Sarajevo, Bosnien-Hercegovina (del 2)

Att komma tillbaka till Sarajevo från Mostar (som jag skriver om i del 1) är som att komma hem. På mitt hostel mitt i centrum har jag lärt känna tre andra ensamresenärer som har gemensamt att de blivit kvar i Sarajevo längre än planerat. Det är lätt att förstå varför. Stadens historia är lång, fascinerande och bitvis avgrundsmörk. Men Sarajevo lever också i nuet, med ett uteliv som sjuder av feststämning och ett “gamla stan” som inte bara är en turistfälla utan också en levande stadsdel. På gatan dit är gränsen mellan Öst- och Västeuropa utmålad, halvt på skämt halvt på allvar. Skillnaden avspeglas tydligt i arkitekturen.

bos28

bos24

bos30

Redan första dagen i Sarajevo ser jag fotbollssupportrar överallt. Balkanderby står för dörren! Sarajevolaget FK Željezničar ska spela returmatch mot makedonska FK Metalurg Skopje, i andra kvalomgången till Europa League. Första mötet blev 0-0. Jag och Chris från Australien – en av de på hostelet som har svårt att slita sig från Sarajevo – går på matchen och deltar i jublet när hemmalaget ser ut att gå mot vinst.

bos35

FK Željezničar är det ena av Sarajevos två stora lag. Željezničar betyder järnvägsarbetare. Det var folk från den yrkesgruppen som bildade klubben år 1921. Som tågentusiast känns det givet att snabbt bli supporter. De spelar normalt sett på en modernare, mindre arena, men den här cupmatchen går på Asim Ferhatović Hase-stadion, där invigningsceremonin hölls på OS 1984.

Det börjar lovande. Željezničar har grepp om matchen och tar ledningen med både 1-0 och 2-0. Men som så ofta i fotboll börjar laget i underläge anfalla allt mer intensivt mot slutet. En sen reducering skapar oro på läktarna och i 90:e minuten blir det helt tyst när gästerna från Skopje gör 2-2, och går vidare på bortamål. Jag och Chris sympatislokar med våra huvuden när vi följer den besvikna folkströmmen tillbaka mot stan.

bos32

Nästa dag blir en museidag. Jag börjar med museet om skotten i Sarajevo, men det mest minnesvärda är Gallery 11/07/95Det dröjde till 2012 innan ett museum över folkmordet i Srebrenica öppnade i Bosnien, men den permanenta utställning som nu finns här i Sarajevo är skrämmande bra. Med väggar fulla av porträttbilder hedras minnet av de mördade. Jag tänker att museet borde vara ett givet besöksmål för alla skolklasser i Bosnien, men jag är plågsamt medveten om att så inte lär vara fallet. I del 1 skriver jag om det tredelade serbiska skolsystemet.

När jag är där, sommaren 2014, finns också en tillfällig utställning om vardagslivet i Sarajevo under den nästan fyra år långa belägringen 1992-1996. Bill Carters dokumentärfilm Miss Sarajevo visas och den är så stark att jag knappt vill blinka. Carter ville visa staden bakom de gängse nyhetsbilderna. Hans kamera följde människor som var fast beslutna att leva ett så vanligt liv som möjligt, så länge som möjligt.

bos36

När U2:s sångare Bono fick veta betydelsen av musikscenen i Sarajevo under belägringen ville han först komma dit och spela. Eftersom det skulle vara alldeles för farligt för publiken, skrev han istället en låt, Miss Sarajevo, som tar fasta på den skönhetstävling, som också Carters film är döpt efter. Musikvideon, med bilder från filmen, blev en stor succé. Sista versen sjungs på italienska av Luciano Pavarotti. De första verserna går så här:

Is there a time for keeping your distance, a time to turn your eyes away? Is there a time for keeping your head down, for getting on with your day?

Is there a time for kohl and lipstick, is there time for cutting hair? Is there a time for high street shopping, to find the right dress to wear?

Here she comes, heads turn around. Here she comes, to take her crown.

bos25

Jag lämnar museet, och går långsamt och dämpat mot turistbyrån för att undersöka om deras bussturer kan vara något att ha. Den unga guiden övertygar mig genast om att följa med. Han är 20 år gammal och föddes alltså under belägringen. Hela hans uppväxt har fyllts av berättelser som han återger med skärpa och nödvändighet. Jag sätter mig längst fram i minibussen och får genast personlig kontakt med honom.

Starkast intryck gör tunnelmuseet. År 1993 grävdes en 800 meter lång tunnel, som blev det enda sättet att smuggla in mat och förnödenheter och att sig in och ut ur Sarajevo. Alla andra vägar var avskärmade av den serbiska armén. Museibesöket börjar med filmvisning, på en liten tv-skärm i ett skjul. Det känns provisoriskt men är förmodligen inte det. Att sedan gå in i tunneln är en märklig upplevelse. Trots allt jag får veta är det omöjligt att föreställa sig hur det var. Tunneln grävdes för hand, från två håll, och arbetet pågick dygnet runt i fyra månader.

bos26

bos27

Mindre än ett decennium innan tunneln byggdes var Sarajevo värd för vinter-OS. I ett fint skogsområde, med storslagen utsikt över staden ligger den olympiska bobbanan. Den har sett sina bästa dagar, men är idag ett populärt utflyktsmål. Som på många ställen i Bosnien blandas här det slitna, trasiga med det vackra, natursköna. Det finns så mycket att se och uppleva i Bosnien att jag inte har en tråkig sekund. När jag lämnar Sarajevo gör jag det med en fast övertygelse om att komma tillbaka.  

bos22

Ett svar till “Sarajevo, Bosnien-Hercegovina (del 2)”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s