Dagö, Ösel, Pärnu – Estland del 3

I Kärdla stod levandet still. Så formulerar min hjärna sitt första intryck när jag går av bussen på ett folktomt torg i Dagös enda stad. På håll ser vissa av husen nästan övergivna ut – charmiga, bildsköna, men luggslitna. En inbjudande turistisk ansats finns i form av omsorgsfullt formulerade informationsskyltar, också på lite oklara ställen som t ex The Old Kärdla Power Station (på tredje bilden här). Jag får en känsla av att de är skrivna för mig personligen. Jag stannar länge vid varje skylt och lär mig bit för bit om stadens och öns historia.

Den lilla stadens melankoliska atmosfär saktar ner mitt gångtempo. Det är tyst och ödsligt. Till slut undrar jag om Kärdlaborna kollektivt har gått och gömt sig någonstans. Men så plötsligt hör jag i alla fall ett rop, och ljud av sparkar på en boll – en pojkfotbollsmatch, som jag blir stående en stund vid innan jag fortsätter ner mot stranden. Ett gäng ungdomar som spelar beachvolleyboll ger ett stråk av sommarkänsla, men i övrigt är det inte mycket till badliv. Vattnet är väl för kallt. Desto större är naturupplevelsen; den orörda kusten ger en känsla av tidlöshet.

Vid strandparken finns en intressant skylt, som berättar att den anlades mitt över “a Swedish cemetery” efter att “an old Swedish village was replaced by a new settlement of the workers of a new cloth mill which was built in 1829.” Det är det första spåret av estlandssvensk historia som jag hittar på Dagö. (För mer bakgrund om estlandssvenskarna, läs del 1.) Nästa ledtråd får jag på skylten som presenterar “The Oldest House”, byggt 1806 av “Pisa Mats, a Swede who was born i Kärdla”. Idag är huset kulturminnesskyddat, och propert renoverat.

Huset står som ett minne över den Dagösvenska kulturen, som fick en dödsstöt när textilfabriken byggdes och “the landowner Konstantin von Ungern-Sternberg scattered the farmsteads of Kärdla Swedes”. Vid samma tid estnifierades det gamla svenska namnet Kärrdal till Kärdla. Under 1800-talet upphörde både gudstjänster och skolundervisning på svenska på Dagö. Trots små seglivade språköar gick svenskan mot sin undergång på ön. 

Betydligt längre levde den säregna Dagödialekten kvar på ett helt annat ställe: Gammalsvenskby i Ukraina. Strax utanför Kärdla ligger Korsbacken, en minnesplats för det dryga tusental Dagösvenskar som år 1781 förvisades från sin ö. Här höll kyrkoherden Karl Forsman en sista gudstjänst och reste ett första minneskors, innan de gav sig av på den ödesdigra vandringen mot Svarta havet. 

Traditionen bjuder att alla Korsbackens besökare tillverkar ett eget kors, enligt anvisningarna av “local natural material without damaging nature”. Med åren har det blivit ett gytter av kors, som sträcker sig vidare längs med små stigar in i skogen. Jag tar god tid på mig, försöker för mitt inre öga föreställa mig avfärden för 235 år sedan. Skräckslagna inför vandringens strapatser var de säkert, men kanske fanns också en viss förväntan inför möjligheten till ett lättare liv, fjärran från elaka godsägare? Från att ha varit en ganska skyddad grupp hade de estlandssvenska bönderna vid det här laget tappat mer och mer av sina privilegier.

På en av informationsskyltarna läser jag om det äldsta skriftliga dokumentet som rör svenskarna på Dagö: “22 March 1470, Grandmaster Johan Wolthus von Herse confirmed that local Swedes were free men”. Men sådana gamla privilegiebrev omförhandlades varje gång en ny godsherre tog över. På hemsidan gammalsvenskby.se finns en utförlig genomgång om alla dessa turer, som till slut gjorde den forna friheten till ett minne blott. Det är ett mönster som upprepar sig när jag läser om den estlandssvenska historien: hur utlämnade bönderna har varit till olika godsägare – ibland balttyska, ibland svenska, ibland välvilliga, ibland direkt ondskefulla.

Början till slutet för de Dagösvenska bönderna kom när Carl Magnus Stenbock tog över godset Hohenholm. Han struntade i gamla privilegier och fribrev, och gjorde följaktligen ingen skillnad mellan svenskarna och de livegna estniska bönderna. Orimliga krav på dagsverken ledde till protester som Stenbock till slut fick nog av. I oktober 1780 sa han upp avtalet med de svenska bönderna för att göra sig av med dem. (De enda Dagösvenskar som undantogs var de som bodde på kyrkans mark, i Kärrdal – där textilindustrin senare tog över.) Det ryska hovet blev inblandat. Efter en del om och men beslutade Katarina II att flytta Dagösvenskarna till Nya Ryssland, ett nyligen erövrat område som behövde befolkas. Bönderna utlovades en egen koloni med stora gårdar, bördiga marker och skattefrihet i fyra år. Ansvarig för att organisera flytten var den mytomspunna fältmarskalken Grigorij Potemkin.  

Den 20 augusti 1781 bar det iväg, med ett långt tåg av kärror, hästar, oxar och runt 1200 människor. Ett hårt tempo hölls; bara torsdagar och söndagar var vandringsfria. Den ryske överste som ledde expeditionen hade fått stränga order att inga uppehåll fick göras, inte ens för vinterläger. Men återkommande snöstormar gjorde det till slut omöjligt att fortsätta. De tvingades till några månaders uppehåll i en by utanför Poltava. Sjukdomar spred sig. Folk dog på löpande band, både under och efter vandringen. År 1783 var endast 135 Dagösvenskar i livet i Gammalsvenskby.

Det sägs att de första orden som yttrades vid ankomsten, i april 1782, ska ha varit: “Nu vära ve rätt narrander!” (Nu blev vi ordentligt lurade.) De fick börja med tomma händer, inget av det utlovade fanns på plats. Mot alla odds lyckades de ändå bygga sig ett nytt liv. Än idag bor ättlingar till de tappra vandrarna kvar i byn, och trots att de tvingades dölja sitt modersmål under sovjettiden har det svenska språket aldrig helt dött ut. En fin skildring av livet i byn ges i dokumentären Besök i Gammalsvenskby från 2005, av finlandssvenska Yle. En av höjdpunkterna är två tanter som sjunger och dansar till Vi äro musikanter. Ett mer nyligt besök i byn gör två glada norrmän på båtresa från Finska viken till Svarta havet, i den intressanta och underhållande serien Med motorbåt i vikingarnas fotspår. (De kommer till byn i del 5.) 

Från Dagös nordkust till Kuressaare på södra Ösel tar jag buss, båt och sedan buss igen. För att Öselbussen ska komma och hämta mig vid färjeläget måste jag ringa och beställa den. Jag förstår snart varför: länge sitter jag helt ensam och tittar ut över åkrar och himmel. Först i närheten av Kuressaare får jag sällskap av några tonåringar, på väg in till stan. Efter två dagar i lilla, sömniga Kärdla känns faktiskt Kuressaare som “stan”, med ett invånarantal som överstiger tiotusen, och turister som syns till lite här och var. Men någon anstormning rör det sig inte om. När jag tar in på ett vandrarhem får jag ett helt hus för mig själv.

Liksom Haapsalu (se del 1) hade Kuressaare en storhetsperiod som kurort innan helvetet brakade lös på 40-talet. Båda städerna är fulla av samma gamla fina trähus från den optimistiska mellankrigstiden. Men ett stenkast från vandrarhemmet i Kuressaare finns också ett övergivet sovjetgrått betonghus. Jag får en känsla av att det står kvar som en påminnelse: ta inte friheten för given. 

Slottet, med anor från 1300-talet, är välbevarat, ståtligt och har ett fint museum om Ösels långa och snåriga historia. Ön har bytt “ägare” många gånger genom åren. Vid freden i Brömsebro 1645 blev den svensk, tillsammans med bland annat Gotland. De två största Östersjö-öarnas samhörighet har en viktig plats också i en särskild utställning på museet: om båtflyktingarna som under krigsåren lyckades ta sig från Ösel till just Gotland. 

Under hela sovjettiden var Ösel en frontzon, stängd för besök även från det estniska fastlandet. Jag blir länge stående och tittar på bilden från det första återföreningsmötet för “Saaremaa People”, i juni 1989, när glasnost hade öppnat resvägarna efter ett halvsekel i karantän. Samma år fick Kuressaare sitt namn tillbaka från kommunistledaren Viktor Kingissepp. Hans efternamn hade varit stadens officiella namn sedan 1952.

I juni 1991, bara månader innan Sovjet föll, åker ett tv-team från Yle till Ösel för att träffa öns sista estlandssvensk Heinz Arm. Med en personlighet som “går genom rutan” får han stort utrymme i den timslånga dokumentären Om estlandssvenskar och finlandssvenska ester. Bland annat tar han utan vidare på sig uppgiften att skaka fram ett hotellrum till journalisterna när deras bokningar är oförklarligt borta.

Det är nu tredje gången i den här bloggserien som jag länkar till Yles arkiv – en guldgruva för alla med estlandssvenskt intresse. Förutom dokumentären om Gammalsvenskby tipsar jag i del 2 om ett särskilt program om Ormsö från 1989, där fem estlandssvenskar som levde kvar på ön under hela sovjettiden intervjuas. Ett återbesök på Ormsö ingår i den längre dokumentären från 1991, då Maria Murman sjunger till sin cittra och visar ett ställe dit hon som barn “gingo och gjorde ringlekar”. Inslaget med Maria följs av en intervju med en man som återser sin barndomsö för första gången sedan 1944: “Det kändes vemodigt när jag såg ruinerna från gården vi lämnade.”

Slutligen intervjuas några elever på Nuckö gymnasium, skolan som jag berättar om i del 1. En ung kille från Dagö, som helt nyligen börjat lära sig svenska, pratar på med imponerande flyt. En annan elev säger lite försiktigt: “Jag hoppas att friheten kommer detta året”. Det känns bra, när jag hör det, att ha facit i hand.

Sista anhalten på resan är den vackra, välbevarade gamla Hansastaden Pärnu. Dit har fler turister hittat än till öarna och Haapsalu, men gott om utrymme finns för ännu fler. Under mellankrigstiden gick det färjor från Stockholm till Pärnu. Idag ger staden ett nästan överdimensionerat intryck. Den storslagna stranden med tillhörande park och promenad ger associationer till varmare breddgrader. 

Fotbolls-EM pågår under hela min Estlandsresa. Efter intensiva dagar med museibesök och upptäcktsfärder till fots och cykel tillbringar jag många kvällar på olika sportpubar. Min första dag i Pärnu ska Sverige spela en sista, avgörande gruppspelsmatch mot Belgien. På jakt efter ett bra ställe att se matchen följer jag ljudet av livemusik in på en bakgata, till en liten pub där jag möts av ett soundcheckande coverband och en kvinna som genast frågar om jag är svensk. “Det syns på dig”, säger hon bestämt. Själv är hon estniska, men har bott sju år i Sverige med sin man, Bosse från Väckelsång. Nu driver de tillsammans en pub i Pärnu.

Bosse och jag är båda glada över att ha hittat en landsman att se matchen med. Till en början följer vi den noggrant. Men tv-skärmen sitter precis ovanför den lilla scenen, så när bandet börjar spela, puben fylls med folk, den estniska allsången stegras, så hamnar fotbollen allteftersom i skymundan. Sverige förlorar med 1-0 efter ett sent belgiskt mål. Ändå blir det en oförglömlig kväll. Det är bokstavligen “dans på borden-stämning” till långt in på småtimmarna – en sommarnatt utan utrymme för bekymmer, inte ens för fotboll.

Nästa dag är det midsommarafton. På mitt hostel, i en gammal gård i utkanten av stan, drar ett finskt ungdomsgäng igång sin spritfest redan tidigt på förmiddagen. Jag cyklar kvickt iväg ner till stranden. Där sätter jag mig i några timmar med Sofi Oksanens roman Utrensning, som skildrar det sovjetiska skräckväldet i Estland med lika delar historisk trovärdighet och spänning. Aliide, bokens huvudperson, är gift med den man som är ansvarig för deporteringslistan. Hon har en syster som ska “rensas ut”, det varken kan eller vill hon göra något åt. Men hon kan inte få nog av att titta på systern, innan det är för sent:

Efter att ha sett namnförteckningen kände Aliide ett trängande behov av att besöka Ingel bara för att se på henne. Ibland smet hon iväg till henne mitt under arbetsdagen, hon måste få iaktta henne såsom man försöker glo hål på en människa man vet att man snart har sett för sista gången. Aliide gjorde det i smyg, när Ingel vakade över djuren, när hon bar klöver till korna som kommit för att mjölkas och när hon koncentrerade sig på sitt arbete.

Fram på eftermiddagen hittar jag ett traditionellt estniskt midsommarfirande i en hembygdsförening. Jag köper billig burköl, och hänförs av den meditativa folkmusiken, med fioler, flöjter, dragspel, och monotont taktfasta melodier. Steget är inte långt till medeltida ballader, som de låter i till exempel Garmarnas version av Herr Olof. 

På kvällen fortsätter jag min midsommarspaning på en allmän fest i hamnen, med äggsallad i plastglas, och fler musikaliska beröringspunkter: orkestern river av både Möte i monsunen och Kostervalsen – på estniska. Just Kostervalsen fick jag några år senare höra också i en finsk version, på en midsommarfest i Rovaniemi. (Läs om det här). Dessutom sjungs samma vals på svenska i Yle-dokumentären från 1991, dess popularitet verkar sträcka sig rätt långt från Kosteröarna.

Det sista jag gör i Pärnu är att vandra hela vägen ut på en två kilometer lång pir, som har anlagts för att hålla de väldiga sandmassorna på plats. Där går jag, i riktning mot Sverige, och tänker att hela den estniska kusten, Aiboland, förtjänar att upptäckas av många fler från min sida av Östersjön. Jag avslutar därför min bloggserie med en bild på ett hus med en Sverigeskylt – på gatan Rootsi i Kuressaare – som ser ut som en symbol för den estlandssvenska kulturen: en anrik grund, i behov av underhåll, i väntan på renässans.