Gränsvandring på Hisingen – del 2

Skändla rös

Del 2 i bloggserien om landskapsgränsen på Hisingen börjar vid slutmålet för första dagsetappen av vår vandring: det 3000 år gamla gravröset Skändla rös, gränsmärke nummer 9 på Kaléns lista. Skändla är ett promenadvänligt skogsområde, omsorgsfullt skyltat med små berättelser om gångna tider. För mycket längesedan var Skändla en ö (på den här bloggens profilbild står jag precis vid den forna strandkanten). Det är lätt att följa gränsen tvärs igenom Skändlaskogen, eftersom här finns en välbevarad, spikrak gränsmur. När den byggdes, och av vilka, framgår dock inte av informationsskyltarna och det har jag heller inte lyckats ta reda på.

Efter en god natts sömn inleder vi nästa dagsetapp där vi slutade den förra. Vi fortsätter västerut längs med muren i Skändla, med Bohuslän på höger sida och Västergötland på vänster. Muren visar sig fortsätta även ut på åkrarna som tar vid där skogen tar slut. Det är först när vi når fram till Hisingsleden som muren upphör, och här tvingas vi vika av gränsen också av en annan anledning: den sträcker sig in på en militär skjutbana. Vi vågar inte trotsa varningsskyltarna och forcera taggtråden.

Steneby vall

Istället går vi söderut längs med leden tills vi kommer till flygmuseet Aeroseum, där det är möjligt att nå gränsen igen. Det råder knappast något tvivel om att vägen ner mot museets entré är en gammal gränsväg. Den är spikrak och går på precis rätt ställe. Men sen får vi bekymmer. Etapp 2 slutar med att vi misstolkar våra kartor och letar på fel ställe efter fornminnet Steneby vall (Steneby walle), det gränsmärke där socknarna Tuve, Säve och Björlanda möts, och som av Kalén beskrivs på följande vis:

Utmarkerna till byn Steneby i Björlanda går mot norr upp till den bergklump, där de tre socknarna Tuve, Björlanda och Säve stöta samman. Vid denna punkt gör också gränsen ett markerat knä från ungefär nordväst till nordost. På denna höjd bör det gamla gränsmärket tydligen sökas. Här finns också ännu det, som givit anledning till ordet walle i gränsmärkets namn. Uppe på höjden ligger en ringformig vall av jord, ungefär 4 m i genomskärning. Det är detta fornminne, som är Steneby vall. Jag har inte haft tillfälle att se det, men att det är urgammalt, visas av det förhållandet, att sägnen spunnit sina trådar om denna vall. Där skulle finnas en stor skatt dold. Skattgrävare ha lockats dit att pröva sin lycka. Så förtäljde en meddelare, att hans far i sin ungdom grävt inom vallen i sällskap med en annan person men ingenting funnit, förstås.

Att vi lurades att leta på fel ställe berodde på vår okunskap om det faktum att sockengränser inte frystes förrän år 1995. Just här har sockengränserna flyttats, men landskapsgränsen är densamma – den följer fortfarande de gamla gränsmärkena. Först efter oumbärlig hjälp av Greger Mossberg kunde vi reparera vårt misstag, och hitta de historiska kartor på Lantmäteriets hemsida som visar var de äldre sockengränserna gick. Vi förstod nu att den “bergklump” som Kalén pratar om är den första man ser när man når Aeroseums område. Vi var redo för en tredje etapp.

Redan tidigt på morgonen är vi på plats. Någon som ser ut att jobba för museet försöker påpeka för oss att de ännu inte öppnat. Vid vårt förra besök köpte killen i biljettluckan vår förklaring – att det var landskapsgränser och inte flygplan vi var ute efter – och släppte in oss gratis.  Den här gången får vi konstiga blickar till svar, men vi lämnas i alla fall i fred och kan börja leta efter vår vall.

Om vi verkligen hittade den ska jag låta vara osagt. Men en antydan till övervuxen stensättning finns i alla fall på rätt ställe. Den är delvis bortsprängd, vilket kan förklaras av att vi befinner oss på ett gammalt militärområde, där man säkert härjat runt utan hänsyn till gamla gränsmärken. Från 1989 finns en anteckning inskannad i Fornsök, som berättar om sprängsten på platsen. Uppgiftslämnaren skriver att han är “något osäker på stensättningen som fornminne, särskilt med tanke på den verksamhet som bedrivits i omgivningarna”.

Volvo och Stora Vette

Efter att ha genat över en hundkapplöpningsbana och klättrat över ett viltstängsel har vi sen fint flyt, på östra sidan av Hisingsleden, i ett skogsområde strax norr om en av Volvos stora fabriker. Här sicksackar sig den nuvarande sockengränsen fram på ett egendomligt vis, men på Lantmäteriets historiska karttjänst kan man hitta en Ekonomisk karta över Tuve från 1973, som visar den rätta landskapsgränsen. Till vår stora glädje finns stenmurar på precis rätt ställe genom hela skogsområdet.

Muren fortsätter en bit ut ur skogen, men gränsen gör här en böj, vid Unnereds gärde, ner mot den Volvofabrik, som faktiskt skär rakt igenom gränsen. Det beskrivs av Göte Kildén i boken Hisingens historiska marker (2002):

När Volvo på 1970-talet köpte Stenebys och Unnereds marker kom de nya anläggningarna att byggas rakt över den gamla sockengränsen mellan Björlanda och Tuve. Samma gräns som i 400 år var riksgräns mellan Sverige och Norge. Kontor, ramtillverking, förråd, axelmåleri och chassiverkstäder ligger i Björlanda eller gammal norsk mark. Först inne i den egentliga slutmonteringen sker arbetet i Tuve eller på tidig svensk jord.

Vi gör en lov runt Volvo och når utkanten av den stora, vackra Hisingsparken. Med hjälp av orienteringskartor som vi fått låna av Greger Mossberg är det lätt att hitta och följa den gränsmur som här sträcker sig ner mot Klare mosse. Någonstans där ska nästa gränsmärke på Kaléns lista, Skielbacken, ligga. Här möts tre socknar, Tuve, Björlanda och Lundby, men att hitta den exakta platsen är inte lätt. Kalén tror att namnet är en förvanskning av “Skalbacken”. Samtidigt som han redogör för den teorin ger han också en känga åt den huvudsakliga källan bakom hela sin bok:

Vad beträffar namnets betydelse, så visar 1500-talsformen onekligen närmast på skäl, “gränsskillnad, rågång”. […] Min meddelare, en äldre man, bosatt nära råmärkets plats uttalade emellertid namnet som Skalbacken. Då jag frågade, varför den hette så, svarade han: “Där finns skal. Bara en tar ett spadtag så finns de överallt”. Sannolikt torde denna tydning vara att föredraga, särskilt som det är känt att gränsdokumentet från 1554 inte kan tillmätas något högt vitsord.

Nästa gränsmärke på listan är Stora Vette som, i likhet med Skändla rös, är ett 3000 år gammalt gravröse. Till skillnad från i Skändla finns här inga skyltar som berättar något om platsen. Men utsikten är enastående och gränsmurarna lätta att identifiera. Från Stora Vette går gränsen spikrakt ner till Göta älv, men de två gränsmärken som finns längs med den linjen lyckades inte ens Kalén hitta på 30-talet. Han konstaterar: “de båda märkena Pigsten och Omna hava kommit att förlora sin betydelse. […] Eftersom de inte betecknade någon brytningspunkt på gränsen, voro de sträng taget obehövliga och ha tydligen inte heller spelat någon roll. Folket har glömt dem.”

Utan fler gränsmärken att finna väljer vi att avsluta vår tredje etapp vid Stora Vette. Vi befinner oss i närheten av Länsmansgården, där spårvagnen hem lockar. Det har varit en lång och strapatsrik dag.

Några fler etapper har det ännu inte blivit, men som de flesta läsare säkert noterat har vi inte bara sträckan från Stora Vette ner till älven kvar. Återstår gör även den andra, något mindre västgötska delen av Hisingen: den så kallade Arendalsenklaven, vars historia är så spännande att den är värd ett eget inlägg – del 3 i bloggserien om Hisingens landskapsgränser. (Efter att det här skrevs har också en del 4 tillkommit.)