När jag och min reskamrat, efter några timmars bilfärd, kommer fram till det UFO-liknande Buzludzja hör vi uppspelta röster. Vi befinner oss på en 1400 meter hög bergstopp i en glest befolkad del av Bulgarien, och hade kanske inte väntat oss sällskap. Men det är tydligen fler än vi som är nyfikna på den här platsen. Vi inser snart att rösterna kommer inifrån byggnaden. Buzludzja brukar beskrivas som ett “monument” men det är inte ett självklart ordval. Det här var en gång ett högkvarter för Bulgariens kommunistparti, där stormöten med internationella gäster hölls i jättelika salar. Huvudentrén från den tiden är sedan länge stängd, men äventyrslystna resenärer har karvat fram alternativa ingångar.
Vi går mot rösterna och träffar snart ett glatt gäng från Sofia, i färd med att krypa upp genom ett hål i marken. Entusiastiskt berättar de att man kan klättra ända upp till toppen av tornet. Min vän och jag hoppar ner till en första avsats, men där fegar jag ur. Nästa steg kräver ett rejält hopp och jag, som inte direkt är känd för min smidighet, blir helt enkelt rädd att jag inte ska lyckas ta mig upp igen. Kompisen fortsätter på egen hand, medan jag nöjer mig med att beundra Buzludzja från utsidan.
Utsikten är enastående, och historien fascinerande. På den här bergstoppen vann bulgarerna ett viktigt slag mot ottomanerna år 1861. 30 år senare hölls ett möte här som la grunden till det som senare kom att bli det bulgariska kommunistpartiet, och därför byggdes högkvarteret/monumentet just här. Det stod inte färdigt förrän 1981 och hann alltså bara användas ett knappt decennium. Sen dess har det förfallit. Planer på att göra museum av det har aldrig blivit verklighet.
Som turistland är kanske Bulgarien mest känt för några badorter vid Svarta havet. Men 2019 lär viss uppmärksamhet riktas mot Plovdiv, landets näst största stad, som då kommer att vara Europas kulturhuvudstad.
Plasten där Plovdiv ligger bebyggdes för redan 6000 år sedan, vilket gör att den brukar finnas med på listor över “världens äldsta städer”. Inga synliga spår finns kvar från den tiden, men desto mer finns från romersk och ottomansk tid. En promenad i gamla stan ger en genuin känsla av svunna tider. Och amfiteatern används fortfarande för skådespel och konserter.
Men den självklara höjdpunkten i Plovdiv är den antika stadion, som var bortglömd till år 1923, då den plötsligt hittades och grävdes fram. Den ligger nu mitt under stadens största gågata. Det är bara ena änden av den 240 meter långa arenan, med plats för 30 000 åskådare, som är tillgänglig idag, men det är en plats som jag har svårt att slita mig från.
Jag får en känsla av att tävlingarna fortfarande pågår där nere under gågatan, att nutiden bara är ett lager som byggts på för att täppa igen luckan till historien. Jag kommer kittlande nära en annan tid när jag kliver ner från den moderna staden till den antika nivån, sätter mig på läktaren, och ser den gamla stadion försvinna iväg under fötterna på dagens Plovdivbor.
Stadion byggdes i början av 100-talet, då Plovdiv tillhörde den romerska provinsen Thrakien. Thrakerna har bott i det här området så länge att deras tidigaste historia verkar höljd i dunkel. Jag lär mig mer om Thrakien i en nyutkommen bok, Border, av den bulgariska författaren Kapka Kassabova. Hon bor sedan länge i Skottland, har skrivit både romaner och poesi, men Border är en reseskildring, från “the forbidden places of my childhood, the once-militarised border villages and towns, rivers and forests that had been out of bounds for two generations.”
I boken reser hon runt i gränstrakterna mellan Bulgarien, Grekland och Turkiet. Hon beskriver området som “one of Europe’s great wildernesses” som för bara några decennier sedan var “Europe’s southernmost Iron Curtain, a forested Berlin Wall darkened by the armies of three countries”.
När hon växte upp i Sofia på 70-talet var det otänkbart att åka dit. När hon nu pratar med invånare i bergsbyar nära gränsen berättar de om flyktförsök undan kommunismen. Idag sker flykten i motsatt riktning: “The Turkish-Bulgarian and Turkish-Greek borders have lost their old hardness but acquired a new one: its symptom is the new wire wall erected to stem the human flow from the Middle East.”
Men det finns som sagt en annan historia här, den om Thrakien. Kassabova träffar människor som fortfarande ser sig som just thraker. För dem får dagens gränser gärna bli en parentes i historien. Världen är som bekant full av platser där människor och gränser stämmer dåligt överens, och i Border får jag alltså lära mig om ytterligare ett sånt exempel. I den turkiska gränsstaden Edirne träffar Kassabova paret Maria och Alexander:
This quiet neighbourhood of Edirne had been a Christian mahala, or district, in a city that once had Greeks, Bulgarians, Armenians, Jews and Muslims. Maria was from Plovdiv across the border and Alexander was from here. He spoke an endearing old-fashioned Bulgarian, just as she spoke a careful Turkish. Their young son was bilingual and flitted between languages, social milieux and religions, as if this was still a pleasant cosmopolitan corner of the Balkans and not a recently demilitarised border zone.
”Thrace without borders, just as it should be”, Alexander said. ”You ask what we are here. We are not Europe and we are not Asia. We are Thrace. Notice: those who live in the European part of Turkey don’t tend to cross the Bosphorus. They like to stay on the Balkan peninsula, close to Europe. This is Thrace.”
Stadion i Plovdiv hittades som sagt år 1923. Men så nyligen som 2010 upptäcktes en hel romersk stad, Serdica, när man skulle bygga en ny tunnelbanestation i Sofia. Idag är det en kombination av tunnelbanestation och museum. Gatumönstret är intakt och rester av kyrkor, badhus, toaletter gör att staden känns nästan levande. När jag flanerar runt i de gamla romerska gränderna är det inte utan att jag undrar vad mer som döljer sig under jord i Bulgarien.
alla platserna 