Ormsö, Estland

“Oskar Friberg, yes, he still lives in Norrby”, säger dottern till Elle-Mall, vars lilla pensionat jag är ensam gäst på. Ormsö har en svenskspråkig historia som sträcker sig ända tillbaka till 1200-talet, men när jag besöker ön, sommaren 2016, är Oskar Friberg den enda invånaren med svenska som modersmål. Han är då 98 år och av allt att döma den sista estlandssvensken.

De flesta av Estlands öar och en del av kusten innefattas på estlandssvensk dialekt av begreppet Aiboland – öbornas land. Vid andra världskrigets utbrott bodde där nästan 8000 människor med svenska som förstaspråk. Ormsö var så gott som helt svenskspråkig, och är idag den enda plats i Estland där de gamla svenska ortnamnen inte har estnifierats. Byarna heter bl a Norrby, Söderby, Borrby, Saxby, Kärrslätt och Rumpo – en perfekt formad svans som sträcker sig ut i havet till Rumponäs.

orms8

orms9

orms7

På en hyrd cykel ger jag mig iväg på den nio kilometer långa vägen från mitt boende i mitten av ön till Norrby, där Oskar bor. Jag har läst om honom i den utmärkta reportageboken På strövtåg i Aiboland av den finlandssvenska journalisten Mikael Sjövall. Det är närmast skräckinjagande att läsa om Oskars liv. Geografiskt ligger Ormsö så nära oss, och jag slås av likheterna med ön där jag själv har mina rötter, Aspö i Blekinge, men de historiska skillnaderna är monumentala.   

ormsö 2

orms1

orms10

Merparten av öns ca 2500 invånare flydde till Sverige under kriget men vissa, som Oskar, hann aldrig iväg. 1941 blev han tvångsinkallad i den sovjetiska armén och när han återvände fem år senare hade allt förändrats på Ormsö. Han såg aldrig mer sina föräldrar, som hade flytt till Sverige. Hans farbror, som var kvar på ön, blev senare deporterad till Sibirien. Själv bedömde han det då som alltför riskfyllt att försöka fly Sovjet och gick istället med på att bli sin hembys fyrvaktare. I över 50 års tid, ända tills fyren automatiserades på 90-talet, cyklade han varje kväll och morgon till fyren för att tända och släcka lyktan. Livet som Sovjetmedborgare var inte lätt. Mikael Sjövall berättar:

Oskar fick överge det han älskade mest – att fiska ute på det fria havet. Kontakten till havet kapades då de sovjetiska trupperna sågade sönder Ormsöbornas båtar och stränderna bevakades dygnet runt med hjälp av vakttorn. Det enda sättet att fortsätta fiska var att jobba på den lokala fiskekolchosen där man fiskade enligt inrutade och kontrollerade mönster. […] I Sovjet-Estland blev man klassificerad som samhällsparasit om man satsade på självhushållning i alltför hög grad genom att odla grönsaker eller fiska för eget bruk.

Under cykelturen till Norrby hinner jag fundera många varv över möjligheterna att få en pratstund med Oskar. Men när jag kommer fram visar det sig att jag inte har tillräckligt mycket journalist i mig. Jag hade hoppats att någon skulle vara ute i sin trädgård, så att jag kunde stanna till och ta kontakt. Men byn är så folktom att den nästan framstår som övergiven, och att knacka på och kanske störa en 98-åring bär emot.

ormsö 3

Jag står länge på vägen och överväger nästa steg, men kommer mig inte för att gå in på någons tomt. Jag är inte ens helt säker på i vilket hus Oskar bor. Istället viker jag av på en liten grusväg, mot hans gamla fyr. Tjejen på pensionatet hade sagt att den går att vada ut till, men när vassen börjar nå mig till magen vänder jag. Något nederlag ser jag det ändå inte som. Det är en stor upplevelse bara att vara där. Det vackra i naturupplevelsen och det vidriga i öns historia finns med mig i varje steg och tramptag.

ormsö 4

ormsö 5

Innan jag lämnar Norrby stannar jag till vid ett minnesmärke över den svenska skola, som låg här mellan 1918 och 1944. Estland var självständigt, och det var goda år för den svenskspråkiga minoriteten. I skolan fick Oskar och de andra öbarnen undervisning, både på Ormsömål och “högsvenska”. Mikael Sjövall, igen:

Oskar talar en vacker högsvenska. […] Hans satsmelodi och intonation påminner om finlandssvenskan. Han använder de gamla pluralformerna gingo, äro och voro och kryddar sitt språk med konjunktivformer som är rena rama musiken för mina öron. […] Oskar använder sig bland annat av formerna finge och bleve.

ormsö 6

Tragiskt nog ledde Sovjettiden till språklig utarmning. Minoriteter betraktades som presumtiva hot, och de estlandssvenskar som blivit kvar övergav sitt modersmål i alla sammanhang där någon utomstående kunde höra. Oskars barn och barnbarn kan bara några hälsningsfraser på svenska. Det svenska gymnasiet i Haapsalu och tidningen Kustbon försvann fort.

Roligare att konstatera är att både tidningen och en gymnasieskola med obligatorisk svenskundervisning nu finns igen. I Haapsalu träffade jag en sommarjobbande bartender, som stolt berättade att hon läste svenska på Nuckö gymnasium och att hon var mycket intresserad av sin hembygds svenska historia. Vårt samtal skedde dock på engelska.  

I uppfriskande regn cyklar jag vidare från Norrby och kommer till slut fram till en hembygdsgård, där jag köper den lilla boken Ägarna till godset Magnushov på Ormsö, av Friherre Wolfhart von Stackelberg. Originalspråket är tyska men här säljs den i svensk översättning. På en tavla med en tidslinje har jag noterat att adelsfamiljen Stackelberg verkar ha spelat en stor roll i öns historia och på det estlandssvenska museet i Haapsalu läste jag om Ormsöbönder som i hundratals år bokstavligt talat levde under olika godsägares piskor.

ormsö 1

När jag lämnar museet är det nästan kväll och jag äter en välkommen middag på öns enda pub, innan jag tillsammans med kocken ägnar en stund åt fotbolls-EM. Vi enas snabbt om Island som favoritlag. Puben är välskött och jag får veta att det brukar vara gott om gäster hela somrarna. Många av besökarna är ättlingar till de svenskar som lämnade ön på 40-talet. Det var dock inte första gången som öns bönder försökte fly över Östersjön. Det inser jag när jag senare på kvällen, med stigande förvåning, börjar läsa min nyinköpta bok.

I mer än 200 år, med början på 1600-talet, var Ormsö i olika godsherrars ägo. Kraven på bönderna var så orimligt hårda att senaten i S:t Petersburg vid ett tillfälle förbjöd den dåvarande plågoanden Otto von Stackelberg att pålägga de hårt prövade öborna ytterligare förpliktelser. Flyktförsöken var många:

Gång på gång försökte öbefolkningen dra sig ur sin hårda lott på Ormsö och riskerade, i allt för små båtar, den långa och livsfarliga färden över det öppna havet till Sverige. År 1814 lyckades en sådan våghalsig flykt för 19 män och 9 kvinnor med sina barn. Också 1830 hade ett liknande flyktförsök framgång. Men 1839 skickades nio Ormsöbönder från Sverige tillbaka till Ormsö, då de inte kunde uppvisa några pass. För det misslyckade flyktförsöket mottog de sedan var och en 50 piskrapp på Ormsö.  

År 1864 inträffade en händelse som blev början till slutet för Stackelbergsläktens tid på Ormsö. Tillsammans med sin far bevittnade den då 12-årige Friedrich von Stackelberg en bondes piskstraff, och han ska själv ha påstått att den grymma upplevelsen präglade hela hans vidare liv. Han flyttade till Frankrike, blev övertygad socialist och vid sin faders död, 1887, sålde han godset och hela Ormsö till ryska staten.

Här kunde man kanske hoppats att historien om Ormsöbornas elände var slut, men först måste också missionären L.J. Österblom nämnas. Han kom till Ormsö på 1870-talet och gjorde sitt bästa för att ta död på öns traditionella kultur. Musik spelad på talharpa, ett typiskt estlandssvenskt instrument, sågs som syndig och icke önskvärd. Idag är lyckligtvis talharpan inte längre utrotningshotad. Den spelas bl a av estlandssvenskättade Sofia Joons, här tillsammans med Meelika Hainsso från Estland.

talharpa

En Ormsöbo som gärna sjöng estlandssvenska folkvisor var Maria Murman, en av de fem öbor med svenska som modersmål som bodde på Ormsö år 1989, då finlandssvenska Yle åkte dit. Här finns detta 28 minuter långa reportage, där Maria, som dog 2004, sjunger och berättar om Sovjetlivet. Oskar Friberg är också med och visar sin fyr. Det är hjärtskärande att höra honom säga: “För mig finns det ingenting som är roligt längre. Man vänjer sig inte när man varit fri i barndomen.”

ormsö 8

Oskar träffade jag som sagt aldrig, men på det estlandssvenska museet i Haapsalu fick jag i alla fall en pratstund med Silvi-Astrid, vars svenska var fläckfri. Hon tillhör den estniskspråkiga minoritet som växte upp på Ormsö då ön var så svensk att hon lärde sig svenska som andraspråk. Estlandssvenska som dialekt var på den tiden lika självklar som finlandssvenska. Vårt språk har en lång historia öster om Östersjön.

One Reply to “Ormsö, Estland”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s