Runö, Estland del 1

Midsommarfesten på Runö har just börjat ta fart. En dragkampstävling inleds mellan öborna och gäster från fastlandet. Det är då jag får syn på Leif. Jag har spanat lite efter honom, hoppats att han skulle vara här. I boken Aiboland (som jag har berättat om i tidigare bloggtexter från mina resor i de estlandssvenska bygderna) har jag läst om Leif Strömfelt, som föddes 1947 i Sverige, tre år efter att hans föräldrar, tillsammans med i stort sett öns hela befolkning, lämnade Runö. Flykten 1944 blev slutet på öns (minst) sjuhundraåriga svenska era.

När jag kommer dit sommaren 2022 bor 68 personer på Runö, varav åtta är elever och åtta lärare i öns vackra skola, byggd 1875, då som prästgård. Barnen är i olika åldrar, så lärare för alla årskurser och ämnen behövs. I en broschyr som jag tagit på färjan står: “As long as there are children, the school stays open”. Runö ligger så ensligt till, mitt ute i Rigabukten, att det vore omöjligt att skolpendla till fastlandet. Färjan tar tre timmar en väg. Vid skolan finns en nyanlagd sport och lek-anläggning, med kombinerad basket- och tennisplan. Det är också vid skolgården som midsommarfesten hålls.

Så fort det gavs möjlighet, efter Sovjets fall, såg Leif till att återförskaffa den mark som hans föräldrars hus hade stått på. Han och frun Susanne har sedan dess varit där varje sommar. Genom bokens beskrivning av Leif har jag fått intrycket att han är social och gillar att träffa nya människor. Så jag vågar mig fram och frågar: “Hej, du måste vara Leif?”. Med ett nyfiket leende får jag till svar: “Ja, och vem är du då?”

Och det kan man ju fråga sig. Vem är jag och vad förde mig till Runö? Jag har nog inget tydligare svar än att jag alltid har dragits till platser lite vid sidan av de vanligaste turistrutterna, med berättelser om människor vars livserfarenheter förtjänar att kommas ihåg. Runö – eller Ruhnu, som är det estniska namnet – är en sådan plats, och jag ska här göra mitt bästa för att redogöra för såväl mina egna intryck av ön, som dess brokiga historia. Del 1 kommer att utgå från mina upplevelser av Runö sommaren 2022, medan del 2 blir mer som en historielektion.

2016, när jag gjorde min första resa längs den estniska kusten, visste jag inte särskilt mycket om estlandssvenskarna, som liksom finlandssvenskarna bott öster om Östersjön sedan långt innan det fanns länder. I Estland var de ca 8000 till antalet när andra världskriget slog omkull deras liv. Jag insåg snart att ju mer jag lärde mig om dem, desto mer ville jag veta. Strax förstod jag att Runöborna, eftersom deras ö ligger så avlägset till, hade utgjort en nästan helt egen minoritetsgrupp, som haft ganska lite kontakt med övriga estlandssvenkar. Redan 2016 väcktes alltså idén att besöka Runö, men under min resa då hanns det inte med. 

Tidigt i mina förberedelser ringde jag till föreståndaren för öns museum, Ruth. Hon försäkrade mig om att midsommarhelgen skulle vara perfekt för att besöka ön. Jag har på tidigare resor firat midsommar i såväl Finland, Estland som Litauen, och hade på känn att midsommarfirandet på Runö kunde bli en intressant begivenhet. Men jag ville försäkra mig om att öns sevärdheter, museet, kyrkorna och fyrtornet, skulle vara öppna. Ruth gav lugnande besked, och förklarade att de ju inte kan stänga när det kommer som mest folk till ön. “The museum is open because it needs to be open”, sa hon. En berömvärd inställning!

Så är det med det mesta på Runö: tillgängligt, öppet, lösningsinriktat; om än inte alltid helt tydligt vid första anblick. Under en av mina cykelturer runt ön får jag syn på en skylt som lockar med hamburgare. Det är dock lite oklart vart skylten pekar, några olika hus finns på ömse sidor av vägen, men inget av dem ser ut som en hamburgerrestaurang. Jag tittar mig lite förvirrat omkring, innan en förbipasserande öbo kommer till undsättning. Hon pekar mot ett av husen: “Just knock on the door!”

Jag gör som jag blir tillsagd. En tonårstjej öppnar dörren och ser lite undrande på mig. Jag skyndar mig att förklara att jag sett skylten vid vägen, och frågar om det är här man kan köpa hamburgare. Då skiner hon upp, och hänvisar mig till en plats på en bänk i trädgården. Jag är ensam gäst. Efter ett tag kommer en annan tjej ut ur huset med en tallrik yoghurt. Hon pratar i telefon på engelska, men hon är estniska, från Tallinn tjuvlyssnar jag mig till. Jag inser att stället är någon sorts pensionat, det finns små stugor på tomten. 

Snart kommer tjejen, förmodligen dotter i huset, ut med min burgare, som är härligt god. Jag smaskar i mig den snabbt, men ändå inte fort nog, för när jag vill betala har båda tjejerna hunnit försvinna. Någon annan människa syns inte till. Kanske har de dragit till stranden allihop? Jag väntar en stund, knackar sedan på dörren till huset, och efter ett tag öppnar en man som jag misstänker är tjejens pappa. Det är mitt på dagen, men han ser lite yrvaken ut. Jag säger först bara att jag vill betala. Lite förbryllat frågar han: Pay for what? 

Mycket riktigt visar det sig vara en fullträff att besöka Runö på midsommar. Samtalet med Leif och Susanne flyter snabbt igång, och de verkar genuint glada att någon utan estlandssvensk koppling intresserar sig för deras ö. De bjuder omgående in mig till sitt hus nästkommande förmiddag. Det finns fler svenskar med anor från Runö som har sommarställen på ön, men några av dem har börjat bli lite till åren komna, och resan är ju lång och tidsödande. Vill man ta bil med sig måste den bokas långt i förväg eftersom färjan bara har plats för en enda bil. När jag kommer till Runö är jag, Leif och Susanne de enda på ön som talar svenska. 

Öns invånarantal är alltså 68, men då är inte sommargästerna inräknade, och till midsommarfest har ytterligare gäster infunnit sig. Två krögare har satt upp varsitt stånd med mat, öl, vin och sprit. En scen är riggad, liksom en midsommareld att samlas runt när mörkret lägger sig. På estniskt vis hålls festen under kvällen och natten till själva midsommarafton.  

En konferencier, eller kanske ska han kallas lekledare, hojtar anvisningar inför lagindelningen, som Leif översätter åt mig. Men en fråga ställs på engelska: “Do we have any latvians here?” Den lettiska uppslutningen visar sig vara sällsynt dålig, så istället för landskamp blir det Runöbor mot fastlandsbor. Tillsammans med Leif och Susanne nöjer jag mig med att utgöra en liten svensk publik-klick.

Under kvällens sista tävling blir det riktig show. Det är som en hel melodifestival med tio nummer som framförs på scenen, och nivån vittnar om noggranna förberedelser. En dansk på besök sjunger Fly on the wings of love, och byter i sista versen språk till Smuk som et stjerneskud. Med tanke på öns historia känns det fint att sjunga med i skandinaviskan. Jag rycks med i den alltmer euforiska partystämningen som till slut mynnar ut i allmän tokdans, när halva publiken hoppar upp på scenen till Plastic Bertrands klassiska Ça plane pour moi. Jag postade ett litet klipp på det i den här tweeten.

Under kvällen hinner Leif och Susanne berätta mycket om sin ö. Särskilt skakande är jämförelsen mellan Leif och grannen Einar, vars far var en av bara två Runösvenskar som stannade kvar 1944. Pappans fru var estniska, och han övergav helt sitt modersmål, så att sonen också blev enbart estniskspråkig. Leif och Einar föddes båda 1947, de kunde ha varit grannar och lekkamrater på Runö, om inte deras föräldrars olika val hade gjort deras liv så väsensskilt olika. Einar har genomlevt det sovjetiska helvetet med allt vad det innebär, inklusive en sejour i sibiriskt fångläger. De blev aldrig barndomsgrannar, men har nu varit sommargrannar i över 30 år.

Jag förstår att Leif och Susanne vill vara på Runö så mycket som möjligt. Det är på alla sätt en paradisö, vars hela östra kust utgörs av en enda lång sandstrand. Jag var på ön i tre dagar, men hade gärna stannat längre. Jag ska snart ta er med genom höjdpunkterna under min vistelse. Men först är det nu på sin plats med en kort resumé av Runös tidiga historia, för att ge en grund till mina betraktelser av ön idag. 

Min huvudkälla har varit boken Runö – historien om svenskön i Rigabukten, från 2006 av Jörgen Hedman och Lars Åhlander. Det är ett 500 sidor tjockt praktverk, med rikliga utdrag från äldre källmaterial, såsom brev och artiklar som har skrivits om Runö genom åren. I del 2 plockar jag några russin ur den kakan.

Det är svårt att slå fast exakt när Runö befolkades av människor som talade svenska. Öns avlägsna geografiska position gör att den kan ha en annan inflyttningshistoria jämfört med övriga estlandssvenska öar. Historiskt sett har också kontakten mellan Runö och Aiboland (som den estlandssvenska kusten kallas) varit nästan obetydlig. Dialekterna är så olika att den runska dialekten har fått helt egna, separata delar i estlandssvenska ordlistor.

Runöborna har istället haft betydligt mer kontakt med Riga, liksom andra delar av den idag lettiska kusten, som dessutom är det land som ön ligger närmast. Till Domesnäs – som är det svenska namnet på den nordvästligaste lettiska udden – är det 37 km. På Runös museum finns en amerikansk karta från 1867 som drar gränsen på fel sida, och placerar Runö i Lettland. Vore det sant skulle det vara Lettlands enda ö, vilket i sig är anmärkningsvärt med tanke på hur många öar Estland har. 

Trots sitt ensliga läge har Runös historia förstås präglats av omkringliggande riken och deras olika fejder genom åren. Det är rätt snårigt att reda ut alla dessa trådar i den tidiga historien. I korthet kan sägas att fastlandsområdet innanför Runö har befolkats av kurer, liver, ester, letter, samogiter, semgaller och inte minst germanska svärdriddare, vars biskop Albert bildade en orden 1201, och i samband med det också grundade staden Riga. Ordens förbindelse med gotländska köpmän var god, och de fick stora privilegier. 

Hedman och Åhlander för fram teorin att det kan ha varit i samband med Rigas grundande som Runö befolkades, i så fall från Gotland. De är dock noga med att påpeka att det handlar om gissningar. Det finns också en del som tyder på att ön först inte beboddes permanent, utan säsongsmässigt av säljägare. Öns namn tros komma från det lettiska ordet för säl, ronis. Sälen var sannolikt det viktigaste skälet för att flytta till ön, och ända till det olycksaliga kriget var sälindustrin öbornas huvudsakliga näring. 

Från år 1341 finns den äldsta källan som nämner Runö. Redan då omtalas ön som bebodd av svenskar. Det rör sig om ett privilegiebrev utfärdat av biskop Johannes II av Kurland som kungör att “de svenska personer som bebor den omflutna ön Runö” har rätt att “besitta sin egendom i enlighet med svensk rätt”. Brevet visar alltså att det 1341 inte kan ha varit ett alldeles nytt förhållande att svenskar bodde på Runö. 

Bilden på citatet ur brevet är tagen i den nyare av Runös två kyrkor. Där finns en utställning som är helt på svenska. Jag känner igen varje ord eftersom utställningen består helt av utdrag från en bok som jag läste under mina förberedelser inför resan: Runö – svenskön i Rigabukten, skriven av Jakob Steffensson, som föddes på Runö 1924. Det är en lättillgänglig bok som är rolig att läsa, fast den emellanåt nog är ganska färgad av författarens subjektiva bild. Inget fel i det förstås, men den som verkligen vill gå till botten med öns historia bör också ta sig an Hedman och Åhlanders mer grundliga redogörelse.

Biskopens privilegiebrev kom att bli av yttersta vikt för Runöborna under lång tid framöver. På 1400-talet, när estniska, liviska och lettiska bönder tvingades in i livegenskap, så skyddades svenskarna från det. Även om biskopen av Kurland var den egentliga ägaren så hade Runöborna ärftlig besittningsrätt till sin jord. Kurland är idag namnet på ett kustlandskap i Lettland, men under Runös första befolkade tid var det en del av Tyska Ordensstaten, som ön alltså då hörde till. 

Under 1500-talet utbröt ett krig som ledde till att orden föll samman. Kurland blev då ett självständigt hertigdöme, som Runö fortsatt hörde till, från 1590 och framåt. Men under stormaktstiden blev ön faktiskt svensk, samma år som min hemstad Göteborg grundades, 1621. Precis hundra år senare tillföll Runö Tsarryssland, vilket varade i knappt två sekel innan ön för första gången fick sin nuvarande nationstillhörighet, efter Estlands självständighet 1919.

Men oavsett yttre herremän så har Runöborna levt sitt liv på eget vis. Deras starka sammanhållning gjorde att de 1652 lyckades köpa rätten att styra över sin ö. Landskapet (på runska: loanskape) kallades den beslutande församlingen, där representanter för varje gård hade lika mycket att säga till om. Allt byggde på samarbete. När en gård saknade tillräckligt med folk för att få arbetet att fungera, så kunde landskapet besluta att flytta över folk mellan gårdarna. Den som bytte gård bytte till och med efternamn; som sådana användes gårdsnamn. Även säljakten, öns viktigaste näring, organiserades i noggrant samarbetande jaktlag. Följaktligen blev det inte så lite absurt när Sovjet tog makten över ön 1940 och ville tvinga Runöborna att bilda en artell för att kollektivisera säljakten. Den var ju redan kollektiv, sedan urminnes tider – men på öbornas eget sätt. (Mer om allt i det här stycket kommer i del 2)

Hela ön får som synes plats på bilden här. Runö är inte större än 5, 5 km på längden och 3, 5 km på bredden. Bilden är tagen från färjan, där jag – nyfiken på att träffa en första Runöbo – letade efter någon att prata med. Nästan alla var fullt upptagna i egna sällskap, men efter ett tag vågade jag mig fram till en ensam ung kille som liksom jag stod och spanade ut över havet. Det visade sig att även han var på väg till ön för första gången i sitt liv. Karil, som han hette, var 16 år gammal, från Tallinn, och hade fått sommarjobb på öns restaurang. När vi pratade om våra förväntningar på Runö kom jag förstås in på öns svenska historia. Han berättade då att han gått på Gustav Adolfs skola i Tallinn, grundad av Gustav II Adolf 1631, året innan han också grundade Sveriges näst äldsta universitet, i Tartu (som jag också besökte i somras, vilket jag ska återkomma till i en bloggtext som inte är klar än).

Men det är viktigt att hålla isär den stormaktssvenska och den estlandssvenska historien, som liksom den finlandssvenska sträcker sig längre tillbaka än det fanns länder. Förvisso hörde Runö, som jag nyss nämnde, till Sverige i ett helt sekel under stormaktstiden. Men det är ändå en parentes i Runös långa historia. Oberoende av vilket rike de för tillfället tillhört har folket på ön talat sin gamla svenska dialekt, och dessutom haft präster och lärare som har undervisat barnen i standardsvenska. Runöbornas svenskhet har med språk och kultur att göra – inte nationstillhörighet. 

Restaurangen där Karil ska vara servitör ligger vid hamnen i Ringsu, på öns sydligaste spets. Därifrån är det 3 km upp till byn, där all övrig bebyggelse finns. Jag behöver därför hyra en cykel, vilket jag har tagit reda på att restaurangen tillhandahåller. Att det är stängt när jag kommer fram är inget problem. Som jag redan varit inne på: Runöborna är lösningsinriktade. En av kockarna dyker snart upp, jag framför mitt ärende, och hon förklarar att det bara är att ta en av cyklarna. Betala kan jag göra senare. Lås och nycklar nämner hon inte ens. Hon tycker väl att jag bör inse det uppenbara: sådant behövs inte på Runö. Jag påminner mig om vad jag läst i Jakob Steffenssons bok: att öns enda fängelse, det så kallade “skithuse”, revs på 30-talet, enligt Steffensson “i brist på brottslighet”. (Mer om det i del 2.)

Jag trampar iväg mot byn, och kommer snart in i att hälsa på mötande cyklister med ett glatt “tere”. Hade jag någon anspänning inför hur Runö skulle ta emot mig så försvinner den genast. Jag känner mig som hemma. Jag har rötter på en annan ö i Östersjön, Aspö i Karlskrona skärgård, och ibland är likheten slående med “min” ö. På ett ställe där vägen gör en krök på precis samma sätt som i närheten av min stuga på Aspö blir parallellerna nästan kusliga. Jag kunde ju lika gärna ha härstammat från den här ön. Det hade inneburit ett annat liv, sprunget ur en helt annan och betydligt blodigare historia.

Vägen är spikrak, och på båda sidor kantad av oföränderlig skog, så första gången jag cyklar där känns den längre än vad den är. När jag väl kommer fram till byn blir jag först osäker på vilken av tomterna som det pensionat jag bokat boende på ligger. Skyltar saknas, som sagt. Men jag hittar snart ett café, där en tillmötesgående tjej inte bara förklarar var jag ska bo – precis mitt emot – utan också bokar in mig för frukost till mina två morgnar på ön.

Jag går in på tomten till mitt pensionat, där det finns några stugor och ett lite större bostadshus. Efter en stund dyker värdinnan upp och hälsar inbjudande. Hennes engelska är fåordig, men det viktigaste hon har att förmedla vet jag ju redan: var frukosten finns. Det visar sig att jag är ensam gäst. Ett helt litet hus, med egen veranda, får jag för mig själv. Tanken slår mig att detta är en plats som kunde kvala in till omdömet “världens ände”. 

Jag lämnar min väska och går genast tillbaka till cafét, som visar sig vara mer än så: de har en hel turistgrupp inhyst. Det finns alltså fler turister på ön, men som utombaltisk besökare är jag nog ensam. Till eftermiddagskaffet serveras jag en läskande rabarberlemonad från Ösel, och en efterrättssoppa som enligt den tillmötesgående tjejen kallas “babushka”, för att den är “so old school”. Den består av torkade aprikoser, plommon, russin, en klick grädde – tidlöst gott. 

Jag cyklar sedan bort till museet. Dörren är låst, men det finns en skylt med ett nummer att ringa om ingen är på plats. Ruth svarar glatt och genast. Hon är ute på guidning med en estnisk grupp, så vi gör upp om att ses vid museet en timme senare. Jag får tipset att under tiden klättra upp i öns fyrtorn, som ska hålla öppet ett tag till. Hon lovar att se till så att någon är där och möter mig om jag kommer dit om halvtimme. 

Tid för en kort upptäcktsfärd, alltså. Jag cyklar först vidare till öns båda kyrkor, som står alldeles intill varandra. Den äldre av kyrkorna, från 1644, är Estlands äldsta träbyggnad. Den har stängt för dagen, men vid den nyare kyrkan, byggd 1912, verkar någon form av förberedelser äga rum. En gubbe som jag känner igen från färjan – som visar sig vara öns präst – upplyser mig om att det ska bli konsert ikväll, med “ancient music”. Klart jag kommer! 

Ibland på mina resor kan jag – trots att det sällan är tänkt så från början – arbeta mig upp i ett ganska högt tempo, ivrig på att uppleva och lära mig nya saker. Om det inte lät så pretentiöst skulle jag kanske använda ordet bildningsresor. På Runö har jag verkligen bestämt mig för en lugn takt. Vad kan bli bråttom på en så liten ö, med nästan tre hela dagar på mig? Ändå har jag nu i rask takt lyckats boka in ett besök i en fyr, en guidad museivisning och en konsert klockan sju. Däremellan måste jag också hinna äta och till öns enda restaurang, som öppnar klockan sex, är det som sagt 3 km. Jag är sugen på ett bad, men inser att det får vänta. Men fyren ligger ganska nära öns östra kust. En första glimt av stranden borde jag i alla fall hinna med. I rask takt trampar jag iväg genom skogen. 

Hela baltkusten är full av sand, milslånga sandstränder så långt ögat kan nå. Även Runö är en sandig ö, så till den grad att cykelturen på den lilla skogsvägen inte går fullt så fort som jag tänkt mig. Hjulen hugger emellanåt fast i det sandiga underlaget. På ett ställe ser jag ingen annan utväg än att gå av och leda cykeln en bit. Vid vägens slut möts jag av rejäla sanddyner. Fötterna sjunker ner som i nysnö, innan jag når upp till en punkt varifrån jag ser hela den fantastiska stranden öppna upp sig. Jag ser fram emot ett morgondopp direkt efter frukost. Men nu är det bråttom till fyren.

Där står en sommarjobbande kille i 14-årsåldern och väntar på mig. Han är en av öns åtta skolelever, och av honom att döma gör skolan ett utmärkt jobb. Han talar jättefin engelska, och berättar engagerat om den spektakulära fyren, från 1877, tillverkad av självaste Gustave Eiffels firma. På rysk beställning transporterades den i bitar till Runö. Bland fyrar i Baltikum är det den enda av sitt slag som ännu är i bruk. Så sent som 2021 genomgick fyren en renovering, som får den att kännas alldeles som ny. Tornet är 40 meter högt och står på Runös högsta punkt, Haubjerre, 28 meter över havet. Att nå toppen är en mäktig upplevelse. Ön känns så väldigt liten mot det stora, stora havet. Utsikten österut är treskiktad: grön skog, blått hav, och lika blå himmel.

Sedan är det alltså dags för museet, som är omsorgsfullt skött. Ruth är en enastående ambassadör för sin ö. Hon välkomnar mig med ett varmt leende, och det visar sig att hon minns vårt telefonsamtal ett halvår tidigare. I en dryg timme guidar hon mig runt på utmärkt engelska och översätter utställningstexterna, som är på estniska fast vissa av föremålen de beskriver är svenskspråkiga: biblar, läroböcker, sångböcker och ett skolbetyg från 1922. På betyget är de ryska och tyska språken överstrukna, men i svenska och estniska blev eleven Lina godkänd. 

Ruth är noga med att påpeka att Runöborna var (minst) tvåspråkiga. Handelskontakter medförde att vissa öbor redan tidigt lärde sig att föra enklare konversationer på språk som lettiska, kuriska, estniska, ryska, tyska. Men sinsemellan på ön talade de sin runska dialekt, medan skolan och kyrkoverksamheten bedrevs på standardsvenska, som de alltså också behärskade. Den förvisso intressanta frågan var gränsen går mellan språk och dialekt har inget entydigt svar. Men att runska är en gammaldags variant av svenska råder det inget tvivel om, så i ett historiskt perspektiv är det en dialekt snarare än ett eget språk.

Inte bara tungomålet, utan också kläderna var helt egna för ön. På museet finns gott om gamla fotografier av öbor som med allvar i blicken visar upp sig och sina kläder. Kontrasten blir stor till foton från senare tid som synliggör sovjetkommunismens utrotning av öns särart. Under sovjettiden försvann dessutom byns alla gamla gårdar – som mest 29 stycken – utom en: den ståtliga Korsgården, där en konstutställning och små informationsskyltar på svenska finns. 

Efter museibesöket får jag bråttom till restaurangen nere i Ringsu. Jag börjar bli rejält hungrig. Det enda jag ätit sedan frukost, förutom babushkan, är några pajer som jag köpte på busstationen i Pärnu. Redan vid sjutiden på morgonen åkte jag därifrån till färjeläget i Munalaid, där jag tillbringade närmare tre timmar i väntan på de ytterligare tre timmarna på båten. 

Jag kommer fram precis när restaurangen ska öppna, och möts av Karil som verkar glad att till första gäst få någon som han har lärt känna lite. Snabbt serveras jag en läcker fisksoppa, som påminner om finsk, mustig laxsoppa, med potatis och morötter. Jag klunkar också i mig en lokalbryggd Ruhnu Hüljes och hinner njuta en kort stund av utsikten och stillheten, innan det är dags att skynda tillbaka till byn, och konserten i kyrkan.

Jag ångrar mig inte. Kyrkan är välfylld och konserten är en makalös upplevelse! Bandet, Rondellus, utgörs av fyra stämsångssjungande ester som spelar på olika medeltida instrument, och försätter mig i just den stämning som öns långa historia gör skäl för. Jag läser mig senare till att de rönt internationell uppmärksamhet efter att ha spelat in albumet Sabbatum: A Medieval Tribute to Black Sabbath, som finns att lyssna på här.

Sen sätter jag mig på min veranda, varvar ner och lyssnar på tystnaden. I öns enda affär har jag köpt två lokala hantverksöl, och en ny bok av Jakob Steffensson, som jag nu börjar läsa. Affären är öppen två gånger om dagen. På bilden här ser ni mig speglas i fönstret, när jag sittande på cykeln fotar av öppettiderna. Damen i butiken sken upp när hon förstod att jag var svensk. Hon berättade att Leif och Susanne var på plats på ön, och hoppet väcktes om att träffa dem på midsommarfesten. 

Nästa dag går i ett lugnare tempo. Efter en läcker omelett till frukost cyklar jag ner till stranden för ett morgondopp vid öns norra udde. Det är oändligt långgrunt, och jag tänker på det faktum att ön inte hade någon hamn förrän 1941. Fram till dess fick besökare hämtas från ankrade skepp i roddbåtar, för att slutligen bäras iland på bastanta Runöbors axlar. De hade vanan inne att vada i sanden där jag nu lägger mig ner, låter vattnet omfamna mig, och tittar upp mot den evighetsblå himlen. 

Jag cyklar runt hela förmiddagen på öns alla vägar. På öns västra sida finns gamla bunkrar som påminner om helvetet som bröt ut här för inte längre sedan än en människoålder. Men öns äldsta byggnadsverk minner om en stoltare tid i Runös historia. Vid den gamla 1600-talskyrkan möts jag av ännu en sommarjobbade tonårspojke, som är så välkomnande och mån om att berätta om kyrkans och öns historia att jag blir alldeles varm. Han är noga med att jag inte får missa läktarvåningen. Försiktigt krånglar jag mig upp för den smala trappan och blir rikligt belönad. Däruppifrån kan jag nästan se dem för mitt inre öga: forna tiders öbor som efter varje veckas hårda fysiska arbete satt här och lyssnade på sin präst. Runö har haft en lång rad präster genom åren, många omtyckta men vissa avskydda. (Mer om det i del 2.)

I kyrkan finns en stor porträttmålning av hertig Vilhelm av Kurland. Han lär ha tillbringat en kortare tid på ön, när han år 1616 tvingades i landsflykt efter att ha kommit konflikt med adeln i sitt hertigdöme. Enligt muntlig tradition på Runö skänkte han porträttet som en tacksamhetsgåva. (Jag kommer att få anledning att återkomma till Vilhelm, och framför allt hans son Jakob, i en kommande bloggtext om Kuldiga, en lettisk liten pärla till stad, som jag också besökte i somras). 

Jag går sedan runt en bra stund på kyrkogården och läser alla svenska namn, innan sommarhettan påkallar ett nytt bad. Jag frågar pojken i kyrkan vilken som är öns bästa strand. Hela öns östkust är egentligen, som sagt, en enda lång strand så frågan är väl lite felformulerad, men han visar mig i alla fall en genväg, en mindre skogsstig, ner till Limo, där jag var igår innan fyren. Där latar jag mig sedan hela eftermiddagen, och får bland annat en trevlig pratstund med bandet som spelade i kyrkan igår. De blir glada av mitt beröm och berättar att de har spelat i Sverige, på medeltidsveckan på Gotland.

På kvällen är det dags för midsommarfesten, och hur lyckad den blev har jag ju redan berättat om. Sista dagen på Runö, innan båten till Pärnu går kl 13, hälsar jag på hos Leif och Susanne. Vi blir sittande i tre timmar, medan de generöst berättar om sin ö. Leif är ordförande i en förening för Runösvenskar, han har en gedigen samling med böcker, dokument och andra föremål att visa upp. Särskilt gripande är hans fars fåordiga, sakliga dagboksanteckningar om flykten över havet. 

Historien om Runö förtjänar att berättas utan att kortas ner alltför mycket, men den här texten har nu redan blivit alltför lång. Häng därför med till del 2, där min ambition är att bjuda på en fördjupande historielektion om Runö. Jag avslutar här med en sista bild på Runös fantastiska sandstrand. 

2 svar till “Runö, Estland del 1”

  1. Tack Martin!
    En sån upplevelse du haft och det känns nästan som om man hade varit med.
    Jag har själv rest runt både i Lettland och Estland i bil men inte kommit nära människor som du har lyckats med.
    Underbart att läsa dina skildringar, man får lust att resa själv. Jag har betat av andra änden av svenska östersjökusten fram till polska gränsen och skulle gärna vilja ta resten också, och undersöka Kopernikus hemtrakter. Ser fram mot flera rapporter från dig.
    Lars Andreasson om du minns mig, bor numera i sommarstugan utanför Varberg.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: