Gränsvandring på Hisingen – del 1

Bakgrund

Jag minns inte riktigt hur vi först kom in på det, men någon gång i våras mynnade en twittertråd ut i en diskussion om landskapsgränsen på Hisingen. Jag, som växte upp i bohuslänska Backa, har alltid haft en ungefärlig uppfattning om var denna gamla landsgräns mellan Sverige och Norge går. Jag visste att när jag cyklade över Kvillebäcken till mina kompisar i Tuve, så var jag plötsligt i Västergötland. I tron att jag nu lätt skulle kunna hitta en karta med gränsen utmärkt, började jag googla. Döm om min förvåning när jag insåg att det var snudd på omöjligt. Istället fick jag en gåta att lösa. Idén om att “gå gränsen” föddes.

gräns 28

Jag arbetar på en skola som ligger i den västgötska delen av Hisingen. När jag i våras frågade mina elever om de visste i vilket landskap de befann sig, så svarade nästan alla Västra Götaland. När jag förklarade att det inte finns något landskap som heter så tittade de frågande på mig. Jag förstår dem. Län och regioner verkar vara det som gäller nu. Men hur spännande är ett län? Ena dagen är det Malmöhus och nästa dag något annat. Landskap däremot ändrar man inte på hur som helst. De fyller kanske ingen reell funktion nuförtiden, men jag inbillar mig att de har ett kulturhistoriskt värde. Även om folk i Göteborg och Stockholm i första hand identifierar sig som göteborgare och stockholmare finns det andra delar av landet där identiteten sitter i landskapet. Man är bleking, dalslänning, värmlänning. Landskap, och dess gränser, har historier att berätta. Särskilt på en ö som Hisingen, som under många hundra år låg i en känslig gränstrakt.

Det visade sig att den enda officiella karta från Lantmäteriet som har landskapsgränser är den så kallade Översiktskartan. Men den finns inte digitalt, och den är i helt fel skala för att kunna se exakt var gränsen går. Istället nådde jag ett första genombrott på en hemsida för ornitologer. De är noga med landskapsgränser eftersom de måste rapportera i vilket landskap de skådat sina fåglar. En av de första träffarna jag fick när jag googlade “landskapsgränsen på Hisingen” ledde mig till ett orinitologforum där skribenten Bo påminner om att “landskapsgränsen mellan Skogomedammen och Hökälladammen följer Kvillebäckens originalfåra och inte dess nuvarande lopp, vilket förskjutits en bit österut i samband med Tuveraset 1977.”

Jag fick nu idén att testa kartfunktionen på artportalen.se, där man rapporterar fåglar man sett. När jag låtsades söka efter fågelfynd i Bohuslän fick jag fram en karta med en landskapsgräns som jag kunde zooma in på. Det kändes bra att kunna presentera följande skärmdump på twitter, som kvitto på lyckat detektivarbete.

gräns 29

Samtidigt stod det klart att större insatser än så skulle krävas. Och turen var på min sida. Under en fikarast på jobbet nämnde jag att jag börjat göra efterforskningar med målet att kunna genomföra en gränsvandring på Hisingen. En kollega berättade då om en pensionerad studievägledare med stort intresse för gränsforskning. Några dagar senare träffade jag Greger Mossberg, som på sin blogg har skrivit flera intressanta inlägg i ämnet. Jag började nu lära mig hur man kan lägga pussel med historiska kartor och nyare kartor och på så sätt få fram exakt var landskapsgränser går. Med Gregers vägledning började jag också inse något som jag tidigare aldrig funderat över: att en gräns egentligen inte är mer exakt än att den består av tänkta linjer mellan olika punkter – gränsmärken. Greger visade mig också boken Bohuslänska gränsmärken från 1933. Till min stora glädje hittade jag ett exemplar att beställa på Bokbörsen. Förberedelserna kunde börja på allvar.

gräns 20

Historia och kartor

Innan jag går vidare kan det vara på sin plats med en liten historielektion. För mycket länge sedan var Hisingen en ögrupp. Med landhöjningens hjälp blev det en ö, som kom att ligga i ett viktigt gränsområde. Fram tills freden i Roskilde 1658 möttes i trakterna kring Göta älvs mynning norska Bohuslän, danska Halland och svenska Västergötland. Vid 1200-talets början var hela Hisingen norsk, men någon gång under det seklets gång tillföll två av Hisingens sju socknar, Lundby och Tuve, Västergötland, och blev därmed svenska. Det finns en gammal skröna om hur kungarna Olof Skötkonung från Sverige och Olav Haraldsson från Norge spelade tärning om Lundby och Tuve, men exakt hur och när uppdelningen verkligen skedde är höljt i dunkel. Ämnet behandlas i alla fall i den äldsta bevarade gränsöverenskommelsen mellan Sverige och Norge, daterad till 1273. Från det mytomspunna trekungamöte, som lär ha ägt rum år 1101 någonstans i närheten av Kungälv, finns däremot inga gränslistor bevarade.

Joh. Karlén (han verkar aldrig använda hela sitt förnamn) sammanställer i sin bok ett antal olika gränslistor. Hans viktigaste förteckning över just Hisingens gränsmärken är från 1554. När han nästan 380 år senare ger sig ut på jakt efter gränsmärkena lyckas han inte hitta alla. Karlén stötte alltså på svårigheter i sin gränsvandring redan på 30-talet, och det är knappast lättare nu. Det har byggts rejält på Hisingen under 1900-talet. På ett ställe skär t ex en Volvofabrik rakt igenom gränsen. Kartan här är från Karléns bok, det är han själv som numrerat och ritat ut sina gränsmärken.

gräns 27

För runt en tusenlapp specialbeställde jag fem fastighetskartor från Lantmäteriet. I brist på tillgängliga kartor med landskapsgränser, så är Fastighetskartan den bästa karttyp som finns att tillgå, eftersom den har sockengränser. Den finns dock inte digitalt, den trycks bara på beställning och varje fastighetskarta täcker en så begränsad yta att jag behövde fem stycken bara för att täcka Hisingens gränsområden. Tänk om gränserna hade funnits på den i övrigt ypperliga karttjänsten på Lantmäteriets hemsida. Det hade besparat mig en del jobb.

När det väl är dags för vandringen, som jag gör tillsammans med två vänner, bestämmer vi oss för att börja med den enklaste etappen – den östra delen av gränsen, som utgörs av Kvillebäcken och som till en början går lätt att följa till fots. Det är förvisso inte helt säkert att den följer sin ursprungliga fåra hela vägen ner till Göta älv, men från Backaplan och vidare norrut råder det inget tvivel om att ån och gränsen gör gemensam sak. Den ringlar sig gemytligt genom nybyggda hus i närheten av Backaplan och det är här vi börjar vår vandring, uppströms mot Hisingens mitt. På bilderna ligger Västergötland på vänster sida och Bohuslän på höger.

gräns 2

a9

gräns 4

Strax norr om Backaplan korsar Kvillebäcken S:t Jörgens golfbana. Undrar hur många golfspelare som vet att de byter landskap, när de går över bron på bilden.

gräns 5

I norra delen av golfbanan smalnar bäcken av ordentligt och blir på sina ställen så smal att vi kan gå över den. Här lämnar jag Västergötland och tar mig över till Bohuslän.

gräns 18

Bifurkationen

En bit norr om golfbanan vidgar sig bäcken igen och spricker sedan upp i två dammar, Skogomedammen och Hökälla damm. Vi är nu framme vid det fågelområde, som ornitologerna diskuterade på sitt forum. Det var här som Tuveraset, år 1977, flyttade bäckfåran så att det nu är snudd på omöjligt att säga exakt var gränsen går.

a8

Vi stannar och fikar i idyllen vid Hökälla damm, lyckligt ovetande om den upptäckt som snart skulle innebära en viss besvikelse. På norra delen av Hisingen byter Kvillebäcken både namn och riktning. Där vattnet börjar rinna norrut heter bäcken Kvillen. Det rör sig om en så kallad bifurkation, som sedan urminnes tider delat Hisingen mitt itu. Så sent som på 1800-talet kunde man åka båt tvärs över hela ön. Men bifurkationen visar sig nu vara kapad, sönderskuren, förstörd.

Det är inte så lätt att slå fast exakt vad en bifurkation är, men här är två försök till definitioner: “ett vattendrag som delar sig och inte möts igen” och “ett vattendrag som från en punkt rinner åt två olika håll”. Den senare varianten är vad det rör sig om på Hisingen, där marken är så plan att det inte finns någon självklar väg för vattnet att falla. Faktum är att det finns ett flertal bifurkationer på Hisingen (t ex Pansarkvillen, vars namn är en gåta värt ett eget blogginlägg – om jag lyckas lösa den). Världens näst största bifurkation finns i Sverige, i Tärendö, där Kalix älv delar sig i två. Det rör sig där om en så kallad flodbifurkation, med betydligt större vattenmassor än de små rännilarna som rinner kors och tvärs över Hisingen. (Inom parentes kan här tilläggas att Hisingen är skapad av just en bifurkation: i Kungälv delar sig Göta älv mitt itu – voilà!)

För några decennier sedan byggdes en ny väg, Skogomevägen, och samtidigt skapades de dammar som nu är centrum för det populära fågelområdet Hökälla. Men i samband med vägbygget stängde man av vattnets väg. Det rör som går under vägen är en fin present till områdets grodor (vilket Park- och naturförvaltningen berättar om här) men som framgår av bilden behövs det rejäla översvämningar för att vattnet ska ta sig över vallen till andra sidan vägen.

gräns 8

gräns 7

Jag har inte lyckats reda ut exakt var bifurkationens ursprungliga delningspunkt låg. Det finns flera möjliga tillflöden, och på lantmäteriets kartor finns blå pilar som visar att vattnet rinner söderut långt norr om Hökälla. Så kanske det var en gång i tiden, men bara några få meter norr om Skogomevägen hittar vi en bäck som rinner ner i Kvillen, varifrån vattnet tveklöst rinner norrut. Kvillebäckens södergående vatten saknar däremot tillflöde. Följande förklaring ges på en skylt i området: “Namnet Hökälla har fornnordiskt ursprung och betyder källan vid höjderna. På medeltiden fanns det en helig källa någonstans i Hökälla. Idag kommer det fortfarande underjordiskt vatten upp ur leran på flera ställen i våtmarksparken.”

Direkt norr om Skogomevägen är terrängen längs med Kvillen bitvis ogenomtränglig. Här tvingas vi lämna ”gränsfloden” ett tag, och ta en omväg genom Skogome. Efter någon kilometer prövar vi att vika av ner mot bäcken igen. Vi korsar järnvägsräls och hamnar i ett område, mellan rälsen och Kvillen, som mänskliga fötter sällan lär trampa. Däremot verkar det vara ett paradis för bävrar. Till vår glädje har bävrarna gjort ett gott jobb med att göra terrängen vandringsbar.

gräns 10

gräns 9

Vi följer Kvillen ända fram till den punkt där gränsen lämnar bäcken och viker av västerut. Vi är nu framme vid vårt första gränsmärke, nummer 10 på Karléns lista, där det kort och gott går under namnet “Kuillenn”. Den bäck som här rinner ner i Kvillen namnges alltså inte, men det råder knappast något tvivel om att det är Djupedalsbäcken. Det vore förstås av stort intresse att veta om det här bäckmötet någon gång har varit bifurkationens delningspunkt och om det i så fall gjorde det särskilt lämpligt som gränsmärke. Karlén har inget svar, och frågan är väl om den gåtan överhuvudtaget går att lösa. Min teori om att delningspunkten inte alltid har legat på samma ställe får i alla fall stöd i en uppsats om Nordre älv där biologen Albin Noreen skriver att “nollpunkten, där flödet delar sig, är idag vid Skogomevägen men har tidigare varierat”.

Nästa gränsmärke på Karléns lista är Skändla rös. På vägen dit passerar vi först en ståtlig gränssten vid Tuve kyrkväg. Den finns omnämnd på Riksantikvarieämbetets utmärkta sajt Fornsök, där man kan zooma in var man vill på Sverigekartan och hitta information om tusentals fornminnen. Vi hade både nöje och nytta av Fornsök vid flera tillfällen under vandringen. Häng gärna med till del 2 av den här bloggserien för att få veta mer om Skändla rös och våra vidare strapatser.

gräns 1

6 svar till “Gränsvandring på Hisingen – del 1”

  1. Hej Martin!

    Trevligt att få läsa om din och kamraternas expedition längs gränsen. Ni tar er an uppgiften från olika håll och griper de verktyg, som passar i handen vid de kniviga momenten. Teoretiska kammarstudier kombineras med vad kartorna ger. Helt oväntade kunskapsfält som ornitologi!, kommer till användning, och till sist kommer ni ut i naturen för att på plats söka upp märken och linjer. Naturupplevelser och förbättrad kondition kommer på köpet. Ett bättre sätt att kombinera teori med praktik kan väl knappast tänkas.

    En invändning har jag mot påståendet att Hisingen fram till 1200-talet var norskt land. Jag vet att det framställs så i de flesta skildringar. Men belägg för detta verkar saknas. Jag har sökt efter sådana men inte hittat. Den traditionella uppfattningen verkar grunda sig på berättelser att gränsen gick i Älven. Men det är ytterst oklart vad som därmed menas. Troligen har betydelsen skiftat. Vid 1200-talet nådde havsnivån åtminstone upp till Bohus, varför med Älven i första hand bör ha avsetts sträckan där ovanför.

    Andra berättelser utgår från Kongahällas horisont. Att delen som ligger mot Nordre älv och Kongahällas gamla plats vid Kastellegården var norskt land, råder ingen tvekan om.
    Men om danska kronan vid tiden hade området öster om Göta älv, där sedan Gamlestaden och Göteborg skulle växa fram, är det rimligt att anta att förmågan fanns att även behärska socknarna på östra sidan av Hisingen. Ganska höga bergsryggar och skogsmarker delar Hisingen mitt itu.

    Det antas att Göteborgskorridoren, Askims och Sävedals härader samt Lundby och Tuve socken, införlivades med Sverige under en dansk svaghetsperiod mot mitten av 1200-talet. Men om danskarna var försvagade, varför skulle då Sverige ha lyckats ta två Hisingesocknar från Norge? Där kan ha funnits fyra danska socknar på Hisingesidan: Lundby, Tuve, Backa och en vid Kärra.
    Området Kärra, Angered, Rödbo och Skårdal/Surte visar flera tecken på att sockenindelningen var en annan i den allra första kristna tiden. Den utredningen får anstå till ett senare tillfälle.

    Norske kungen kan ha accepterat Sveriges framryckning mot havet, men på villkoret att dela på bytet på Hisingen. Genom en gränsdragning i Kvillen blev detta farvatten tillgängligt för båda länderna.

    Området för stigarna från norska Säve till Backa och Kärra blir då strategiskt viktiga. Stigen över bergen leder förbi Lerbäck och Skogome, där folket troligen sökte sig till närmaste kyrka, dvs Tuve. Denna bör ha haft område på båda sidor om Kvillen, då vattendraget underlättade kommunikationerna den tid då endast stigar fanns på land. Mönstret är sådant i hela Västsverige för socknarna. Om kyrkan ligger på ena sidan av ett långt vattendrag har även den andra sidan tillhört socknen.

    Tuve socken kan vid förhandlingarna ha tvingats lämna ifrån sig hemman som Lerbäck, Skogome, Hökälla, Hagen och kanske även Aröd. Området omfattade c:a 6 mantal, vilket råkar vara en likartad skattekraft med hemmanen i Arendalsenklaven. Hemmanen vid Torslandaviken hade inte längre något strategiskt läge för norrmännen efter att det s. k. Bronsålderssundet mot Björlanda försvunnit genom landhöjningen. Hemmanen Vikan och Rydjan har däremot högre berg ovanför nuvarande Älvsborgshamnen med förträffliga utkikspunkter över älven mot svenskarnas göranden och låtanden. Det kan ha varit anledning till att dessa inte lämnades över som kompensation. Det blev en enklav väster därom.

    Om denna hypotes för enklavens tillkomst är riktig, är kanske den med dess gränser ett av de allra äldsta beläggen för hur en del av riksgränsen har tillkommit vid förhandlingsbordet. Känns förtröstansfullt att även för så länge sedan intressekonflikter ibland kunde lösas fredligt.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s