Sazan och Vlora, Albanien

“Do you know if it’s possible to go to Sazan?” Hotellreceptionisten tvekar lite. Hon tror att det ska vara möjligt, men vill kolla upp saken ordentligt och ber mig komma tillbaka om en halvtimme. Jag, som alltid haft en dragning till öar, kan inte se en kartbild som den över Albaniens kust, utan att vilja ta mig till den enda ö som syns där. När jag på min Albanienresa sommaren 2015 nådde kuststaden Vlora var det alltså självklart att undersöka möjligheterna att åka till Sazan  – den enda av Albaniens få öar som är stor nog att ha bebyggelse.

Skärmklipp sazan

Jag visste att Sazan numera var obebodd och att det var en gammal militärö där den senaste befolkningen bestod enbart av folk som arbetade för militären. Vad jag inte visste var att jag hade råkat komma till Vlora, bara en vecka efter att den under 50 år helt stängda ön hade öppnat för besök. Åter i receptionen visar det sig gå en båt till Sazan kl 10 nästa dag och jag ber receptionisten boka en plats åt mig.

Resten av dagen ägnar jag åt att upptäcka Vlora. Med albanska mått är det en stor och ganska ruffig stad. Närheten till Italien har bidragit till att Vlora länge var ett centrum för trafficking och fram till början av 2000-talet var staden kontrollerad av olika maffiagäng. Trots att jag inte riktigt upplever samma avslappnade känsla som i övriga Albanien får jag även i Vlora snart prov på den varma gästvänlighet som det här landet svämmar över av.  

sazan-16-e1501505766157.jpg

Jag har stuckit emellan med en hotellnatt, men bor egentligen helst på hostels, där man enklast träffar andra resenärer och alltid får de mest värdefulla tipsen. Från mitt hotell, precis vid stranden, är det ganska långt att gå till Vloras enda hostel och jag sätter mig i en taxi och visar på en karta vart jag vill åka. Det visar sig att taxichauffören inte känner till något hostel och han har rätt svårt att få ordning på kartan. För albaner är kartor en relativt ny företeelse. Under kommunisttiden var det inte många som hade tillstånd att äga en bil, och eftersom man sällan eller aldrig lämnade sina närmaste omgivningar fanns inget behov av kartor.  

Taxichauffören vågar inte köra iväg på måfå, men istället för att ge upp tecknar han åt mig att följa med in till den elbutik han står parkerad vid. Killen som jobbar där känner inte heller till något hostel, men pratar utmärkt engelska och tror sig efter en noggrann titt på kartan kunna hitta dit. Han tar då över stafettpinnen, stänger sin butik en stund, och kör mig i sin egen bil tills vi med gemensamma krafter hittar rätt. Någon betalning vill han absolut inte ta emot. Han har ju bara hjälpt till.

sazan 10

Nästa dag sätter jag mig i god tid och väntar, där båten till Sazan ska gå. Ganska snart dyker tre tyska backpackers upp. Vi är de enda icke-albaner som ska med på dagens utflykt. En av tyskarna, en ung kille som liftar runt i Albanien, bodde i Växjö tills han var sju år gammal och trots att han ibland får leta lite efter orden talar han en vacker småländska. Han vill gärna öva sin svenska och vi tillbringar senare också några dagar tillsammans i Tirana, innan han på min inrådan liftar vidare till Pogradec vid Ohridsjön i östra Albanien. Många platser i Albanien lär dyka upp här på bloggen, och Pogradec är definitivt en av dem. Två resor i detta vackra land har gjort mig så pass “albansk” att jag var riktigt nervös under deras matcher i fotbolls-EM 2016 – landets första internationella fotbollsmästerskap.

Under de senaste 200 åren har Sazan varit brittisk, grekisk och italiensk innan den till slut, år 1947, blev albansk. Men någon idyllisk badö för Vloraborna var det inte tal om. På den intilliggande halvön Karaburun upprättades en sovjetisk ubåtsbas, och även Sazan blev en del av den. Ismail Kadarés roman Den hårda vintern, som skildrar Albaniens brott med Sovjet år 1961, utspelar sig delvis där. En av romanfigurerna är arkeolog och arbetar med utgrävningar vid den gamla amfiteatern Oricum, som ligger precis där halvön skjuter ut i havet. I romanen påstår hennes chef att flottbasen Pascha Liman är världens äldsta:

Ön Sazan låg som en vakthund mellan basen och det öppna havet, medan sankmarken som började precis bakom amfiteatern avgränsade det bakomliggande landet från basen. Ibland tyckte Silva att hon befann sig vid världens ände. Det var inte att undra på att denna trakt hade varit militärbas i tvåtusentrehundra år. […] Deras chef hävdade bestämt att detta var historiens äldsta flottbas som fortfarande var i bruk. De som uppförts samtidigt var alla sedan länge förstörda. Pascha Liman fanns kvar. Chefen brukade påpeka att det faktum att romarna till och med hade byggt en amfiteater i Oricum för officerarna vid basen, vittnade om den betydelse de tillmätte sin garnison där. Bysans kejsare hade vid sin ankomst haft privata stränder där, och under medeltiden hade Pascha Liman varit det ottomanska rikets mest framskjutna postering. Det var härifrån turkarna förberedde sina angrepp på Europa.

Det visar sig snart att jag fått plats på den allra första turistbåt som går till Sazan efter att öns besöksförbud tagits bort! Ingen på båten, inte ens guiden, har någonsin varit på ön förut, så efter den drygt timmeslånga båtresan är det en mäktig upplevelse att gå iland. Som på många håll i Albanien blandas orörd natur med massvis av bunkrar. Den militära spökstaden står som en symbol över att det är nya tider i Albanien nu.

Sazan och Karaburun har sedan 2010 nationalparksstatus, och förhoppningsvis blir det inget av de planer guiden berättar om – att bygga stora, vräkiga hotell på ön. En bättre idé vore i så fall att rusta upp de redan befintliga husen. Här finns till och med en skola som måste varit stor nog att rymma flera klasser. Efter promenaden runt ön svalkar vi oss med ett bad och ligger länge på stranden och försöker smälta alla intryck från denna märkvärdiga plats.

sazan 15

sazan 1

sazan 14

sazan 11

sazan 9

sazan 3

sazan 2

sazan 18

sazan 8Som avrundning vill jag nämna att jag i vintras fick ett ord för min dragning till öar. På ett antikvariat hittade jag en bok, som heter just Öar, av läkaren och författaren Anders Källgård. Alla hans böcker handlar om öar och han har satt diagnosen nesofil (ö-älskare) på sig själv. Jag känner igen mig. Det är nog ingen slump att de tre första inläggen på den här bloggen har öar som gemensam nämnare.

2 svar till “Sazan och Vlora, Albanien”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s