Konjsko, Makedonien (Prespasjön, del 2)

Taxichauffören i Resen är först lite tveksam. “You haven’t booked? Are you sure there’s a hotel in Konjsko? I don’t think so.” Men sedan kör han snällt de två milen till den lilla byn vid Prespasjöns västra kust. Hela sista milen skumpar vi fram på en smal, gropig grusväg. Precis där vägen tar slut ligger Hotel Rot. På andra sidan berget vid byns ände börjar Albanien.

Först syns varken gäster eller hotellpersonal till. Men snart dyker en hjälpsam tant upp. Med taxichaufförens tolkhjälp meddelar hon att den engelsktalande hotellchefen snart borde vara tillbaka. Jag får en kopp kaffe så länge och slår mig ner och tittar ut över sjön, där ståtliga pelikaner guppar fram. På vägen ligger några sköldpaddor. Mänskligt liv syns däremot inte till. Wifi saknas. Det känns som jag nått världens ände.

Hotellägaren blir glad och förvånad över att ännu en gäst hittat hans hotell, i övrigt bor där bara en mor och dotter från Skopje. “What do you want for dinner?” frågar han när jag fått mitt rum och “fish from the lake” räcker som svar. Menyer finns inte. Kocken visar sig vara hotellchefens mamma, samma tant som välkomnade mig förut. När jag äter hennes utsökta fisk skänker jag en tanke av tacksamhet till den tyske ornitologen. Utan hans vägledning hade jag knappast hittat till Konjsko. (Se Prespasjön, del 1).

Det finns två öar i sjön, Golem Grad och Maligrad. Båda är idag obebodda men har varsin fin kyrka från 1300-talet som fortfarande används. Dessvärre går det inte att besöka båda öarna under samma båttur, eftersom den ena ligger i Makedonien och den andra i Albanien. Hade gränsen över sjön varit rak så hade båda öarna varit albanska. Iland på makedonska Golem Grad får jag ett sms som välkomnar mig till Albanien.

Hotellägaren svidar om till båtkapten och tillsammans med de två övriga gästerna ger vi oss iväg mot Golem Grad. När vi kommit ut en bit på sjön blir Konjskos albanska grannby synlig på andra sidan av det berg som utgör landsgränsen. Jag frågar hotellchefen om han varit där och om det skulle vara möjligt att ta båten dit. Han svarar att han besökt byn någon enstaka gång sedan gränserna öppnats, men att det krävs en lång resa. Han vågar inte äntra Albanien utan att passera en gränsstation, och sådana finns inte i de här små byarna. Man får hålla sig i rätt land när man åker båt på Prespasjön.

När vi närmar oss ön förstår jag än mer den tyska ornitologens entusiasm. Till skillnad från honom kan jag inte namnen på alla de fåglar som väller ut framför oss, som om de satt vid öns strandkant och bara väntade på en båt att flyga ut mot. Men de mäktiga pelikanerna går inte att ta miste på; det verkar finnas hur många som helst.

Vi går iland och möts av en välkomnande skylt som får fart på historiens vingslag. Redan på 300-talet före Kristus bosatte sig den makedonska folkgruppen Oresti på den lilla ön, som inte är mer än 600 meter lång och 350 meter bred. Det finns gott om fornlämningar, både från Oresti och från medeltiden då ett kloster huserade på Golem Grad. På 1300-talet byggdes den kyrka, S:t Peter, som fortfarande underhålls och används av folk som bor runt sjön. Detsamma gäller 1300-talskyrkan på grannön Maligrad. Öarnas namn betyder “stor stad” och “liten stad” och minner om en tid då inga landsgränser gick genom sjön. Idag är Golem Grad Makedoniens enda ö.

Golem Grad är sköldpaddornas ö. Överallt kryper de omkring. Däremot ser vi inte mycket av de vattenormar som fått ön att kallas “The Snake Island”. Hotellägaren berättar att de ofta flockas vid strandkanten, men flyttar sig beroende på årstid och vattentemperatur. Nu verkar de ha stuckit till någon annan del av sjön. Kanske är det dags för ett nytt smeknamn på ön: “The Tortoise Island”.

Tillbaka i Konjsko väntar ett holländskt par på stranden. De har varit på Golem Grad två dagar tidigare, och blev så fascinerade av ön att de nu gjort upp om att få åka dit igen och stanna en hel eftermiddag. Nästa dag liftar jag med holländarna till Ohrid, som brukar kallas Makedoniens enda kuststad, eftersom Ohridsjön är stor nog att framstå som ett hav. Det är en av världens äldsta sjöar. Den bildades under pliocenperioden för flera miljoner år sedan. I sjön finns runt 200 endemiska arter, inte minst den eftertraktade Ohridforellen. Sedan 1979 är Ohridsjön ett världsarv. Den ligger på nästan 700 meters höjd över havet och vattnet är kristallklart.

Bilvägen mellan Ohridsjön och Prespasjön är slingrig och utsikten hisnande. Det är bara en knapp mil mellan sjöarna, men bergsmassivet har toppar på över 2000 meter. Långt under våra fötter binds sjöarna ihop av ett underjordiskt vattensystem. Holländarna släpper av mig i världsarvsstaden Ohrid, som framför allt är känd för att ha lika många kyrkor som det finns dagar på året. Ändå finns en annan stad vid Ohridsjön som jag tycker ännu bättre om: albanska Pogradec. Här finns ett blogginlägg som tar sin början där.