Från Korçë till Gjirokastër, Albanien (del 2)

(Fortsättning från del 1.) I utkanten av Korçë får busschaufförens assistent plötsligt bråttom. Trots att ingen betalat skyndar han sig att dela ut biljetter till alla passagerare. Han har fått syn på en poliskontroll vid vägen, och då är det tydligen viktigt att vi har färdbevisen i ordning. Det visar sig snart att poliserna inte bryr sig om oss passagerare alls, däremot har de en lång diskussion med chauffören. Innan vi lämnat staden stannar vi för ytterligare två kontroller, och jag lägger märke till att poliserna får pengar innan vi ges klartecken att köra vidare. De som sitter närmast mig i bussen är alla i femtioårsåldern eller äldre och talar ingen engelska, så jag har ingen att fråga om vad som försiggår.

alb24

alb17

1996 åkte Robert Carver precis samma väg, också med buss. I The Accursed Mountains beskriver han resan så här:

”It is a good road from Korçë to Gjirokastër, built by the Italians before the war”, Mr Georgio had told me earnestly, trying to allay my fears. ”Very few buses fall over the cliffs, except in winter rains.”

It was a terrible road. It could not really even be called a road, rather, a rough track hacked like a knife wound through the mountains. It was too narrow for all but a slim jeep.

At every corner we would slow down to walking pace: but still the loose shale and earth under the offside wheels would crumble and spin off, falling thousands of feet below with a dry rattle that seemed to echo in my throat.

We never made more than 35 kilometres an hour – mostly under 15. I felt like going out and walking much of the time, for my own safety. The bus constantly swayed from side to side and bucketed up and down. The driver had passed out thin plastic shopping bags before we started: most of the peasants started vomiting when we began to rise though the first few low mountain passes.

Jag ser ingen som kräks i bussen, och jag har inte vett att vara rädd i sådana här situationer, men i övrigt känner jag igen mig i Carvers beskrivning. Det går oändligt långsamt, vägen är bara bitvis asfalterad, och varenda muskel i kroppen är i konstant skakning. I gengäld går det inte att se sig mätt på utsikten. Tro det eller ej: jag upplever det som att timmarna går fort.

alb23

Så småningom kommer vi fram till Leskovik, nära den grekiska gränsen. Det var tidigare en stad med några tusen invånare, men idag är det inte mycket mer än ett vägskäl, med ett café och en liten butik, mitt ute i ingenstans. Under kommunisttiden fick man inte flytta hur man ville, folk hade då inget annat val än att stanna kvar på avlägsna platser där de blivit satta att arbeta. Nu verkar varje dags höjdpunkt i byn vara när bussen passerar. Nästan alla passagerare handlar något. De kedjerökande, kortspelande gubbarna på uteserveringen tar ingen notis om mig, men när butiksinnehavaren inser att jag pratar engelska ropar han ivrigt på sina barn. En pojke och en flicka, båda i tioårsåldern, dyker upp och expedierar mitt glassköp med stor entusiasm.

alb5

Under kommunisttiden var det få förunnat att få tillstånd att äga en bil. Väghållning var följaktligen ett lågprioriterat område. Idag håller många albanska vägar god standard, men här uppe i bergen har inte mycket hänt. Robert Carver, som kan grekiska, återger vad en av hans medpassagerare från den grekiskspråkiga minoriteten i Albanien, sade om det här:

”The communists never repaired the roads”, Dhori told me. ”They didn’t want people to travel around. They themselves had planes and helicopters to move about in, or strong Benzes which could cope with the roads. This one is as the Italians left it. When there is a landslide, the villagers just fill it with loose earth, and it soon goes again. In winter, it’s often closed for weeks, or impassible with snow. A truck slipped off last week in heavy rain – everyone on board killed – one whole family riding on the top of the sacks. It rolled over and over…”  

Punkteringar är vardagsmat. Vi har tur och klarar oss tills vi är så pass nära bebyggelse att vi inte behöver vänta längre än en halvtimme innan vi kan stanna för däckbyte. Det blir en välkommen fikapaus. Vi slår oss ner i godan ro i skuggan på den lilla serveringen intill bilverkstaden. När vi till slut kör vidare kommer någon plötsligt på att en av passagerarna saknas. Bussen stannar och i sakta mak promenerar gubben ifatt oss. Han verkar obekymrad, skrattar lite lätt. Själv skulle jag inte vilja riskera att bli akterseglad i de här bergiga trakterna.

alb6

Gjirokastër

Efter nästan nio timmars bussfärd stannar vi vid en bensinstation nedanför världsarvsstaden Gjirokastër. Jag tar en taxi uppför en stupbrant sluttning, och är äntligen framme i den stad jag längtat efter att besöka ända sedan jag läste Ismail Kadares självbiografiska roman Krönika i sten. Kadare är Albaniens mest berömda författare och nämns ibland som nobelpriskandidat. Han och Enver Hoxha växte upp här på 40-talet, på samma gata. Krönika i sten är, bland mycket annat, en fin hyllning till hemstaden. Den börjar så här:

Det var en egendomlig stad som likt en förhistorisk varelse plötsligt tycktes ha sprungit fram i dalen en vinternatt för att mödosamt klättra upp på bergssluttningen. Allt i denna stad var gammalt och av sten, från gatorna och fontänerna till de stora sekelgamla husens tak, täckta av grå stenplattor som påminde om jättelika fiskfjäll. Det var svårt att tro att livets ömtåliga kött kunde leva och föröka sig under det mäktiga sköldpaddsskalet.

Hos den som kommit resande och betraktade staden för första gången frammanade den lusten att jämföra den med något, men den resande skulle genast upptäcka att det var en fälla, ty denna stad avvisade alla jämförelser; den liknade faktiskt ingenting. Den tålde jämförelser lika lite som regnen, haglet, regnbågarna och de utländska mångfärgade flaggorna, som lämnade dess tak som de hade kommit, lika tillfälliga och overkliga som staden själv var evig och påtaglig.  

Det var en sluttande stad, kanske den mest sluttande i världen, och den hade trotsat alla arkitekturens och stadsbyggnadskonstens lagar. Takåsen på ett hus snuddade ibland vid grunden till ett annat och det var säkerligen den enda plats på jorden där man riskerade att hamna på ett tak om man halkade på en trottoar. Och den erfarenheten gjorde framför allt fyllbultarna ibland.

Ja, det var en mycket egendomlig stad. På somliga gator kunde man om man sträckte ut armen en smula hänga upp sin hatt på spiran av en minaret. Somliga företeelser i staden var besynnerliga och andra tycktes höra till drömmarnas kungarike.

Fastän den med stor möda skyddade människolivet i sin kropp och under sitt pansar av sten orsakade den inte desto mindre detta människoliv många plågor, rispor och sår och det var naturligt, eftersom det var en stad av sten och den var sträv och kall att komma i beröring med. Det var inte lätt att vara barn i denna stad.

alb7

Ismail Kadare föddes 1936. Romanen utspelar sig när han är en ung pojke, mitt under andra världskriget. Albanien ockuperas omvartannat av italienare, greker och tyskar. För att hålla reda på vilka som för tillfället styr stan brukar lille Ismail titta upp mot slottet och se vilken flagga som är hissad. “Staden, som var trött och butter, hade bytt herrar flera gånger. I den allmänna likgiltigheten bytte man flagga och myntsort. Ingenting mer.”

När jag kommer fram till mitt pensionat möts jag av tre väninnor från England, som entusiastiskt uppmanar mig att gå en stadsvandring med Donald. Han är 17 år, mycket intresserad av sin hembygd, och sommarjobbar med att ta pensionatets gäster på vandringar runt staden. Det går inte fort. Få städer är så kuperade som Gjirokaster. Jag imponeras av tanter, som skulle kunna vara “de urgamla” i Krönika i sten, som målmedvetet stretar på uppför de långa backarna.

alb8

alb12

Donald tar mig till alla de viktigaste platserna i romanen. Vi går längs “De galnas gränd” till huset där Kadare växte upp. Det ska bli museum, och håller som bäst på att renoveras. Givetvis känner Donald mannen som leder arbetet. Vi knackar på – och blir insläppta!

Jag har svårt att bli klok på huruvida gubben som släpper in oss arbetar med renoveringen helt på egen hand, men att han lägger ner sin själ i arbetet råder det inget tvivel om. Han har ställt dit en gammal säng, så att han kan övernatta. Med Donalds tolkhjälp visar han stolt upp vattencisternen och skyddsrummet. Båda spelar viktiga roller i Krönika i sten.

alb13

alb26

Lite längre ner på gatan ligger Enver Hoxhas gamla hus, som idag är etnografiskt museum. På väg dit hajar jag till när jag ser hans namn klottrat på en mur. Den allmänna uppfattningen i Albanien om den forne diktatorn fångas bättre av det enkla budskapet på berget Shpirag. Tidigare stod där Enver. Nu är bokstäverna omkastade till Never.

alb27

alb31

Shpirag ligger i närheten av en annan albansk världsarvstad, Berat. Många platser i Albanien är värda egna blogginlägg, och fler ska det bli. (Här har jag skrivit om kuststaden Vlora och ön Sazan.) Men från Berat låter jag några avslutande bilder tala för sig själva.

alb41

alb34

alb36

alb35

3 svar till “Från Korçë till Gjirokastër, Albanien (del 2)”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s