Mostar, Bosnien-Hercegovina (del 1)

“Thank you Sweden, you saved my life!”, säger Bata med eftertryck och pekar på mig. Det är med de orden han avslutar sin berättelse om flykten från Bosnien till Sverige. Det blir en stunds tystnad i vår lilla grupp på cirka tio personer, så många som Bata lyckats trycka in i sin minibuss. Jag är ensam svensk, och de andra tittar nu på mig, nästan med beundran i blicken. Jag är inte så nationalistiskt lagd, men där och då känner jag mig odelat stolt över att vara svensk.

Vi befinner oss i den bosniska byn Počitelj, nära gränsen till Kroatien. Här finns ett gammalt fort, spektakulärt nog för en entréavgift, men det är övergivet, ödsligt och fritt att utforska. Vi klättrar runt med andan i halsen. Utsikten är lika slående som fallhöjden.

Počitelj är en vacker och fascinerande plats, men det starkaste minnet härifrån är Batas berättelse. Han bodde 12 år i Stockholm, innan han flyttade tillbaka till hemstaden Mostar, och öppnade ett hostel tillsammans med sin syster. För att hålla igång språket läser han svenska tidningar varje dag, och att jag är svenskspråkig gör mig nästan till hedersgäst.

Varannan dag under hela sommarsäsongen knör han in så många gäster som möjligt i sin minibuss och drar iväg på en dagslång “tour”, vars rykte är det som har lockat mig till Hostel Majdas. Jag kommer dit sommaren 2014, innan jag började använda booking-appar, och när jag hittar fram till hostelet visar det sig vara fullbelagt. Men det finns en stor soffa på uteplatsen, kunde jag nöja mig med den? Jodå, bara jag får en plats på touren. Jag får den sista.

Touren börjar med en rundtur i Mostar. Staden har en lång historia, den var en viktig handelsplats redan under medeltiden. När kriget på Balkan bröt ut 1992 hade Mostar sedan länge varit befolkad av nästan lika delar bosniaker och kroater. Batas berättelse är förstås unik för honom, men det tragiska motivet är alltför bekant: gamla vänner som plötsligt blir fiender, grupptillhörigheter som plötsligt blir på liv och död. Men i den beckmörka berättelsen finns också ett uns av ljus: Bata räddades av vänner från “den andra sidan”, som förvarnade och gav honom möjlighet att fly innan det var för sent.  

En liknande berättelse finns i Negra Efendić bok Jag var precis som du, som handlar om hennes och familjens flykt till Sverige, från den bosniska by där hon bodde tills hon var elva år. En morgon kom två soldater in i deras hus och sa att de hade fem minuter på sig att packa ihop sina saker och infinna sig utanför skolan. Hennes pappa räddades av att han var lärare:

Bussarna vid skolan vaktas av killar som mina föräldrar känner igen. Många är pappas gamla elever. Nu har de stora automatvapen. ”Men de visade fortfarande respekt”, inflikar pappa med pekfingret framför sitt skrattande ansikte. ”Kan du tänka dig, man är med om en etnisk rensning, kanske på väg in i döden, och ens förövare niar en”. En av killarna ser till att de får bra platser på bussen. Det är tack vare dessa killar som pappa inte förs till koncentrationsläger den dagen.  

Bata sprider ut sin berättelse över halva dagen, och tacket till Sverige är slutklämmen. Innan han är färdig har vi också hunnit med en brakmiddag och några timmars bad, under väldiga vattenfall i Kravica. Det hinner bli kväll innan vi når tourens sista anhalt, Dervischklostret i Blagaj. Kanske bidrar mörkret till den nästan magiska känslan där. Precis vid klostret rinner floden Buna ut, från foten av en hög bergvägg. Iskallt vatten forsar fram ur underjorden. Bata berättar om flera misslyckade försök, som äventyrslystna forskare har gjort, att ta sig in till botten av källan. Platsen har varit bebodd mycket länge, grottor i berget och rester av ett gammalt illyrisk fort gör historien påtaglig. Liksom Počitelj står Blagaj på UNESCO:s “Tentative List”, vilket innebär att världsarvsstatus är inom räckhåll.

Mostar har som sagt en lång historia som handelsplats. Redan på medeltiden fanns här en träbro över floden Neretva. Brons väktare, mostari, gav staden sitt namn. På 1500-talet satte ottomanerna sin prägel på Mostar, bland annat genom att bygga den berömda stenbron Stari Most, ett arkitektoniskt mästerverk som sköts sönder i november 1993. Bata beskriver det som sitt livs värsta dag. Mostars stolthet och enande symbol var förstörd. Länken var krossad mellan de kroatiska och bosniakiska delarna av staden.

När kriget var över bestämdes att bron skulle rekonstrueras, så likt det ursprungliga bygget som möjligt. Det visade sig vara lättare sagt än gjort, eftersom brons arkitektur är utöver det vanliga. Det sägs att den ottomanske arkitekten på 1500-talet var livrädd för att hans konstruktion skulle falla ihop när träställningen som omgav den togs bort. Det finns idag ett museum som berättar om hur man till slut lyckades genomföra återuppbyggandet med samma precision och metod som på den ottomanska tiden.

Lika lång som brons historia är traditionen att dyka från den. En årlig dyktävling har anordnas ända sedan Stari Most byggdes. Av ren tur lyckas jag komma dit just den helg som den 478:e dyktävlingen anordnas. Även under kriget genomfördes tävlingen, från en provisorisk bro i närheten. De första deltagarna nöjer sig med att hoppa från bron, men så småningom kommer också de som verkligen dyker. De tävlar i en klass för sig. Neretva är en kall och grund flod och höjden är 24 meter.

Även när det inte är tävling hoppas det flitigt från Stari Most. Jag får berättat för mig att alla pojkar från Mostar måste hoppa från bron, som ett mandomsprov, innan de kan betraktas som vuxna. Dessutom verkar det alltid finnas ett gäng unga killar på bron, beredda att hoppa när de fått tillräckligt med pengar av turisterna. Även det är en sed som är lika gammal som bron. Som tillfällig besökare i Mostar erbjuds jag en kurs för att få tillstånd att själv göra ett hopp. Jag är inte ens nära att tacka ja.

Rekonstruktionen av bron blev klar i juli 2004. Längtan efter samförstånd fanns då igen, och 2005 restes en staty i Mostar, som ytterligare en symbol för att folkgrupper kan enas. Statyn är en avbildning, i naturlig storlek, av den kinesisk-amerikanska skådespelaren Bruce Lee! När den avtäcktes sa talespersonen för Urban Movement Mostar: ”We will always be Muslims, Serbs or Croats, but one thing we all have in common is Bruce Lee.”

Jag har hittills beskrivit Mostar som bebodd av bosniaker och kroater, men för att ge en korrekt bild bör jag nämna att staden också har en serbisk minoritet. Här är det kanske på sin plats med en kort lektion om hur landet Bosnien-Hercegovina är sammansatt. Av bekvämlighetsskäl används ju ofta bara första delen av namnet, vilket så vitt jag förstår inte är särskilt kontroversiellt. Även om staden Mostar faktiskt ligger i det gamla hertigdömet Hercegovina, så går det bra att prata om den som en stad i Bosnien. Exakt var gränsen mellan Bosnien och Hercegovina går är omstritt, men det har egentligen bara akademiskt intresse.

Betydligt viktigare, och känsligare, är uppdelningen mellan de två entiteter som landet idag består av: Federationen Bosnien och Hercegovina, där de flesta är bosniaker och kroater, och Republika Srpska, där de flesta är serber. Skillnaden mellan bosnier och bosniak är också mycket viktig. En bosnier är en person som kommer från landet Bosnien-Hercegovina, medan bosniak betecknar tillhörighet till folkgruppen bosniaker, vilket inte nödvändigtvis innebär att man kommer från Bosnien. Bosniaker är i regel muslimer, kroater katoliker och serber ortodoxa.

De tre folkgruppernas samvaro i Bosnien är fortfarande problematisk. I Mostar visar Bata oss den nyrenoverade knallgula gymnasieskolan. Alla elever använder samma ingång, men går ändå till olika skolor, på olika våningar! Bosnien-Hercegovina har tre separata skolsystem. I reportageboken I Bosnien finns inga raka vägar, av journalisten Marina Ferhatović, intervjuas rektorn i Mostar, som säger att hon gör vad hon kan för att ena eleverna. “ Vi vill inte sära på barnen, men vi måste följa de politiska direktiven”.

Ändå finns det faktiskt också en skola, på översta våningen i det gula huset, där bosniaker,  kroater och serber läser tillsammans. United World College, som drivs av en internationell rörelse med syfte att bygga broar i konfliktområden, kommer undan med en gemensam skola eftersom undervisningen sker på engelska. 2012, när Marina Ferhatović besökte skolan, var en av eleverna en brorson till Nordkoreas ledare Kim Jong Un!

En historielärare på United World College intervjuas i boken. Han är upprörd över skolsituationen i Bosnien: “Det är särskilt svårt att prata om det senaste kriget. Det finns minst tre olika versioner av sanningen som står i direkt konflikt med varandra. I de serbiska skolböckerna nämns inte folkmordet i Srebrenica.” Jag hittar dessvärre inget som tyder på att situationen har förändrats, sedan I Bosnien finns inga raka vägar gavs ut, 2013. Och visst är det som en ung tjej från Sarajevo, som också intervjuas i boken säger: “Det går inte att ha en gemensam framtid om man inte är överens om en gemensam historia, det är grunden för all försoning.”

I Jugoslavien var det officiella språket serbokroatiska. Idag har Bosnien tre officiella språk, av politiska snarare än lingvistiska skäl. På cigarettpaket måste varningstexten finnas på alla tre språken, bosniska, kroatiska och serbiska, vilket innebär att exakt samma sak står tre gånger, fast sista gången med kyrilliska bokstäver. I I Bosnien finns inga raka vägar  berättas om en graffiti i Mostar, där någon enligt samma mönster skrivit tre gånger: Nationalism dödar.

Naturligtvis skulle massor av invånare i Bosnien vilja se ett mer enat land. Marina Ferhatović intervjuar två unga tjejer i Sarajevo, som är bästa vänner trots att den ena är bosniak och den andra serb: “Första gången vi träffades pratade vi i flera timmar innan vi presenterade oss för varandra. Namnet avslöjar ofta ens etnicitet. Är det inte häftigt att man fortfarande kan prata med någon fritt utan att bry sig om vilken etnisk grupp personen tillhör? Det är Sarajevo för mig!”

Även för mig blev Sarajevo snabbt en favoritstad. Det tog inte lång stund innan jag började tänka att jag skulle kunna bo där. I del 2 av den här bloggserien berättar jag mer om den bosniska huvudstaden. Här avslutar jag med några bilder från den sagolikt vackra tågresan mellan Sarajevo och Mostar.