vägen fyllde 200 år. Helt oproblematisk är nu inte vänskapen mellan länderna men monumentet är ståtligt och välbehållet och så pass många stannar till här att en liten marknadsplats har uppstått vid parkeringen.

Monumentet ligger inte långt från det omstridda området Sydossetien. Ossetierna talar ett indoeuropeiskt språk, vilket är ovanligt i Kaukasus, och många av dem vill se sin provins som självständig. Den norra delen, Nordossetien, är oomtvistat rysk men ett fåtal länder, däribland Ryssland, har erkänt Sydossetien som en självständig stat. Vi är nära gränsen, två skidorter som vi kör igenom har ossetisk befolkning, men närmare än så kommer jag inte. Sydossetien är stängt för resenärer.

geo9

Kazbegi (Stepandsminda)

Första natten i Kazbegi har jag bokat in mig på ett pensionat som ligger 800 meter från torget där bussen stannar. Kazbegi är beläget i en dalgång och så fort man viker av från huvudgatan sluttar vägarna brant mot de omgärdande bergen. I gemytligt sällskap av kor och får stretar jag på i uppförsbacken, men det är mycket varmt, min ryggsäck är tung och jag tänker att här i Kaukasus borde kanske 800 meter klassas om från medel- till långdistans. Jag är en udda fågel bland hurtiga hajkare i utstuderat ändamålsenliga kläder.

geo3

geo10

Jag är alltså inte här i första hand för att gå i berg. Men den mest populära vandringen har jag sett fram emot. Den leder till 1300-talskyrkan Gergeti Trinity Church som ligger på en liten bergstopp, en dryg timmes vandring från Kazbegi. 1988 byggdes en linbana men den är sedan länge förfallen. Enligt min Bradt Guide (jag använder aldrig några andra guideböcker) såg lokalbefolkningen den som ”an assault on the religious identity of the church”. En rimlig inställning, tänker jag när jag stretar på uppför stigen. Den vackra och storslagna omgivningen försätter mig i ett närmast andligt tillstånd, som jag hade gått miste om om jag tjuvåkt upp till kyrkan. När jag kommer fram väntar mer lön för mödan: en mässa pågår med böner och körsång. Jag dröjer mig kvar länge.  

geo14

geo12

Andra dagen i Kazbegi byter jag upp mig till Rooms Hotel. Prisklassen är en annan än jag hade kunnat unna mig som ung backpacker, men nu är det lätt värt pengarna. Vore det inte fullbelagt första dagen, så hade jag bokat två nätter. Hotellet är lyxigt, men ändå smakfullt. Norska, tyska, japanska och både brittisk och amerikansk engelska hörs bland gästerna nere vid polen, där jag simmar några längder innan jag dråsar ner på en solsäng och läser vidare om Maksim Gorkijs ryska vagandbondliv. Min egen strapats bleknar i jämförelse när jag tittar upp från boken, mot kyrkan på berget.

geo23

geo16

geo17

Juta är med sina 2200 meter en av Europas högst belägna byar. På en skumpig grusväg åker jag dit med en taxichaufför som inte behärskar engelska, men som snällt stannar till så fort jag vill ta en bild. Vi passerar ett antal slitna, hotellösa byar, men i Juta är det uppenbart många som fattar posto på sin väg upp mot Kaukasus femtusenmeterhöga bergsmassiv. Lite lockad blir jag, men jag har fler delar av Georgien att hinna med så det får i så fall sparas till en annan resa.

geo15

En promenad på stan är avklarad på mindre än en timme. Centrum är försvinnande litet och de två museer som har funnits är stängda på obestämd tid. Istället blir jag sittande hela kvällen på hotellets terrass, där det söta georgiska vinet är lika svårt att få nog av som utsikten. Jag äter vinbladsdolmar och valnötssallad med två tjejer från USA, som berättar hur de alltid fick förtydliga “no, the country Georgia” när de avslöjade sina resplaner för vänner och bekanta. Långt efter att solen har gått ner, sitter jag sedan i den behagliga svalkan och tjuvlyssnar på en amerikan och en ryss som har investeringar på gång i området. Stora delar av Kaukasus, som Ossetien, Dagestan och Tjetjenien, är fortfarande osäkra turistmål, men i Georgien finns en tydlig framtidstro.  

geo22

geo20

Efter en femstjärnig hotellfrukost går jag nästa morgon ner till torget för att hitta en buss tillbaka till Tbilisi. Marshutka är det georgiska namnet på de minibussar som kör kors och tvärs över landet. De har start- och ändhållplatser men däremellan släpper de på och av folk efter resenärernas önskemål. The Georgian Military Highway är dock glest befolkad, så chauffören gör bäst i att fylla sin marshutka till max redan från början. Ändå tar det inte mer än lite drygt en halvtimme innan vi ger oss iväg på den tre timmar långa färden mot huvudstaden.

Tbilisi

Före Kazbegi inledde jag min resa med tre dagar i Tbilisi. Från flygplatsen tog jag en taxi till Fabrika Hostel, som sticker upp som en färgglad svamp i en mestadels grå stadsdel. Den stora innergården, full av barer och restauranger, är en samlingsplats för Tbilisihipsters och backpackers. Jag är förvisso gammal nog att ofta välja hotell nuförtiden, men det är värt några nätter i snarkiga dormrooms, när man får träffa rumskamrater som de jag lär känna här: fransmannen Franck, som har sitt arbete i datorn och är på ständigt resande fot, och den unge tysken Felix, som kommit till Tbilisi för att söka jobb, efter att ha hälsat på sin syster som är utbytesstudent i Azerbajdzjan.

geo24

geo25

Jag kommer tillbaka från Kazbegi för en sista dag i Tbilisi innan jag drar vidare västerut. Felix har fått jobb på ett hostel inne i stan, med en balkong där man får tala med stora bokstäver för att överrösta bilarna på Rustaveli, Tbilisis paradgata. Efter en kaffe i eftermiddagens rusningstrafik tar vi linbanan upp till Mtatsminda Park, ett nöjesfält som ligger på ett av de berg som omgärdar staden. Parken anlades redan på 30-talet och är så stor att trängsel inte lär uppstå i första taget. Det är behagligt svalt, vi åker berg- och dalbana och pariserhjul och blir sedan länge sittande på en ölservering med imponerande utsikt. Vi pratar om allt från tysk litteratur till våra länders olika skolsystem.

geo47

Mina tre första dagar i Tbilisi gjorde mig till god vän med staden. Redan första kvällen hamnar jag på en gratiskonsert, i en stor park, med georgisk dans och folkmusik. En del turister har hittat dit, men också tillräckligt många georgier för att spontan allsång ska uppstå i var och varannan låt. Barnen dansar, plastglasölen flödar. Det är en svårslagen folklorekväll, som ändå toppas en vecka senare i Batumi, av närmast utomjordisk körsång. (Mer om det i del 2.)

Tbilisi har en uråldrig historia som mötesplats för olika kulturer. Det finns en gammal stadskärna med många äldre hus som är vackert renoverade, men också sidogator där husen  skriker efter upprustning. Bra restauranger finns överallt. Redan vid min första måltid får jag lära mig att äta Khinkali, en standardrätt i det georgiska köket. Servitören hinner precis stoppa mig innan jag sätter besticken i de stora degklumpar jag fått in. Han förklarar tekniken, som går ut på att greppa knytena i knuten, bita ett hål och sedan suga i sig innehållet. Fyllningen består av kött, svamp, ost eller spenat.

geo78

geo39

geo28

Namnet Tbilisi betyder “staden med varma källor”. Svavelbad är en specialitet som jag väljer att testa på ett badhus i närheten av Fabrika. I gamla stan finns flera fina badinrättningar, men det känns roligt att gå till ett ställe dit inte så många turister hittar. Trots att Felix har berättat om en annorlunda badupplevelse i Baku är jag inte helt beredd på vad som ska hända. Jag har väntat mig någon form av bassäng, men inser snart att det enda som bjuds är små bås med varsitt badkar, fyllda till bredden med svavelosande vatten. På fåordig engelska blir jag instruerad av mannen i receptionen att lägga mig i badkaret och vänta. Vattnet är fullt av små svarta flarn. Renhetskänslan är avlägsen.  

Efter tio minuter knackar det på dörren och den lite barska mannen från receptionen kommer in med en vattenbalja och någon sorts skrubbhandskar. Han breder ut en handduk på en kaklad brits och gestikulerar att det är dags för behandling. Jag lägger mig på mage, han öser vatten så det forsar över ryggen, och tvålar sedan omsorgsfullt in mig innan skrubbmassagen tar vid. Han är noggrann, inte en centimeter av kroppen missas. Med en liten dask på skinkan markerar han när det är dags att vända sig om. Samma procedur upprepas en gång till. Sällan har jag varit så genomarbetat ren som när han till slut är klar med mig.

geo40

Tbilisi har många museer. De populäraste håller hög och pålitlig kvalitet, men på ett mindre museum blir jag abrupt avbruten mitt i en intressant utställning med gamla kartor när strömmen går och det blir kolmörkt i den fönsterlösa salen. Killen i receptionen konstaterar med ett ursäktande leende att så där blir det ibland. En vecka senare händer samma sak på National Museum of Military Glory i Kutaisi.

Ett favoritmuseum i Tbilisi som inte verkar locka särskilt många besökare är National Youth and Children’s Palace. Det var, som namnet vittnar om, centrum för pionjärerna under Sovjettiden. Det är fortfarande en kulturklubb för ungdomar, men också ett museum över husets brokiga historia. En guide som verkar något förvånad över mitt besök visar mig bland annat rummet där Georgien blev självständigt för 100 år sen, 1918. Den gången höll självständigheten bara i tre år.

Minst tre museer till är värda att titta förbi: Tbilisis MoMA, som på ett hybrisaktigt vis domineras av grundaren Zurab Tseretelis egna tavlor; Book Museum, med en georgisk-italiensk ordbok från Rom 1629, den första tryckta boken med det georgiska alfabetet; Georgian National Museum, med en utställning om Sovjettiden som påminner sorgligt mycket om liknande museer i Baltikum. Men det märkligaste museet i Georgien finns inte i Tbilisi, utan i Gori. Häng med till del 2 – och Stalinmuseet.

Ett svar till “Kazbegi och Tbilisi, Georgien (del 1)”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s