Haapsalu, Estland del 1 (om estlandssvenskarna)

Den estniska kuststaden Haapsalu ser ut som en Astrid Lindgren-bok. Det har sin förklaring i att Lindgren-illustratören Ilon Wikland växte upp här, innan hon som 14-åring flydde från kriget till en faster i Stockholm. Under sovjettiden hann hon ge upp hoppet om att någonsin återse Estland, men så småningom kunde hon äntligen resa tillbaka till sin gamla hemstad. Hon insåg då att hon “undermedvetet hela tiden hade ritat Haapsalu”, att det var här “de mysiga trähusen i lite ovårdade trädgårdar hade sitt ursprung”. 

est9

est7

Citaten kommer från en utställning om illustratörens liv på Ilon Wiklands sagoland i Haapsalu. Det känns symboliskt fint med ett lekland mitt i centrum av en stad vars brokiga historia är allt annat än att leka med. Staden grundades redan på 1200-talet. Då började det slott byggas som Wikland använde som förebild åt Ronja Rövardotters borg. Slottsruinerna är också omsorgsfullt avbildade i barnboken Den långa, långa resan, där Wikland beskriver sin flykt. 

est1

Ilon Wikland lärde sig svenska först i Sverige, hennes modersmål är estniska. Men faktum är att Haapsalu ligger i den del av Estland där det svenska språket var livskraftigt ända fram till andra världskriget. Området längs Estlands nordvästra kust, och öarna utanför, kallas på estlandssvensk dialekt för Aiboland – öbornas land. Svenskan har en urgammal historia på båda sidor av Östersjön. 

I vissa fall gällde kontakterna med Sverige också mer än bara språket: när konflikter uppstod mellan godsägare och estlandssvenska bönder hade vissa av dem för vana att segla iväg till Stockholm för att överräcka klagobrev till kungahuset. I den finlandssvenska journalisten Mikael Sjövalls bok På strövtåg i Aiboland beskrivs hur bönderna hänvisade till Jus Suecanum, en medeltida överenskommelse som skulle skona svenska bönder i Estland från livegenskap. Från ryskt håll gav man inte alltid mycket för de gamla kungliga privilegiebrev som estlandssvenskarna hänvisade till, men det hände faktiskt att de lyckades förhandla fram vissa uppgörelser i samråd med det ryska hovet i Sankt Petersburg.

När jag reste i Estland 2016 hade jag ännu inte startat den här bloggen. Sommaren 2017, när jag kom igång så smått, blev det bara ett inlägg från Estland. Jag valde då att skriva om Ormsö – landets tredje största ö, en kort färjetur från Haapsalu – som var helt svenskspråkig från 1200-talet fram till andra världskriget. Nu är det hög tid att berätta mer om Estland, och inte minst gå ännu mer på djupet med den estlandssvenska historien, och kulturen och språket som lever än idag. (Jag har redigerat lite i det gamla inlägget om Ormsö, och placerat det som del 2 i en bloggserie som kommer att omfatta också en tredje del, om Dagö, Ösel och Pärnu.)

est10

Men först mer om Haapsalu. Stadens historia är lång, den grundades som sagt redan på 1200-talet. Men efter den svenska stormaktstiden såg det mörkt ut. Krig och pest hade lett till att befolkningen krympt till runt 100 invånare, och till råga på allt bestämde sig Peter den store, år 1715, för att helt förstöra staden så att svenskarna skulle ha mindre anledning att återta den. 

Nästan ett sekel gick innan en vändpunkt kom som fick staden att blomstra rejält. En doktor vid namn Carl Abraham Hunnius hade börjat intressera sig för de läkande effekterna av havslera, som fanns i rikliga mängder i trakten. År 1825 grundades ett sanatorium, som lockade till sig St Petersburgs societet. I strid ström kom de farande till sin nya kurort. Två av de flitigaste besökarna var Alexander II och Pjotr Tjajkovskij, som skrev mycket av sin musik i Haapsalu, och som tack har fått en bänk till minne vid strandpromenaden.

est11

Den ståtliga tågstationen minner om Haapsalus sötebrödsdagar. Det kommer inga tåg längre, men ett fint museum har det blivit, där jag blir stående ett tag vid den gamla perrongen, takförsedd i 200 meter. Jag ser för mitt inre öga hur det fina folket gick torrskott även i blötväder. Det var i en annan värld. Under sovjettiden placerades en militär flygbas i utkanten av Haapsalu, så hela området runt staden stängdes för utländska besökare. Idag är turismen på uppsving igen, men alltför många Estlandsresenärer verkar fastna bara i Tallinn. Om min blogg kan locka bara några enstaka läsare till västkusten och öarna, så blir jag glad.

est31

Det första jag gör i en ny stad är ofta att hyra en cykel, för att också kunna trampa iväg lite utanför stadskärnan. En cykeltur i Haapsalu med omnejd är en vacker upplevelse. De flesta hus kommer från mellankrigstiden, då Estland hade blivit självständigt och framtidstron var stark. Idag är en del av de gamla husen lite slitna, men många har också rustats upp. Det finns en ny framtidstro, som accentueras av den fina strandpromenaden som anlades för tio år sedan. 

est19

Jag cyklar hela vägen längs med stranden och fortsätter ut mot en udde i utkanten av staden, där min upptäcktsfärd får ett abrupt slut. Idyllen hade nästan fått mig att glömma den sovjetiska historien, men jag blir brutalt påmind när jag stoppas av ett staket och inser att jag nått fram till den gamla militärbasen. Historien kommer nära. Tidigare på dagen har jag läst i Sjövalls bok om hur estlandssvenskarnas väg till havet skars av under sovjettiden. Målet för min cykeltur var just det öppna havet. Nu är det min väg som skärs av.

est15

Estlandssvenskarna har alltid varit ett kust- och öfolk som levt i symbios med havet. I ett kapitel berättar Sjövall om en båtförening i Haapsalu som har återupplivat gamla aiboländska båtbyggartraditioner. Där intervjuas Jorma Friberg (barnbarn till Oskar på Ormsö, som jag berättar om i del 2), som är drivande i föreningen. Han säger att det känns viktigt att bevara “de traditioner som föll i glömska under den sovjetiska epoken då det var olagligt att äga båtar eller att färdas till sjöss”. Myndigheterna omgärdade kusterna med taggtråd, sovjetiska strandvakter såg till så att folk höll sig borta från havet. Estlandssvenskarna befarades vara särskilt flyktbenägna. 

est16

Men idag är förstås den avspärrade udden ett undantag. På vägen tillbaka in till stan stannar jag en stund vid en fin sandstrand. Det är mitten av juni, kyligt och blåsigt, så bad lockar inte. Men jag går jag i alla fall ner och känner lite på vattnet i ett försök att ta in strandkänslan, innan jag fortsätter mot stan. Snart blir jag sittande på en uteservering med en öl, och tittar ut mot havet där mörka moln tornar upp sig. 

est12

Inom kort vräker regnet ner, men jag sitter fint under skydd och myser över de vackra omgivningarna och pratstunden jag får med bartendern, en ung tjej som går på Nuckö gymnasium. Nuckö – en halvö precis norr om Haapsalu – har en stark svenskspråkig tradition, som håller i sig än idag genom att svenska är ett obligatoriskt ämne på gymnasieskolan där. Den sommarjobbande bartendern visar sig vara mycket intresserad av traktens svenska historia, men språket är ännu lite för svårt. Vårt samtal sker på engelska. 

Jag sätter mig sedan med ett glas vin på en annan bar vid strandpromenaden och läser vidare i antropologen och författaren Sigrid Rausings bok Anteckningar från en kolchos. Rausing bodde i ett år, 1993-94, på en gammal kolchos i just Nuckö för att samla material till sin doktorsavhandling, som gick ut på att “studera den lokala historieuppfattningen, i kontexten av det sovjetiska förtrycket och historiencensuren”. Ett av hennes huvudintressen var också den estlandssvenska historien. 

I boken skildrar Rausing stämningar och miljöer så skickligt att jag under läsningen hela tiden ser små filmer för mitt inre öga. Hon bodde under sitt år i Estland på Birkas herrgård, som under mellankrigstiden var en estlandssvensk folkhögskola, men sedan förföll. Rausing beskriver, när hon närmar sig gästrummet där hon ska bo, hur hon möts av kyla och smuts och en korridor “med hundratals, kanske tusentals döda flugor”. Inget varmvatten fanns. Så här berättar hon om första gången hon går och handlar:

Tidigare på dagen hade jag handlat. Jag bad om mjölk, på omsorgsfullt formulerad estniska. Kvinnan bakom disken lyfte upp en stålhink, tog en tom ölflaska ur en back, sköljde ur den med kallvatten och fyllde den med mjölk från hinken med en skopa och tratt. Hon räckte mig flaskan. Tre personer som satt och åt vaniljglass iakttog mig under tystnad.

Under sovjettiden låg en armébas på Nuckö-halvön. Följaktligen var kolchosen, liksom Haapsalu, militärt område med begränsad tillgång för besökare under nästan ett halvsekel. Mina planer på en långcykeltur dit stoppas av ihållande hällregn. Men Rausing skriver inte bara om Nuckö utan om hela trakten, och egentligen hela landet. Hon skildrar i boken ett Estland som 1993 hade mycket att hämta sig från. På ett sätt som för tankarna till Svetlana Aleksijevitjs Tiden second hand beskriver Rausing den tuffa nysjälvständighetstiden, hur folk “gick långsamt genom Haapsalus nya supermarket, med alla de nya produkterna de inte hade råd att köpa.”

De första åren efter Sovjet får alltså skrivas in i raden av svåra perioder som Estland och inte minst estlandssvenskarna har gått igenom. Samtidigt gick det sakta men säkert mot bättre tider. 2016 möter jag en helt annan värld än den Rausing berättar om. Inte minst äter jag strålande god mat överallt. Kontrasten är enorm mot Rausings beskrivning av en restaurang i Haapsalu lite drygt 20 år före mitt besök:

I den iskalla lobbyn satt en rysk kvinna och vaktade toaletterna, och sålde grovt toalettpapper. Två yngre ryskor i läppstift, rouge och blå ögonskugga satt och väntade, kanske på kunder. En äldre man satt och rökte på en bänk mitt emot dem. Maten – några fat med uttorkad potatissallad och ett val mellan kotlett och schnitzel med potatis och surkål – var lika sovjetisk som omgivningen. Jag bad om schnitzeln och den bleka servitrisen fiskade upp en liten bit bränt, torrt fett. Jag tog kotletten istället, ett svart hårt köttstycke, och hittade bitar av något jag hoppades var ben och fruktade var tänder. Kålen var så sur att den var oätlig. Männen stirrade på oss under tystnad.

est17

Efter ett tag lägger jag undan boken och avlägger en twitterrapport. Det har blivit en vana under mina resor att använda twitter som en sorts öppen dagbok. Inte sällan får jag svar, med intressanta tips och inspel, från folk som varit på samma ställen. Jag får nu en fråga från en som var i Haapsalu 2005 – lite drygt ett decennium efter Rausing, och ungefär lika länge före mig – om jag märkt av några problem med ungdomsfylleri. Han skriver att han såg “många 15-20-åringar ute och halsade brännvin alla kvällar i veckan”. 

Jag ser inget av det alls. Inte heller på lördagskvällen, då jag gör ett gästspel i det lokala festlivet, är stämningen annat än varm och god. På en fullsmockad hipsterpub – ett ombyggt apotek, där gamla medicinflaskor utgör en del av inredningen – hamnar jag på en spelning med den estniska rapparen Genka. Jag rycks med i allsången till refrängen “Suomen poliisi”.

est25

Höjdpunkten under mitt besök i Haapsalu är Rannarootsi museum, som är vigt åt den estlandssvenska historien och kulturen. Museet är välskött på ett sätt som vittnar om att det har stor personlig betydelse för de som driver det. Här berättas om alla öar och byar i Aiboland, och om det svenska språkets urgamla historia i nordvästra Estland. På 1500-talet utgjorde estlandssvenskarna ca 10 procent av landets befolkning. I sammanhanget är det kanske värt att nämna att den svenska stormaktstiden inte alls har med den estlandssvenska historien att göra. Delar av nuvarande Estland var ett svenskt hertigdöme från 1561 till 1721, men inga påtvingade språkbyten skedde då. Det svenska språket i Estland har ett betydligt äldre ursprung.

est5

est6

Efter att Estland blev självständigt 1917 hade den estlandssvenska minoriteten en bra period. Det fanns gott om svenska skolor, där de utöver sina egna dialekter lärde sig “högsvenska”. Jag läser i Mikael Sjövalls bok att det i en estnisk folkräkning 1934 fanns 7641 personer som uppgav svenska som sitt modersmål. Under kriget – då landet ockuperades av först Sovjet, sedan Tyskland, och sedan Sovjet igen – lyckades runt 7000 estlandssvenskar fly, de allra flesta till Sverige.

Sedan följde nästan ett halvsekel av sovjetiskt skräckvälde. Många av de estlandssvenskar som blivit kvar deporterades till Sibirien, några kom aldrig tillbaka. Men en liten skara estlandssvenskar levde ändå vidare. Två av dem lär Sigrid Rausing känna under sitt år på Nuckö, kusinerna Leida och Lydia som bor tillsammans på en gammal bondgård. Första gången hon är där bjuds hon på mannagrynsgröt med en hinna av tjockt vitt skinn. Rausing tvekar först att äta. “Då stjälpte hon ner ett stekt ägg i min gröt och log välvilligt; jag stålsatte mig och åt.”

Efter lunch visade de mig en bild på släktingar utanför en modern gård i Sverige. De log mot kameran, friska och starka. De hade plockat potatis. Jag undrade om Leida och Lydia visste att man i Sverige bara plockar potatis som hobby, inte som här av nödvändighet.

1993, när Sigrid Rausing kom till Estland, låg kolchosfälten i träda i väntan på anspråk från forna ägare. Estlandssvenskarna hade precis erkänts som minoritetsgrupp igen och nya lagar gav ättlingar rätt att få tillbaka sina släkters mark. Några har sedan dess flyttat dit permanent, men framförallt har det blivit många sommarstugor av de gamla släktgårdarna. Rausing beskriver det som att “svenskheten som abstrakt koncept höll på att återupplivas”. Det var i grevens tid. Trots att vissa av de som blev kvar fortsatte att använda sitt språk i lönndom, så var det förstås en kultur på utdöende.

est4

I takt med att estlandssvenska ättlingar i Sverige började återvända fick också många med estlandssvenska rötter i Estland en sporre att återuppliva sin kultur, och därmed lära sig dess språk. I Sjövalls bok är det ett återkommande mönster: “Pappas beslut att tona ner sin etniska bakgrund gjorde att vi inte lärde oss svenska, men jag försöker ta igen det nu”, är ett typiskt citat. Estnifieringen var stark under sovjettiden. Många vågade helt enkelt inte fortsätta tala svenska ens i smyg, eftersom Sovjet såg estlandssvenskarna som presumtiva landsförrädare. Tänk så många fasansfulla exempel det finns i världshistorien på folk som tvingats att byta språk. I sammanhanget är det värt att påminna om att samiska och tornedalsfinska för bara en generation sedan var strikt förbjuda i svenska skolor, även som umgängesspråk på raster. 

Sjövall träffar också personer med estlandssvenska rötter som inte vill kännas vid sin bakgrund. En gammal man med ett helt svenskklingande namn, på ön Odensholm, säger bestämt att han är est och inget annat. Hans dotter förklarar: “KGB:s agenter gästade deras hem regelbundet för att höra sig för om kontakterna i västerled. Att uttala ordet estlandssvensk förknippades med fara, risker och Sibirien.” 

Oskar Friberg (se del 2) tog risken att följa med i både rikssvensk och finlandssvensk radio under hela sovjettiden, men vågade ändå inte tala svenska öppet. Även i den närmaste familjen blev umgängsspråket estniska. Oskars barnbarn berättar för Sjövall att han som barn bara fick lära sig några svenska ramsor och artighetsfraser. 

Men en viss ljusning finns alltså i sikte. Sjövall träffar folk som berättar att de har registrerat sig som estlandssvenskar för att deras barn ska kunna få undervisning på svenska. 2014 uppgav ca 400 personer i Estland att de är estlandssvenskar, men nästan 14 000 kunde språket. 

est23

En av alla som lärt sig svenska i vuxen ålder är Elle-Mall, som driver ett litet pensionat på Ormsö. I Sjövalls bok berättar hon: “de första tio åren hade jag det svårt med svenskan, men sedan blev det lättare och nu flyter snacket”. När jag bodde på Ormsö var bara Elle-Malls dotter på plats, och med henne var det engelska som gällde, men mejlkorrespondensen inför mitt besök var på svenska. På bilden ovan ser ni det fina pensionatet på Ormsö. Häng med dit i del 2. Jag avslutar här med en utsiktsbild över Haapsalu, från ett torn i den gamla borgen.

est14

2 svar till “Haapsalu, Estland del 1 (om estlandssvenskarna)”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s