Liepāja och Karosta, Lettland

Den solröda stranden i Liepāja är uppdukad som till buffé. Red Sun Buffet står i blockbokstäver på en stor skylt. Glupskt tar jag för mig. Det har hunnit bli sen eftermiddag den stekheta junidag sommaren 2022 då jag kommer hit, efter några timmar i buss från Riga. Hela baltkusten är full av sand, men på få ställen är stranden lika bildskön som i Liepāja. Efter badet blir jag sittande länge i den lilla baren. Jag testar en lokalbryggd gin & tonic-flavoured IPA, som är så läskande och god att jag dricker den farligt snabbt, och måste genast beställa en till. När eftermiddagen övergår i kväll blir jag del av en ganska stor folksamling som har infunnit sig för att följa solens väg ner i vattnet. 

Efter några dagar i Riga – en vacker och intressant stad, full av sevärdheter och turister – är kontrasten till Liepāja stor. Här är jag nästan helt ensam som resenär. Det är synd, för mycket finns att se och uppleva. Som många gånger förr under mina resor i Baltikum konstaterar jag att fler borde hitta utanför huvudstäderna. På mitt lilla hotell är jag och en gubbe från Tyskland de enda gästerna. Hotelldirektören är pratsam, energisk och verkar sköta de flesta sysslor på egen hand. Jag hinner knappt sätta ner min väska förrän han drar iväg med mig till alla rum utom tyskens för att jag ska få välja vilket jag vill ha. 

När jag kommer ner till frukosten nästa dag tror jag inte mina ögon. Vi är av allt att döma bara två gäster, men det finns mat som till ett helt fotbollslag. Jag äter så mycket ägg, bacon och pannkakor jag orkar, som laddning inför vad som ska bli en ganska lång dag på cykel. 

Jag hänger på låset till cykeluthyrningen som öppnar kl 10, och drar sedan raskt iväg norrut mot stadens utkanter. Några kilometer senare når jag fram till Karosta. På lettiska betyder namnet – från början Kara osta – ordagrannt krigshamn. Tsar Alexander III bestämde sig i slutet av 1800-talet för att här bygga den största marinbasen i hela sitt ryska imperium. Som isfri kuststad med bra tågförbindelser inåt landet var Liepāja ett perfekt ställe för en sådan. Basen var designad för 20 000 invånare och tog 15 år att anlägga, från 1890 till 1906. Den var helt stängd för omvärlden, men fungerade som en egen stad, med skolor, sjukhus och som pricken över i en guldkupolförsedd katedral. Vid första världskrigets utbrott var 14 000 militärarbetare bosatta i staden. 

Karosta fick sitt nuvarande namn när Lettland efter första världskriget blev självständigt. Staden fortsatte att fungera som lettisk militärbas, som sedan blev sovjetisk och under en kort period lettisk igen, innan den avvecklades under 90-talet. Idag är den gamla basen en egen stadsdel, som vid första anblick ger ett betongsovjetiskt och intetsägande intryck. Men allt i Karosta är inte höghus. Ett gäng unga entusiaster gör sitt bästa för att locka resenärer till området. För den som önskar en historielektion finns engelskspråkiga informationsskyltar.

Den största turistiska satsningen är ett fängelsemuseum. Det gamla sovjetiska militärfängelset är bevarat precis som det var när de sista fångarna släpptes ut 1997. Fängelset användes i första hand som “a short term disciplinary penalty place” för Karostas egna soldater och värnpliktiga. Ett autentiskt smakprov får jag i en kolmörk “punishment cell”, där jag stängs in en stund tillsammans med tre litauer. Museet får bara besökas med guide, jag och litauerna är de enda som ingår i den engelskspråkiga gruppen. På cellväggarna har hemlängtande fångar ristat in sina hemorter. Några har också skrivit namnen på sina favoritband. Roxette och AC/DC gör sällskap på samma vägg.

Rundturens höjdpunkt är fängelsechefens kontor. Lenin-bysten, telefonerna, skrivmaskinen, skivspelaren, teven – allt är lämnat som om rummet var i bruk igår. Att besöka fängelset är som att gå in i en tidsmaskin, och vill man ytterligare förstärka den upplevelsen så kan man boka “a soviet style prison experience”. Då ingår bland annat ”an extreme night” med “interrogation”. På museets hemsida finns bilder av hur ett sådant rollspel kan se ut. 

Liepājas oändliga sandstrand löper vidare längs med hela Karostas kust. En dryg mil norr om Red Sun Buffet finns Northern Fort, där stranden är full av gamla fort- och bunkerruiner. Det är som ett inofficiellt äventyrsbad. Efter fängelsebesöket cyklar jag genast dit. Jag har fler utflyktsmål att beta av, men dagen är tryckande het, så det känns nödvändigt att sticka emellan med bad. Platsen är så hänförande att jag inte kan motstå en upptäcktsfärd bland ruinerna innan jag ger mig ut på en första svalkande simtur till den före detta byggnaden på bilden här. 

En liten tant flyter stillsamt fram i vattnet och två pojkar, kanske hennes barnbarn, stojar i cirklar runt henne. I övrigt ligger ett tjugotal personer i alla åldrar och latar sig på stranden. Vattnet har exakt rätt temperatur för att ge tillräckligt med svalka men samtidigt inte kännas ett dugg kallt. Det är en underbar plats att vara på. Jag bestämmer mig för att cykla tillbaka igen så fort eftermiddagens rundtur är avklarad.

I utkanten av Karosta, vid småvägar genom skog och obygd, finns informationsskyltar med rubriken “Freedom Trail”. Jag lär mig att namnet anspelar på den kamp som för ett drygt sekel sedan fördes här om Lettlands vara eller icke-vara. När letterna gjorde ett första försök att utropa sin självständighet, i november 1918, så var landet fortfarande fullt av ryssar och tyskar. I november 1919 invaderades Riga och Liepaja av ca 3000 soldater som kallades “The Bermontians”. Det var tyskar som slogs för den ryska översten Pavel Bermondt-Avalov. Istället för ett självständigt Lettland ville de återskapa en variant av den gamla balttyska stat som tidigare funnits i Baltikum. 

Längs med vägen jag cyklar bildades en 2 km lång försvarslinje av “99 non-skilled soldiers”. De var alltså underlägsna i antal, det var kallt, de var dåligt klädda, men ändå lyckades de vinna striden om Liepāja och hela regionen Kurland. Deras insats var avgörande för det fredsavtal som i augusti 1920 skrevs på mellan Lettland och Sovjet. 

I ett gammalt fort, längs en folktom Freedom Trail-grusväg, finns det kombinerade konst- och war of independence-museet Redan. I ett litet skjul vid ingången blir jag varmt välkomnad av två ungdomar som vuxit upp i Karosta. Viss förvirring uppstår när jag berättar att jag tidigare under min resa har varit i Estland, och de tolkar det som att jag cyklat hela vägen därifrån. Kanske är det så ovanligt att en ensam svensk dyker upp här att de tar mig för en än större kuf än jag faktiskt är. Glädjande nog visar det sig att Redan har fler besökare än jag, men vi går att räkna på ena handens fingrar. Detsamma kan dessvärre inte sägas om knotten, som oavbrutet håller mig på alerten under vad som annars kunde ha varit en rogivande stund med konsten på de gamla fortväggarna. 

Historiedelen av utställningen ger en utförlig lektion om såväl Karostas och Liepājas som hela Kurlands och Lettlands historia. Självständighetskampen 1919 slutade ju väl för letterna, men som bekant blev det värre två decennier senare. I början av 1940 fanns 15 000 sovjetiska soldater i Karosta. Det året kallas i lettisk historieskrivning för “Year of Terror”. 15 424 människor, varav många barn, arresterades och deporterades till Sibirien. 

Under hela sovjettiden och ytterligare några år därefter var Karosta ett slutet område, som inte fick besökas utan särskilt tillstånd. Invånarantalet 1991 var 30 000; en hel stad i lönndom. 1994 lämnade de sista ryska soldarerna och Karosta blev officiellt en stadsdel i Liepāja. Till en början fanns stora bekymmer med arbetslöshet och kriminalitet. Mot den bakgrunden är det kanske inte konstigt att fördomar om platsen lever kvar än idag. Guiden på fängelsemuseet, som bott här i hela sitt liv, berättade att det finns folk i Liepāja som aldrig satt sin fot i Karosta, för att de inte vågar. 

Den plats i Karosta där den grymma historien blir mest påtaglig är Skede, vid stranden en bit norr om Northern Fort. Under sanddynerna döljer sig en massgrav. Det fanns 9000 judar i Liepāja före kriget, här är mer än en tredjedel av dem begravda. Ett stort och värdigt minnesmärke hedrar dem och alla andra som ligger under Skedes sand. På en sten står: “Here in the Skede dunes were murdered from 1941 till 1945: 3640 Jews, including 1048 children, ~2000 Soviet prisoners of war, ~1000 Latvian civilians, including people who helped Jews and prisoners, and resisted the occupiers.”

Efter en allvarstyngd stund i Skede cyklar jag tillbaka till badplatsen, där samma lilla folkskara är kvar sedan några timmar tidigare. Ett fint återseende, efter att jag knappt har sett en människa under mina cykelturer. Jag lägger mig på stranden med Nora Ikstenas Modersmjölken, som skildrar tre generationers – dotter, mor och mormor – upplevelser av Lettlands sovjetiska era. I slutet av romanen bjuder mormor på mannagrynsgröt med tranbärssås, när plötsligt de första tv-bilderna dyker upp från Berlinmurens fall. “Det är inte möjligt, det är inte möjligt”, upprepar styvmorfar, men möjligt var det: friheten som vunnits i Karostas skogar återvanns efter 70 år av sovjetiskt mörker. Jag rekommenderar romanen varmt, särskilt som resesällskap i Lettland.

När eftermiddagen går mot sitt slut cyklar jag tillbaka genom Karosta och funderar över vad guiden på fängelset berättade: att vissa ser hela stadsdelen som en no go-zone. Av allt att döma verkar det vara en obefogad stämpel. Men utseendemässigt är det onekligen en regelrätt höghusförort. Pubar och barer saknas, och bortsett museicafét även restauranger. Samlingspunkterna är istället gårdsplanerna. 

Långsamt rullar jag fram mellan husen och ser mig omkring. På en av gårdarna förbereds en grillfest. Plötsligt, när jag vänder blicken dit, dyker en skenbart slö hund upp i mitt synfält. Det är som att den har legat och bara väntat på en förbipasserande cyklist att skrämma livet ur. Byrackan sätter fart från noll till hundra, och jag får trampa för allt vad jag är värd för att den till slut ska ge upp sin jakt. 

Jag vågar sedan inte släppa av för mycket på takten, utan håller god fart hela vägen tillbaka. I avsaknad av restauranger har min lunch bestått av bananer och inplastade mackor, som jag köpte i en matbutik i Karosta. Åter i stan är jag därför rätt sugen på ett restaurangbesök. Men valet faller ändå på snabbmatsburgare, eftersom jag då hinner i tid till FK Liepājas match mot SK Super Nova i Virsliga, Lettlands högsta fotbollsserie. På mina resor försöker jag alltid hitta evenemang som ger möjlighet att delta i vardagskulturen; för det ändamålet är fotboll perfekt. På Daugava Stadium i Liepāja är läktarna välfyllda, även om stämningen till en början är lite sommarkvällssömning. Men jublet är medryckande när hemmalaget till slut avgör matchen med två sena mål. 

Jag trivs i Liepāja, som på många sätt påminner om estniska Pärnu. Båda städerna har en stolt kurortshistoria. I behåll från den tiden finns en sorts gammaldags charm, med stora parkstråk, vackra hus och villor, och de milslånga stränderna. Men en skillnad finns: Pärnu är en sommarstad som sjuder av liv, medan Liepāja – trots nästan 70 000 invånare – är betydligt mer stillsamt, för att inte säga dött. Åtminstone sommartid verkar folklivet helt förlagt till stranden. Förvisso inte att undra på med solnedgångar som på bilden här. Båda mina kvällar i Liepāja ägnar jag åt detta skådespel.  

Under en sista halvdag betar jag av resterande sevärdheter i stadens ganska vidsträckta centrum. Stadsmuseet, från 1937, håller till i ett pampigt hus som en gång var bostad åt bankmannen Nissan Katzenelson, ryktbar nog för att finnas på engelska wikipedia. En extra dimension tillförs av att vissa utställningar är så gamla att det bitvis känns som ett museum över ett museum. Betydligt mer modernt är det bärnstensfärgade konserthuset Great Amber, dessvärre sommarstängt under mitt besök. 

Den sista höjdpunkten i Liepāja är i flytande form. Utanför saluhallen står en sommarjobbande tonåring med en tunna kvass. Ingredienserna, efter recept från “grandmother”, står att läsa på en lapp på tunnan: rostat mörkt rågbröd, jäst, socker, russin och vatten. Vidare utlovas: “Kvass not only easily quenhces ones thirst also is a very goog way to ease the digestion.” Lite tveksam engelska kanske, men detsamma kan sannerligen inte sägas om drycken; sagolikt god, och uppfriskande som ett bad. 

Kvassen blev en perfekt energikick inför bussresan till Kuldiga, som nästa del i den här bloggserien kommer att handla om. För att göra Kuldiga rättvisa krävs en minutiöst genomarbetad text, så när den blir klar kan jag inte lova. Men jag vågar lova att ni väntar på något gott. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: