Helsingfors och Sveaborg, Finland del 4

Finland ligger nära men ändå långt bort. Fram till 1800-talet är vår historia till stor del gemensam, men därefter är mycket som hänt på de olika sidorna om Östersjön så väsensskilt att det kan vara svårt att få grepp om. Att resa dit, och att skriva den här bloggserien, är för mig ett försök att närma mig och förstå Finland. Men det är förstås ett skrap på ytan. Stora avgränsningar måste göras: den röda tråden här är 1800-talshistorien, med Runeberg som ingång. 

Jag är alltså långt ifrån färdig med Finland. Inte minst till Helsingfors åker jag gärna igen och igen. Det är talande att det finns ett australiensisk rockband som heter Architecture in Helsinki. De tog sitt namn efter ett besök i Helsingfors, då de kom fram till att de ville låta precis som den finska huvudstaden ser ut. Jag förstår dem. Finland har en stolt arkitekturtradition, med Alvar Aalto som topp, men här finns också en bredd. Det spelar ingen roll om det är gamla hus från den ryska tiden, eller helt nybyggda, allt är lika iögonfallande. Tyvärr är jag inte fotograf nog att göra alla dess hus rättvisa. Dessutom är det inte enstaka hus, utan helheten, som gör en promenad i Helsingfors överväldigande. Det går inte att se sig mätt på all fantastisk arkitektur.

Som svensk och språkintresserad har jag intresserat mig för den språkliga samhörigheten med finlandssvenskarna. Det har varit en röd tråd genom bloggserien, som jag ska försöka knyta ihop nu. I Helsingfors går det aldrig att som i Borgå eller Vasa utgå ifrån att folk kan svenska. Men det finns vissa stadsdelar i Helsingfors som är traditionellt svensktalande. Den finlandssvenska språkvetaren Leif Höckerstedt sammanfattar i sin bok Svenskan på plats från 2010 vilka svenska språköar som finns i huvudstaden: “de södra stadsdelarna, Eira och Brunnsparken, men framförallt där det finns något av finkultur och akademiska nyanser.” Han konstaterar också att “som barn på 1950-talet var det inte nödvändigt att lära sig finska, omgivningen var tillräckligt svensk i södra Helsingfors”. 

I boken finns en språkkarta över Helsingfors stadsdelar från 2008, då 6 % av helsingforsarna var svenskspråkiga. Brunnsparken var då den klart svenskaste med 35 %. På andra plats var det dött lopp mellan Eira och Ulrikasborg med 21 % vardera. I listan över exempel på “svenska rum” tipsar också Höckerstedt om att man alltid kan “slinka in på jazzkrogen Storyville där det svenska inslaget i den äldre publiken är påtagligt.” Jag undersöker saken. Det visar sig stämma perfekt, trots att krogen ligger i Tölö som inte längre är ett särskilt svenskt område.

Den finlandssvenska kulturen har en stark litterär tradition. Jag är en flitig besökare av bokmässan i Göteborg, där jag alltid imponeras av den stora finlandssvenska montern, med massor av fina böcker. Eftersom jag har en historisk ingång i den här bloggserien har jag satt Runeberg i fokus. Det hamnar utanför min ram att gå in alltför djupt på andra författare, men om jag ändå ska göra en liten utvikning om finlandssvensk litteratur måste jag nämna att Borgå helt nyligen – 170 år efter att Runeberg var påtänkt – fick sin första akademiledamot: Tua Forsström. En annan gigant bland finlandssvenska poeter är förstås Edith Södergran. Om jag lyckas komma iväg till Raivola, hennes hemort som nu ligger i Ryssland, så blir det garanterat en bloggtext om henne. Ständigt aktuell i finlandssvensk litteratur är naturligtvis också Tove Jansson. Precis när jag jobbar som bäst med den här texten dyker en inläsning upp i twitterflödet, av hennes The Spring Tune (Vårvisan) av Pulp-sångaren Jarvis Cocker. (I sammanhanget måste också Kjell Westö nämnas, men honom återkommer jag till.)

Höckerstedts bok köpte jag på Cecil Hagelstams antikvariat på Fredriksgatan i Rödbergen. Redan under mitt förra besök i Helsingfors 2016 var jag där och botaniserade bland de digra hyllorna. Det var mitt första möte med ett “svenskt rum” i Helsingfors. Den unga killen som då jobbade där berättade att han själv förvisso inte var finlandssvensk, men hans svenska var utmärkt: “kunderna här förväntar sig det”. Sortimentet av svenskspråkiga böcker är följaktligen gott på Hagelstams. Jag vågar den här gången “börja på svenska” (se del 3) när jag är där, och damen i kassan svarar glatt på sin vackra dialekt.

I Rödbergen på Annagatan ligger också mitt hotell, hotell Anna. Där frågar jag kvinnan i receptionen om hon föredrar engelska eller svenska. Hon svarar glatt “man kan alltid öva” och pratar sedan utmärkt svenska, med bara några små men intressanta misstag, som “jag tänker” istället för “jag tror”. Men på universitetsmuseet blir English svaret på frågan om vilket språk receptionisten föredrog. Det är lurigt det där att aldrig veta om personen man just ska tilltala har samma modersmål som en själv, eller knappt kan det alls. För enkelhetens skull tar jag i Helsingfors oftast till engelska från början. 

Men då kan det bli som när jag hade med mig Hufvudstadsbladet in på en lunchrestaurang och beställde min mat på engelska. Servitören tittade på tidningen, och sa med ett snett leende: “du kan tala svenska med mig.” Ett tag trodde jag mig ha hittat ett system i hälsningsfraserna: jag tänkte att de som öppnar med ett “moi” är finskspråkiga och de som säger “hej” är finlandssvenskar. Men icke. Många som börjar med hej är sedan helt oförmögna att fortsätta på svenska. 

Det finns, som ni märker, mycket att säga om språksituationen i Finland. Men det är nu dags att sätta punkt för det ämnet med en hälsning i en gästbok, från en fin och gripande fotoutställning i Villa Hagasund med bilder från krigsåren på 40-talet. Här har en gammal man plitat ner ett minne från en mattelektion som avbröts av bomber. Det slår mig, när jag läser hans korta berättelse, att skolelever i Sverige – som lär sig att det var över 200 år sedan som Sverige var i krig – riskerar att missa att folk med svenska som modersmål har varit krigsdrabbade betydligt mer nyligen än så. 

Inför och under en resa till Helsingfors bör man läsa Kjell Westö. Han har skrivit flera romaner som tillsammans täcker in det mesta av stadens historia. I Sverige fick han ett stort genombrott med Hägring 38, som handlar om tiden just före krigsutbrottet. Det är, liksom alla hans böcker, en trovärdig skildring av en tid som man som läsare helt förflyttas till. Men som allra bäst av hans Helsingforsromaner håller jag Där vi en gång gått, som utspelar sig under 1900-talets första hälft. Romanen skildrar möten över både klass- och språkgränser. Westös Paavohjälte har blivit industriarbetare i Berghäll, en av mina favoritstadsdelar i Helsingfors. Westö beskriver här hur arbetarna väller fram längs de spikraka gatorna som kallas första, andra, tredje, fjärde och femte linjen:

De myllrade ner mot Sörnässtranden när fabriksvisslorna ljöd och och tillbaka upp på höjderna när arbetsskiftet var slut. Visslorna ljöd i vinternattens mörker och i den grå vårgryningen och i sommarmorgonens ljus och höstens envetna regn, och de ljöd för en befolkning som äntligen var på väg att bli det den så länge förutspåtts bli; de hade blivit många, de var äntligen en kraft att räkna med, de gick i mörka arbetskläder, de var tysta och tåliga men också medvetna om varje människas rätt till en gnutta värdighet, och när de stannade på sin väg nerför Linjerna och tog sig en mugg kaffe eller ett glas svagdricka i någon morgonöppen kiosk lät de blicken vandra över skogen av allt högre och högre skorstenar som spydde ut allt svartare och tjockare rök för varje år som gick, och många av dem tänkte då trotsiga tankar om hur fabrikerna en dag skulle vara deras, inte kapitalisternas.

Ett morgonöppet café som tar mig raka vägen in i romanens värld är Harlekiini. Jag möts av ett gäng långsittare, som läser varsin tidning vid varsitt bord, och ser ut som att de har suttit på samma platser ända sedan fabriksvisslornas tid. De karelska pirogerna serveras lätt uppvärmda så att äggsmöret smälter lite. Äggsmör, vilken genial idé! Koka och hacka ägg, blanda med smör, färdigt. I Berghäll finns en fin blandning mellan trendigt och bevarat. På kvällen kommer jag tillbaka och äter hipsterburgare.

Det finns egentligen så mycket mer att berätta om Helsingfors, om konstmuseet Kiasma, det nya stadsbibliotektet (bild ovan), Tempelkyrkan (bild nedan), Mannerheimmuseet, konsthallen Tennispalatset, och det enastående nationalmuseet med kulhål i dörren från kriget (bild ovan). Men allt det där måste ni ändå åka dit och se med egna ögon. Så istället ska jag nu försöka knyta ihop Runebergssäcken, genom att ta er med till Sveaborg.

Till Sveaborg, eller Suomenlinna, kommer man med båt från Salutorget. Idag är det en levande stadsdel med ca 850 invånare, varav de flesta bor i varsamt renoverade kaserner. Både daghem och lågstadium finns. Men från början är det en på sex öar byggd fästning, som på 1700-talet faktiskt hade vuxit till en stad som då var betydligt större än Helsingfors. 1805, strax innan ryssarna tog makten, hade öarna hela 4700 invånare.

Kort historik: 1743, när Sverige förlorade alla sina gränsfästningar till Ryssland, bestämde man sig för att bygga en ny sådan på Vargskiären utanför Helsingfors. Det blev en storsatsning, en centralfästning och flottbas skulle anläggas. Till chef för bygget utsågs överstelöjtnant Augustin Ehrensvärd, som verkar ha varit något av ett universalgeni. Bygget kallas “ett enmans verk” i utställningen på det utsökta museum som finns där idag. 

Ehrensvärd hade alltså många strängar på sin lyra. Som arkitekt, konstnär och inte minst festfixare satte han en societetsprägel på Sveaborg. Fint folk kom till ön för somrar i sus och dus. Samtidigt var Ehrensvärd alltså ansvarig för ett bygge, som höll på i 40 år, av en av världens största fästningar. En sådan karl ska ha en värdig begravning ansåg Gustav III, och ritade själv en skiss till den imponerande grav som hedrar Ehrensvärds minne. 

Kyrkan på ön, Aleksander Nevskij-katedralen, är dock inte Ehrensvärds förtjänst. Den stod klar år 1854, ett år innan Krimkriget gjorde Sveaborg till en krigsskådeplats, för varken första eller sista gången. Sveaborgs krigshistoria sammanfattas så här på museet:

Sveaborg har varit en krigsscen under Gustav III:s ryska krig 1788-1790, under den ryska belägringen 1808, under Krimkriget 1855 och Sveaborgsupproret 1906 samt under flygbombningarna under fortsättningskriget 1944. Två gånger har det skett ett maktskifte på fästningen. År 1808 blev Sveaborg ryskt. Efter Finlands självständighetsförklaring 1917 lämnade de ryska trupperna fästningen 1918 och den fick ett nytt namn, Suomenlinna.

I Fänrik Ståls sägner finns en dikt som heter just Sveaborg. Det är en av de mest omdiskuterade dikterna, eftersom den ibland har tagits för att vara en realistisk historieskildring, men inte alls fungerar som en sådan. Matti Klinge (se tidigare delar) beskriver hur dikten slår fast att “kriget förlorades på grund av den högsta ledningens till stupiditet gränsande inkompetens och direkta svek”. Han fortsätter: “Denna förklaring var i mycket hög grad missvisande och direkt felaktig i det att den befriande både hela finska armén och den svenska statsledningen utom kungen, Klingspor och Cronstedt från all skuld till krigets motgångar och dess snabba, närmast snöpliga händelseförlopp under våren 1808.” 

Kriget var egentligen redan förlorat när Carl Olof Cronstedt, befälhavaren på Sveaborg, skrev under kapitulationsavtalet. När han skrev på var redan hela Finland, utom Österbotten och norra Savolax, i ryska händer. Han visste att Sverige i det läget var chanslösa. Klinge igen: “Naturligtvis skulle Sveaborg ha kunnat försvara sig en tid, men mot ett på förhand givet resultat stod en enorm blodsutgjutelse.” Man kan alltså se det som att Cronstedt i själva verket räddade många människors liv. Men han blev en symbol för det förlorade kriget och hans dom blev därför hård. I Sverige dömdes han till “förlust av liv, ära och gods”. Och Runebergs är alltså inte nådig mot honom: “Den som förrådt sitt land, han har / ej ätt ej stam ej son ej far.” Fänriken, sägnernas berättare, vill inte ens ta Cronstedts namn i sin mun. Så här slutar dikten Sveaborg:

Runeberg tog här poetisk ställning för en också i Sverige utbredd uppfattning om finska krigets nederlag, som ledde till den statskupp där Gustav IV Adolf störtades. Men Runebergs huvudpoäng var egentligen en annan. Jag ger ordet till Klinge: 

I Finland hade man ju tagit en helt annan ställning i hela grundfrågan. […] Ingenting sägs i sägnerna om biskop Tengström och andra finnar som genast gick ryssarna till mötes och började skapa ett nytt Finland inom det ryska riket. […] Sägnernas övergripande avsikt och budskap var att bevisa att Finland, storfurstendömet Finland, uppstod på ett hederligt och till och med ärofullt sätt, även om detta skedde på grunden av ett nederlag. Finnarna “frös och svalt, men segrade tillika”. Ansvariga för nederlaget var inte finnarna, som var tappra och trofasta, utan svenskarna, krigsledningen.” 

Och vidare, från sista stycket i Klinges bok Den politiske Runeberg: 

Den finska fosterlandskänsla som Runeberg i så hög grad skapade, betydde i sig att han fullföljde och mera än någon annan verkställde programmet från 1809, alltså att skapa en finsk identitet – en egen nationell mental existens mellan det svenska och det ryska. 

Innan jag lämnar Sveaborg måste jag också nämna att där fanns ett beryktat fångläger under det finska inbördeskriget 1918. Det faller utanför min ram att gå in på det, så istället vill jag än en gång varmt rekommendera de båda romaner av Kjell Westö som jag tidigare nämnde. Ännu ett boktips i ett finskt ämne som fallit utanför ramen här är teaterregissören Anna Takanens nyligen utgivna debutroman Sörjen som blev. Den bygger vidare på berättelsen i pjäsen Fosterlandet, som är bland det bästa jag sett på en teaterscen. Boken handlar om Takanens pappa som kom till Sverige som krigsbarn, och vad den bakgrunden har inneburit också för hans familj och släkt. Berättelserna om och från vårt östra grannland tar aldrig slut. Men med en sista bild från färjan till Suomenlinna tar jag nu farväl av Finland för den här gången.