Jag tröttnar aldrig på att komma till nya städer, försöka smälta in, och för ett ögonblick bli en del av den stad jag för tillfället besöker. Ibland blir det succé, och min hjärna aktiveras för varje intryck så att jag inte har en tråkig sekund. Det är just vad som händer i lettiska Kuldīga. Det är en delvis luggsliten, men samtidigt välbevarad och oerhört vacker stad. Som pricken över i finns Europas bredaste vattenfall, Ventas rumba, som sträcker sig 249 meter över floden Venta. Kolla killen mitt i dyket på bilden här.
Jag kommer med buss från Liepāja (se förra inlägget från Lettland), till en utkant av staden. Genom grådaskiga bakgator letar jag mig fram till det pensionat som jag bokat in mig på. Där bryts stilnivån, det är nyrenoverat och skinande vitt, och ligger i änden av den långa raka gågata som sträcker sig hela vägen in till stadens torg. Här behövs inte många steg förrän känslan av att vara med om en tidsresa kommer över mig.
Kuldīga är den av Baltikums städer som har klarat sig bäst undan att förstöras av 1900-talets krig. Hela stadskärnan är intakt, med hus från 1700-talet fram till förra seklets början. Några av gatorna vindlar sig i krokar, en liten å flyter stillsamt fram mellan husväggar. Mitt i den gammaldags bebyggelsen ger staden samtidigt ett livfullt intryck; Kuldīga lever här och nu, och har undvikit att falla offer för “gamla stan” som likriktat turistkoncept. Visst finns det fler resenärer än jag, men caféerna och krogarna befolkas framför allt av Kuldīgaborna själva. När jag på min första promenad når fram till stadens torg, så är det som att flanera rakt in i en feel good-roman. Mitt på torget sitter en grupp barn, på någon form av målarkurs, och ritar av stadens äldsta hus, byggt 1670.
Lite varstans i staden finns kulturminnesskyltar på de mest anrika husen. Ett stenkast från torget ligger Stefenhagen’s House, där Karl XII, enligt skylten, ska ha övernattat när han var i stan. Hans förehavanden här, liksom annan svensk historisk inblandning, återkommer jag till längre fram. Men redan nu kommer en bild på huset.
Kuldīga möter mig först med klarblå himmel, men mörka moln har synts i fjärran och så småningom stoppas min vidare promenad av ett hällregn. Men det går knappast någon nöd på mig. Jag sätter mig under tak på en uteservering vid torget och äter en utsökt gös, förhoppningsvis fiskad i Venta. Pikeperch (gäddabborre!), som den heter på de engelska menyerna, är en populär fisk i hela Baltikum. I de stora baltiska floderna lär det finnas rikligt av den.
Jag brukar alltid försöka hitta romaner som berättar om de platser jag reser till. På prästgården i Kuldīga tar Charlotte Cerps Flyktfåglar sin början. Författarens föräldrar kom härifrån. Jag är ungefär 150 sidor in i boken när jag återupptar läsningen, efter att ha smaskat i mig min gös och beställt in en andra öl. Plötsligt förflyttas jag till 1944, och de stackars människorna som boken handlar om har precis tvingats fly från just den plats där jag nu sitter.
Första kapitlet utspelar sig i juni 1941, ett år efter att Sovjet tagit över Lettland. Flickan som är berättare har fått sitt livs andra sommarlov, efter ett skolår då ryska införts som nytt ämne på schemat. Kuldīga-idyllen finns inledningsvis kvar, men oron börjar sprida sig. Flickan och hennes syster har gjort upp en plan för vad de ska göra om Stalins män kommer för att deportera dem: de ska klättra ut på ett rep genom fönstret och gömma sig i hallonsnåren. Jag rekommenderar romanen varmt. Alla huvudpersoner är skildrade så att jag verkligen känner för dem.
Staden beskrivs noggrant i boken. När regnet lugnat sig går jag i flickans fotspår, längs med Rainagatan, på den lilla bron över Aleksån och tillbaka till torget på Rådhusplatsen. Eftersom allt är så intakt kan jag nästan se romanpersonerna framför mig. Jag fortsätter sedan den korta vägen ut ur staden till Ventas rumba. Svalkan i luften efter regnet är välkommen efter några heta dagar. Perfekt utsikt över vattenfallet ges från den ståtliga bro från 1874, som också är en viktig del i det scenbygge som gör platsen så tilltalande. Bron är 164 meter lång, vilket enligt en informationsskylt gör den till en av världens längsta “clay brick bridges”.
Nästa morgon närmar jag mig floden från ett promenadstråk på andra sidan vattenfallet. Ventas rumba må vara brett, men också mycket grunt; det går att vada hela vägen över. Jag blir länge stående och betraktar flodens väg över stock och sten. Jag har svårt att se mig mätt. Oupphörligen händer det saker med vattnet, det finns alltid något nytt att titta på. Snacka om livgivande vatten, en perfekt plats för en flodkultur.
Jag är långtifrån den första som slagits av den tanken. Redan på 1200-talet byggdes precis vid flodkanten ett slott, av den livländska grenen av Tyska orden. Det var början på en lång storhetsperiod i Kuldīgas historia. Prominenta tyskar flyttade hit, slottet växte till ett viktigt kulturcentrum, staden blev en del av pilgrimsvägen till Riga, och dessutom medlem i Hansan år 1368.
Storhetsperioden – som fortsatte när Kuldīga, under namnet Goldingen, blev ett viktigt handelscentrum i hertigdömet Kurland – höll i sig ända till 1658, då slottet jämnades med marken av Karl X Gustavs soldater (mer om det senare). Så småningom användes slottsruinerna till att återuppbygga staden, men på platsen där slottet låg syns idag inga spår. Idag finns här en stor och välskött stadsträdgård, med skulpturpark och en ståtlig sekelskiftesvilla, som inhyser ett stadsmuseum. Den huvudsakliga poängen med museet är att visa upp hur fint en “well off Kuldīga dweller” bodde för 120 år sedan.
För mig blir museibesöket oförglömligt: Jag visar Charlotte Cerps bok för en dam i receptionen, förklarar att den till stor del utspelar sig i Kuldīga, och frågar om hon känner till den. Hon har aldrig hört talas om varken författaren eller boken, men blir genast eld och lågor. Hon kallar till sig två yngre, lika entusiastiska, kollegor. De lånar boken av mig medan jag går runt på museet.
När jag kommer tillbaka står de och scannar in sidor i google translate och har högläsning, först på lettiska och sedan på engelska tillsammans med mig. Inga andra besökare syns till på museet, och jag känner mig alltmer som en del av den lilla personalgruppen. En av de yngre tjejerna reciterar berättelsen om kyrkklockan, som jag hade läst i regnet vid torget kvällen innan: ”I februari klämtade vår kyrkklocka för sista gången. Tyskarna hade beordrat att den skulle tas ner och överlämnas för nedsmältning åt krigsindustrin. Pappa läste upp ordern i kyrkan och sa: Den makt kommer aldrig att segra som förvandlar kyrkklockor till vapen.”
Romanen, som såvitt jag förstår är författarens enda, verkar inte finnas översatt till lettiska. Kanske är trion på museet rätt personer att initiera ett sådant projekt. Flyktfåglar skildrar med god detaljrikedom livet i Lettland åren före och efter flykten 1944. Huvudpersonerna Anna och Aleks är fiktiva men berättelsen om dem är “misstänkt likt mina föräldrars”, enligt Charlotte Cerps text på skyddsomslaget. Riktigt nära kommer historien när jag på en vägg i St Anna kyrka får syn på ett gammalt fotografi av en präst, som vad jag förstår utifrån romanen rimligtvis är författarens morfar.
Den äldsta och mest anrika kyrkan i Kuldīga är St Catherine-kyrkan, som började byggas redan 1252. Höjdpunkten är att klättra upp för den långa, smala trappan till en liten takbur, med enastående utsikt och pampiga kyrkklockor – som här har förblivit just kyrkklockor.
Utöver stadsmuseet finns The Story of Ancient Kuldīga Museum. Det ligger i ett gammalt hus vid torget som utvändigt ser lite slitet ut, men museet har ett modernt koncept, och kan bara besökas med guide. Till den engelskspråkiga guidningen infinner sig ett brittiskt par och jag. Vi leds först in i ett rum där vi får varsin virtuell hjälm, med vars hjälp vi kan vandra runt i Kuldiga genom tiderna, ända från 1200-talet. Sedan tas vi från rum till rum på en tidsresa där historien dramatiseras samtidigt som guiden berättar.
Mest plats får framgångssagan om hertigdömet Kurland, och hertig Jakob, som det nu är på sin plats att även jag ägnar en utvikning. Han är en viktig figur här, och hans namn dyker upp i alla möjliga sammanhang. I Ventspils – staden där Venta rinner ut i Östersjön – hittar jag till exempel både en pub och en flodbåt med namnet Hercogs Jekabs.
Jakob Kettler föddes år 1610, i just Kuldīga, som då gick under det tyska namnet Goldingen. Hans pappa Wilhelm nämnde jag i min text om estniska Runö, där hans porträtt hänger i den gamla kyrkan. Pappan kom till Runö på flykt undan upproriska adelsmän, som han hade retat upp. För sonen gick det betydligt bättre. Som ung gjorde han tidstypiska uppfostrings- och bildningsresor runtom i Europa, där han skaffade sig kunskap och självförtroende nog att göra anspråk på makten i det av fadern förlorade Kurland. År 1642 blev han ensam hertig över det hertigdöme som då också innefattade regionen Semgallen.
Jakob var starkt inspirerad av sin tids vurm för handel och merkantilism. Han inrättade ett stort skeppsvarv i Ventspils, där han lät bygga ut den kurländska flottan med 44 krigsfartyg och 79 handelsfartyg. Inte ens Polsk-litauiska samväldet, den mäktiga grannen i syd, kunde mäta sig med det. Från Kurland exporterades tjära, salpeter, skeppsdelar och andra trävaror. Handeln gick så bra att kolonier startades: först på den lilla ön Kunta Kinteh Island i Gambiafloden (som idag är ett världsarv) och några år senare, 1654, grundade han också en slavkoloni på Tobago, som fick namnet New Courland. Jakobs lilla hertigdöme är det minsta land som haft en sådan koloni.
80 pionjärfamiljer flyttade redan första året från Kurland till New Courland, och år 1658 seglade åtta skepp med ytterligare 700 kurländska familjer iväg för att bosätta sig på Tobago. Samma år skulle Jakobs storhetstid ta slut, varpå ön togs över av holländare. Men än idag finns där en bukt som går under namnet Great Courland Bay.
Slutet för hertig Jakob var en svensk skyldig till. 1658 är väl mest känt i svensk historia för tåget över Bält och freden i Roskilde, men Karl X Gustav hann med mycket det året: till exempel stövlade han med 72000 man in i Polen, med slutmålet att erövra Kurland och Ostpreussen. Jakobs öde var att han hade en kil i ett landområde som i övrigt hade blivit svenskt. Liksom makthavare i alla tider gällde för Karl X Gustav att mycket vill ha mer.
Ingen svensk kung har härskat över ett så stort välde som Karl X Gustav gjorde just vid den här tiden. Till wikipedia-artikeln om Svenska Livland finns den här kartan, som visar den svenska utbredningen i Baltikum när den var som störst.
Den svenska kungen försökte först få Jakob att självmant ge upp makten över sitt hertigdöme. När han vägrade sattes han i fängelse under två år på fästningen i Ivangorod, vid gränsen mellan Svenska Estland och Svenska Ingermanland. Samtidigt togs den kurländska flottan över av svenskarna. Hertigdömets sötebrödsdagar var över. På museet finns en docka av stackars Jakob i fångenskapen.
Museiguiden berättar att hon vid ett tidigare tillfälle när hon guidat en grupp svenskar fått frågan: “Are you very angry with us?” Tanken har inte slagit mig, får jag erkänna, att känna skuld för vad Karl X Gustav utsatte Jakob och kurländarna för. Detsamma gäller, som jag ser det, all form av kollektiv skuldbeläggning. Däremot är det förstås av vikt att ha kunskap om illdåd utförda av det land man råkar tillhöra – inte minst av den anledningen var museibesöket värdefullt.
Jag stannar två nätter i Kuldīga. Sista dagen dröjer jag mig kvar ganska länge innan jag tar bussen till Ventspils, där jag avslutar min resa genom färjan över till Nynäshamn. Sista eftermiddagen i Kuldīga tillbringar jag vid en badplats ett hundratal meter uppströms från Ventas rumba. Jag läser och badar omvartannat. Flodvattnet är precis i rätt temperatur för att, utan att på något sätt kännas kallt, ge behaglig svalka åt kroppen. Ganska mycket folk är på plats, men jag är garanterat den enda icke-letten. Att för en stund få vara en fluga på väggen i Kuldīgabornas sommarvardag är så tilltalande att jag har svårt att slita mig.
Floden Venta har sedan urminnes tider bokstavligt talat gett liv åt folket här, inte minst genom det rikliga fisket. På en informationsskylt läser jag att hertig Jakob använde sig av en fiskemetod som gick ut på att sänka ner stora korgar som fisken hoppade in och mötte sitt öde i. Upp till 100 laxar om dagen kunde fångas med denna “unique method of fishing”, som det här hävdas att “Duke Jacob was the first in Europe who invented”. På skylten läser jag vidare att Kuldīga ibland kallas “the town where fish are caught in the air”.
Som sagt, Jakobs namn dyker upp överallt här, och han lyckades alltså skapa ett hertigdöme som gjorde ganska stort väsen av sig. Det var samtidigt bara en i mängden av otaliga statsbildningar i Baltikum genom åren. När jag kommer hem från min resa hittar jag boken Lettland och det lettiska folkets historia på stadsbiblioteket i Göteborg. I den redogör författaren, svensk-letten Agnis Balodis, för det virrvarr av folkgrupper, ordenssällskap och adelsmän som har tävlat om makten i det område som vi idag känner som Baltikum.
Det är inte alltid helt lätt att få grepp om alla svängningar i maktstrukturerna, men åtminstone en sak vill jag försöka reda ut här. Jag har nu skrivit mycket om Kurland, men den uppmärksamma läsaren noterade att slottet som byggdes vid floden på 1200-talet tillhörde ett livländskt ordenssällskap, och att Sverige under stormaktstiden härskade över ett område som kallades Svenska Livland. Så hur förhåller sig begreppen Kurland och Livland till varandra?
Först ska sägas att arkeologiska fynd visar att både liver och kurer har bott sedan mycket länge i trakterna runt där Riga grundades år 1201. De båda folkgrupperna har dock olika ursprung, med språk som inte alls är besläktade. Liviska är finsk-ugriskt, och således släkt med estniska och finska, medan kuriska är ett baltiskt språk, släkt med lettiska och litauiska.
Men folkgrupper är ju en sak, och statsbildningar en annan. Efter de korståg som på 1200-talet kristnade stora delar av Baltikum – bland annat Kurland och Semgallen – blev Livland namnet på ett nytt feodalt rike – behärskat av den Tyska ordens livländska gren – som sträckte sig långt upp i nuvarande Estland. Från att löst ha betecknat ett område bebott av liver kom Livland nu att bli en stor och livaktig konfederation som inte upplöstes förrän 1561. Det var först efter den upplösningen som hertigdömet Kurland (ihop med Semgallen) blev självstyrande. Den första hertigen var den sista livländska ordensmästaren, Gotthard Kettler, farfar till hertig Jakob.
Förenklat kan man alltså säga att Livland och Kurland hade varsin, på varandra följande, storhetsperiod i den del av Baltikum som låg norr om de periodvis mäktiga litauiska statsbildningarna. Det kuriska språket sjunger på sista versen, vilket jag har skrivit om i en text om Kuriska näset. Men i Lettland finns en liten grupp liver som gör vad de kan för att hålla liv i liviskan. I den här artikeln från 2016 har finlandssvenska Yle träffat några av de 250 letter som då var registrerade som liver. För en oinvigd kan det kanske förvirra att de alla bor i den lettiska region som än idag heter Kurland – där alltså också Kuldīga ligger – men jag hoppas att jag nu har bringat tillräcklig klarhet i historien bakom det livisk-kuriska samspelet.
Den baltiska ordenshistorien – som jag hittills bara snuddat vid – kanske däremot behöver en ytterligare vidareutveckling: Det hela sätter igång vid 1200-talets början, då den redan tidigt mäktiga staden Riga grundas, får handelsmonopol och kristnas. Det bildas då ett antal olika ordnar och brödraskap, som har just handel och kristendom som gemensamma nämnare. Iögonfallande för den som besöker Riga idag är Svarthuvudbrödernas hus, som förstördes och revs under andra världskriget, men återuppbyggdes till stadens 800-årsjubileum. Idag är delar av huset museum, med en informativ utställning om det “svarthövdade” brödraskap av ogifta handelsmän som grundades på 1300-talet och valde det moriska helgonet Mauritius till sitt vapen.
Ännu äldre är den liviska grenen av Svärdsriddarorden. Den grundades i Riga 1202, när staden bara var ett år gammal. Redan 1237 förenades den med Tyska orden, men förblev i stort sett helt autonom, och kom under namnet Livländska orden att resa flera slott – bland annat det i Kuldīga – i sitt alltmer vittomfattande rike. När slutet kom, på 1560-talet, var det inte bara Kurland som tog över, utan också Sverige.
En startpunkt för den svenska stormaktstiden anses vara Erik XIV:s invasion av Estland år 1561. Det var då perioden av svensk utvidgning öster om Östersjön började, som nådde sin kulmen under 1600-talet. Spår från den svenska tiden dyker upp hela tiden när man reser i Baltikum. Bilden här visar den enda bevarade delen av Riga ringmur. Den kallas svenskporten, eftersom Gustav II Adolf sägs ha äntrat staden härigenom år 1621 – samma år som han grundade Göteborg.
Under mitten av 1600-talet växte Riga till Sveriges största stad, med 9000 invånare, i Tartu (jag ska återkomma med en text också om den staden) grundades Sveriges andra universitet efter Uppsala, och på landsbygden i Svenska Livland skaffade sig svenska adelssläkter stora jordegendomar. Och 1658 kom, som sagt, Karl X Gustav och kastade hertig Jakob i fängelse, i ett försök att lägga även Kurland under sig.
Men ytterligare svenska erövringar uteblev, och början till slutet på den svenska tiden i Baltikum kom när den blott 19-åriga Karl XII tågade in i Riga med 23000 man, år 1701. Det var under samma turné som han ska ha övernattat i Stefenhagen-huset i Kuldīga. Det tjugo år utdragna “stora nordiska kriget” slutade med ryskt maktövertagande i Baltikum. Men som bekant: den baltiska historien tog inte slut med det.
Under min resa läste jag, med stor behållning, den lettiska författaren Zigmunds Skujiņš roman Levande dominobrickor, som tar ett vitt grepp om Lettlands brokiga historia. Boken har två parallella berättelser, en som utspelar sig under 1700-talet och en på 1900-talet. I centrum står den balttyska adelsfamiljen von Brügens uppgång och fall, och de uppenbara svårigheterna att reda ut vem som “är” vad i röran av alla kategoriseringar och förgreningar.
Den av romanens baronessor som lever på 1900-talet hamnar i onåd när ryska pansarvagnar kör in i Riga i juni 1940. Många med balttyskt ursprung lämnar då staden, men baronessan vägrar, hon är ju lettisk medborgare. Så småningom kommer tre ryska soldater på hembesök till det hus i Rigas utkant där romanens berättare, en ung pojke, bor med sin morfar och baronessan. Under ett bisarrt förhör, i syfte att reda ut hennes nationalitet, slår hon fast: “Man kan mäta alkoholmängden i blodet, men än så länge har inga vetenskapsmän lärt sig mäta mängden nationalitet”.
Ett sanningens ord, inte minst i Baltikum. De baltiska nationerna kom att bli Estland, Lettland och Litauen, men kunde lika gärna ha blivit Livland, Kurland och Semgallen. Eller Samogitien. Eller Selonien. Listan på tänkbara kandidater kan göras längre. Jag avslutar här med en kartbild över olika folkgruppers utbredning i det baltiska området på 1200-talet. Mitt i hjärtat av den kuriska regionen ligger Kuldīga.
alla platserna 