Pogradec och Korçë, Albanien (del 1)

Albanien var länge Europas mest stängda land. Men år 2015 får jag inte ens en stämpel i passet när jag promenerar in i landet, vid Ohridsjöns västra strand. Efter några fina dagar i Makedonien (som jag skriver om här) har jag tagit en taxibåt tvärs över sjön, och bett om att bli avsläppt så nära den albanska gränsen som möjligt. Mitt senaste besök i Albanien låg då bara två år bakåt i tiden och sedan dess hade jag längtat tillbaka.  

En ensam taxibil väntar på andra sidan gränsen, jag hoppar in och vi ger oss iväg mot Pogradec, den näst största staden vid Ohridsjön. En skillnad jämfört med Makedonien är att man möter kor, får och grisar på landsvägarna. Att färdas här påminner om upplevelsen jag hade på Golem Grad, så till vida att detta också är som att kliva in i en tidsmaskin. Skillnaden är att det nu inte bara är en känsla. Efter de fasansfulla kommuniståren är Albanien förvisso på rätt väg – utvecklingen mot ett modernt samhälle går sin gilla gång – men det är långt kvar.

makalb1

Till exempel saknar alla albanska städer centrala busstationer. Bussarna avgår istället från olika platser beroende på destination, och det kan vara svårt att hitta rätt utan att fråga sig fram. Jag har inget alls emot att min resa kantas av sådan äventyrlig charm, men jag inser att det är en charm ingen kommer att sakna när busstationer byggs. Turismen är avgörande för Albaniens vidare utveckling. Samtidigt är jag glad över att ha rest i landet innan det blir alltför turistanpassat.

Pogradec, med en flera kilometer lång strand och strandpromenad, är ett perfekt ställe för avkoppling inför de lite mer strapatsrika dagar jag misstänker att jag har framför mig, när jag ska ta mig längre in i landet, över höga berg, på dåliga vägar. Första dagen blir en baddag och på kvällen flanerar jag med i xhiron. Xhiro är en albansk tradition som helt enkelt innebär att alla, stora som små, ger sig ut på sävliga kvällspromenader. Alla går, men ingen är på väg någonstans. Xhiron sätter tempot i Albanien. Det är sällan bråttom här.

alb15

Mitt nästa stora mål för den här resan är Gjirokastër, världsarvsstaden som både Enver Hoxha och Albaniens mest berömda författare, Ismail Kadaré, växte upp i. Nästa steg på vägen dit är Korçë, varifrån det tidigt varje morgon går en buss västerut, över bergen, mot Gjirokastër och kuststaden Saranda.

På marknaden i Korçë förklarar en hjälpsam kille i 15-årsåldern att det hotell jag läst om i min guidebok inte finns kvar. Det kryllar av folk på marknaden men jag verkar vara den enda ickealbanen. Det är tydligt att grabben, som pratar fin engelska, tycker att det är spännande att en utlänning dyker upp vid hans lilla marknadsstånd. Han låter sin pappa ta över försäljningen och ger mig sin fulla uppmärksamhet. Hjälpsamheten är, som så ofta i Albanien, genuin. Han lyssnar lika bra som han pratar, svarar på mina frågor, tar i hand, önskar mig en fortsatt trevlig resa och tipsar om Grand Hotel.

alb39

alb38

På väg till Grand Hotel går jag genom en smal gränd där ett äldre par sitter på en trappa och håller upp en pappbit med texten “hotel”. Damen stannar mig och visar tre fingrar i luften. 300 lek, ungefär 15 kronor, kostar en natt. Jag misstänker att jag snart kommer att fortsätta min vandring mot Grand Hotel, men följer ändå med in för att få titta på ett rum. Det är ett vanligt lägenhetshus. Trapphuset är grått, omålat och detsamma gäller för väggarna, golvet, taket i hotellrummet. Mitt på stengolvet står rummets enda möbel, en säng med några filtar som ser ut som de skulle ge en naken hud skavsår.

“Lo, faleminderit”, nej tack, säger jag så vänligt jag kan och fortsätter mot Grand Hotel. Att gå in i lobbyn där är som att ta ett kliv rakt tillbaka till kommunist-Albanien. Jag får här en känsla av att tiden stått still, men några veckor senare inser jag att det inte stämmer. På flygplatsen i Tirana köper jag boken The Accursed Mountains av journalisten Robert Carver som gjorde en resa genom Albanien 1996. Samma hotell som jag nu tar in på beskriver han så här:

There was no running water, no electricity, and the lavatories were piled high with encrusted excrement. There were bloodstains and worse on the walls of my furnitureless cell, and the bed sagged like a hammock. Apart from that, it was fine. It was by far the best hotel in Korçë.

Den spartanska inredningen, bristande luftkonditionering, och kanske framför allt avsaknaden av andra gäster bidrar till känslan av gammal öststat, men de snart 20 år som passerat sedan Carver var här har onekligen inneburit en viss standardhöjning. 1996 hade det bara gått fyra år sedan kommunismen föll, landet befann sig då i ett kaos av pyramidspel och korruption.

Det är trevligt att promenera runt i Korçë. Turistbyrån är stängd men det finns gott om informationsskyltar som på både engelska och albanska berättar om olika platser i staden. Flera intressanta museer finns, bland annat ett med imponerande medeltida konst, men för mig som lärare är skolmuseet det som smäller högst. År 1887 började man, för första gången, bedriva undervisning på albanska och huset där det skedde är välbevarat. Griffeltavlor, pekpinnar, skolbänkar, allt finns kvar.

makalb2

En grekiskspråkig skola grundades redan 1724 i Korçë, men under den senare delen av 1800-talet bildade en grupp intellektuella albaner organisationen Drita (ljus) och centralt för dem var kampen för att utbildning skulle bli möjlig på albanska. Med poeten Naim Frashëri i spetsen lyckades de övertyga det ottomanska styret om att få öppna en pojkskola 1887, och tre år senare också en flickskola – båda låg i Korçë.

Tillståndet från ottomanerna för att få gå i skola på sitt albanska modersmål gällde bara kristna. Det struntade skolan i Korçë i, där välkomnades även muslimska barn. Straffet blev att man fick stänga 1902, men under en fyraårsperiod, 1916-1920, öppnade albanska skolor i Korçë igen. Efter Albaniens självständighet 1912 följde en turbulent tid med olika kortlivade statsbildningar. En sådan var Autonoma albanska republiken Korça som under franskt beskydd övertog makten från de greker som då, i några års tid, hade styrt staden. Republiken blev kortlivad, men utöver de albanskspråkiga skolor som hann öppna under de fyra åren fanns också en franskspråkig högskola – den första i Albanien att välkomna studenter med olika trosuppfattningar – som blev kvar ända till 1939. En av skolans studenter var Enver Hoxha.   

Kvällens xhiro blir uppsluppen. I änden av stadens gågata sitter ett band och spelar och sjunger albanska folksånger, som barnen dansar till. Själv sitter jag på en uteservering, varvar öl med Gin & Tonic och njuter av kvällssvalkan. Korçë ligger på en platå, på 850 meters höjd, men betydligt högre bergsmassiv reser sig mellan havet och här. De högsta topparna når nästan 2500 meter och det är genom de trakterna jag ska åka buss nästa dag.

alb16

Tjejen i hotellreceptionen svarar lite tvekande på min fråga om när bussen till Gjirokastër går. Hon skulle gissa på halv sex-tiden på morgonen. Den har en lång väg framför sig. Klockan är tio över fem när jag lämnar hotellet och tar en snabb kopp kaffe på ett café. Jag tycker att jag borde vara ute i god tid, men när jag kommer fram till torget där bussen väntar är den nästan full. Jag lyckas i alla fall få en plats och det bär iväg.  Jag är den enda på bussen som inte pratar albanska. Läs om resan i del 2 av den här bloggserien.

2 svar till “Pogradec och Korçë, Albanien (del 1)”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s