Runö, Estland del 2 (öns historia)

Runö blir svenskt och sedan ryskt

Jag börjar min redogörelse vid den tid då Runö blir en del av stormaktsnationen Sverige. (Öns ännu tidigare historia har jag redan avhandlat i del 1.) I augusti 1621 belägrades Riga av den svenska flottan. När staden efter en månad kapitulerade så innebar det att Runö, som hade styrts från Riga, tillföll Sverige. Två år senare skänkte Gustav II Adolf ön till sin halvbror, riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm. Han lät genomföra en revision, som slog fast att det då fanns 18 gårdar på ön, med varsitt bondpar och 39 söner och 32 döttrar i varierande åldrar. 1627 kom inspektören Olof Holgersson Frände till ön, och ritade då den skiss över gårdarnas placering, som är den äldsta karta som finns av Runö. Bilden här är från öns museum, där en kopia av kartan finns utställd.

1652 överläts Runö till den nye riksamiralen Gabriel Oxenstierna, men strax därefter hände något unikt, och avgörande för öns vidare historia: Runöborna blev herrar över sin egen ö! Andra estlandssvenskar styrdes, ibland med järnhand, av balttyska adelsmän (Om adelsfamiljen Stackelberg har jag skrivit i min Ormsö-bloggtext.) Runöborna riskerade att gå samma öde till mötes när Heinrich von Stegeling lämnade ett bud på 250 riksdaler för öns arrende. Men öborna samlade ihop sig, la ett bud på samma summa, och vann. De lyckades därmed köpa sig friheten att själva få arrendera sin ö, enligt avtalet för all framtid. 

Men ön hör alltså till Sverige vid den här tiden. 1663 kommer en regeringskommission på besök som slår fast att invånarantalet då har stigit till 200, fördelat på 29 gårdar och en prästgård. Kyrkoherde fanns på plats, men kommissionen konstaterar att ön för tillfället är utan skollärare, efter att den stackars rikssvenska magistern hade drunknat under en säljakt. Vid besöket är böndernas talesman en viss Jürgen Bulder, ett passande namn eftersom bulduris på lettiska betyder pratmakare. Namnet vittnar om Runöbornas genom åren täta kontakt med letter. Än idag lever namnet kvar på ön. Bulders heter stället där jag åt hamburgaren som jag berättade om i del 1.

1688 fastslår Lantmäteriförrättningen en gräns mellan böndernas jordinnehav och kronans. Det kanske i förstone inte framstår som så viktigt, men Hedman/Åhlander (vars bok jag berättade om i del 1, och som är huvudkällan för hela del 2) konstaterar att det är då som grunden läggs för “det kollektiva liv, som kännetecknade öns befolkning ända fram till år 1930.” Förändringen innebär att åkermarken inte längre kan expandera. Följden blir att antalet gårdar fixeras, och det bestäms dessutom att de ska vara lika stora. Det är alltså nu den unika ordning skapas, som jag var inne på i del 1, som innebär att landskapet – med en representant från varje gård, alla med lika rösträtt – kan bestämma att flytta över folk mellan gårdarna så att balans råder och det alltid finns tillräckligt med arbetskraft i varje gård. 

Under det stora nordiska kriget blir det blodigt på Runö. I juni 1708 kommer ryssar till ön och dräper den svenska kommendanten och två soldater. Kyrkoherden flyr till Ösel. Två år senare kapitulerar Riga efter månader av rysk belägring. Kurland och Livland blir autonoma provinser i Ryssland, och Runö ryskt territorium. Det var en närmast ofattbart tuff tid för Riga, som dessutom drabbades av lungpesten. 90 % av stadens invånare dog! Pesten nådde också till Runö. 1710 bodde 293 personer på ön, men året efter var siffran nere i 80. Ön återhämtade sig dock snabbt efter pestens härjningar. De flesta som dött var barn och gamla, och nu lappades familjer ihop till alla gårdar igen. Fast beslutna att få fart på öns befolkningsutveckling hölls år 1712 18 bröllop, med massor av barn som följd. Nästa folkräkningssiffra kommer 16 år senare, då hade antalet stigit med hela 80.

Prästproblem

Runöborna hade som sagt ingen adel som styrde över dem. Men stränga präster hade de ibland oturen att få till ön. 1729 kom Andreas Anton Kroll till ön som präst, efter att ha blivit avsatt från prästämbetet på Dagö. Han ställde till med sådant förtret att han faktiskt blev offer för öns genom tiderna enda mord (om man inte räknar de som skett i krig). Kroll blev ihjälskjuten av sin egen svärson, som avrättades i Pärnu 1738. 

Inte heller nästa präst kom vidare väl överens med öborna. Det var finlandssvenska Johann Nicolaus Rueter, som år 1745 klagade på att de vägrade gå med på ett avtal, som bland annat innebar att tillhandahålla en dräng och piga till prästgården. Landskapet slog fast att “pastorn har själv stora barn och de kan ju rätt bra vara drängar och pigor”. De lät samtidigt meddela att de överhuvudtaget inte tänkte jobba för prästen mer, och inte heller sköta hans postgång. Reuter skickade då sin son till Arensburg på Ösel (idag heter staden Kuressaare, och jag har skrivit om den här), dit upprorsmakarna sedan hämtades för spöstraff och offentlig avbön. Prästen och de bångstyriga öborna åkte i samma båt hem till Runö igen. Stämningen ombord lär ha varit ganska stel.

De första båtflyktingarna 

1795 infördes en rysk lag som tvingade bönderna i Estland och Livland att ställa upp med rekryter till armén på osannolika 25 år. Andra estlandssvenska socknar blev av med var femtonde man, men tack vare den goda sammanhållningen på Runö lyckades de lägga ihop till att utnyttja en möjlighet som gavs att betala sig fria från detta. Men 1813, efter Napoleons angrepp på Ryssland, tilläts inte längre några friköp från armérekryteringen; Elias Hindriksson från Pass gård tvingades in i tsarens armé. För att undslippa samma öde rymde två Runöpojkar till Gotland. Istället för ryska soldater blev de gotländska bonddrängar. Föga anade de väl då att hela öns befolkning drygt hundra år senare skulle komma att på liknande sätt bli båtflyktingar.

Ryssland uppskattade allt mindre att deras folk hade kontakter med Sverige; så småningom förbjöds rikssvenska präster att tjänstgöra på Runö. Men efter att Finland blivit ryskt kunde svensktalande präster fortsatt hämtas därifrån. År 1807 tillträdde en präst med det fantastiska namnet Gustav Magnus Elephant. Efter en lång första vinter på ön försökte han motverka isoleringen genom att skaffa sig en dagstidning. När våren kom och isen släppte seglade han till Riga och köpte hela den förra årgången av en stadens tidningar. På så sätt skaffade han sig läsning för varje morgon i ett helt år, om än inte med helt färska nyheter.

1800-talets Runö beskrivs i en artikelserie

1841 tillträder Fredric Joachim Ekman, från Borgå, prästtjänsten på ön. Han är intressant eftersom han antas ligga bakom en anonymt publicerad artikelserie om Runö i Borgå Tidning. Det är den äldsta utförliga skildringen som finns av Runöborna och deras liv, så jag ska ge den en del uppmärksamhet här. Den första artikeln har titeln: “Runö. En socialistisk-kommunistisk östat under Rysslands spira”. Dessa begrepp används här för att beskriva en livsstil byggd på månghundraåriga traditioner, långt före den sovjetiska kommunismen.

Ekman menar att “Runöboerne äro socialister i förvärfsväg och kommunister i afseende på besittningsrätten” för att de är ett “ännu på förfädrens vis levande folk”. Ekman konstaterar vidare, angående att Runö är “ett samhälle som icke har någon adel”:

Man vet icke her, hvad fruktan för en egendomsherre vill säga; ty Runöboerne känna endast genom sina resor till fasta landet lifegenskapen och ett bondestånd utan egendom och utan fri- och rättigheter. Så långt i tiden deras minnen och sägner räcka tillbaka, hafva de varit fria, oinskränkta herrar öfver sin ö och hvarandra jemnlika i rang och rättigheter.

Angående Runöbornas ursprung skriver han att “ingen av dem kan lemna upplysning om, hvarifrån hans förfäder kommit, och besynnerligt nog talar icke heller någon af deras sagor om en invandring. När man frågar dem om deras härkomst så svara de: Vi äro Runöboer.” 

Rigabukten var onekligen en smältdegel av språk. Om Runöbornas språkkunskaper hävdar Ekman att handelsförbindelser bidragit till att nästan alla på ön talar “temligen flytande lotsarnes platt-tyska; många tala till och med temligen begriplig högtyska. Visserligen hafva de äfven lärt sig lettiska och estländska, men av begge språken endast så pass mycket, som behöfves för deras affärer.” 

Ekman ger också en beskrivning av en ganska tuff uppfostran, som la grunden för att klara det noggrant inrutade livet på ön. Pojkarna måste tidigt lära sig jaga, genom att skjuta prick på kråkor, måsar och änder: “Det är icke nöjet att skjuta och döda, som föranleder dessa öfningar, utan nödvändigheten att lära det handtverk, af hvars skickliga utöfning hela folkets lifnäring beror. Stränga kroppsstraff vänta därföre en dålig skytt.” 

Det var huvudsakligen säljakt som pojkarna tränades inför. Under de intensivaste jaktperioderna höll männen på ön igång från måndag till lördag, och sov då i båtarna. Runös namn (som jag berättade i del 1) kommer troligen från det lettiska ordet för säl, ronis. Det finns skäl att tro att de första som slog sig ner på ön gjorde det just för den rikliga tillgången på säl. I sekel efter sekel bedrev de sedan denna jakt på ungefär samma sätt. Många vittnesmål finns om Runöbornas konservativa läggning, och motvilja att ändra gamla beprövade metoder. 

Ett exempel på det ges i en intervju med öbon Gottfrid Falk Mågs. Han berättar om en gammaldags form av kompass som förekommer i isländska, vikingatida sagor, men som användes på Runö till sent 1800-tal. Det rör sig om solstenar, som Mågs i sin barndom ibland skickades ner till stranden för att plocka. Han beskriver solstenen som “en blank, kvartsliknande sten”, och förklarar dess kompassfunktion så här:

En mulen dag när man inte kan avgöra genom att bestämma solens läge var man är på havet, då kan man använda en solsten. Den samlar det lilla ljus som kommer i ett prisma så att man kan bestämma solens läge, trots att det är mulet. Även det minsta ljus reflekteras i stenen. 

En inspektörsassistents strapatser

År 1849 genomförs en kyrkoinspektion på Runö. Ön har då 377 invånare, och pastor är Carl Hallén (från Hogland, en annan spännande ö som jag gärna skulle besöka, men det lär få vänta eftersom den idag tillhör Ryssland). Inspektören Arved von Schmidt har en assistent i släptåg, en ung pastor från Ösel, som i ett bevarat brev skildrar sina strapatser på Runö på ett målande och underhållande sätt. Tonen får honom kanske att framstå som bortskämd, men samtidigt lär förhållandena på Runö vid den här tiden ha varit just så primitiva som beskrivningarna ger sken av. 

Det börjar med att gästerna, av den nervöst lagda pastorn, leds fram till prästgården, som beskrivs vara i uselt skick: “i den förmultnande trappan till stugan saknades två bräder så att vårt inträde måste verkställas med stor försiktighet.” Värre skulle det bli: 

Till pastorns studiekammare, om denna benämning här på Runö kan motsvara verkligheten, nådde man bara genom ett av gyttja och sälspäck stinkande skafferi, en lukt som för övrigt mer eller mindre uppfyllde alla rum. 

Den för assistenten ovana lukten leder till särskilda bekymmer under natten: “En äcklande gyttjestank gjorde sig märkbar i kuddar och täcken. För att bli lite mindre besvärad av denna stank, lade jag mig på rygg och band en för luktorganet hämmande duk om huvudet.” Trots allt lyckas han så småningom somna, men väcks snart av en ljusstråle. Hans rumskamrat är på loppjakt:

Den fåfänga jakten på de, till sin storlek och bitskhet, beryktade runöitiska lopporna måste han på grund av deras ihärdighet ge upp. Sedan störde också honom genom sin hemska stank de under golvet omkringkrypande paddorna. Jag lyssnade ditåt och mycket riktigt förnam man ett hasande ljud från dessa så avskyvärda väsen. 

Med själva kyrkoinspektionen är dock assistenten nöjd: “vi förmådde oss inte komma med den ringaste kritik”. Särskilt församlingssången “överträffade alla föreställningar”. Ändå kan han inte låta bli en kräsen anmärkning om att öborna sjöng hellre än bra: “Helt kända melodier var förändrade till oigenkännlighet, en tortyr för känsliga öron”. Jag avslutar citaten från den gnälliga assistenten, med följande halsbrytande skildring av en badutflykt: 

På kvällen bad jag pastorskan om ett ekipage för en badtur. Snart hörde man en vagns rullande hjul. Hon följde mig till ytterdörren. Vad såg jag? En soffa på hjul! Vid närmare anblick av detta sällsamma fordon, visade det sig att en arbetsvagn, som man brukade köra dynga med, var förvandlad till ett helt ny typ av fordon. […] Så satte jag mig då i denna rörliga soffa och de flinka ponnyerna travade oförtrutet dit. Dock vilka kval! På Runö håller man förbättringar av vägarna för en av flera av civilisationen påhittade onödiga saker och far därför sedan århundraden i djupa vagnspår, ur vilka man inte en gång avlägsnar stenarna. Därför skickade jag också vid ankomsten till stranden tillbaka martyrmaskinen och måste först återhämta mig från mitt bensystems omskakande. 

Turism och rasbiologi

Den stackars inspektörsassistenten hade hårda dagar på Runö, men turen är nu kommen till en nöjdare gäst: rasbiologen Herman Lundborg. Han kom på besök efter att den första turismen till ön hade dragit igång, runt sekelskiftet. Turisterna kom i båtar från Riga, och de fick inte ha alltför stora krav på bekvämlighet eftersom Runö fortfarande saknade hamn. Man fick ankra en bra bit utanför den långgrunda stranden, för att där hämtas i mindre båtar och slutligen, som Hedman/Åhlander beskriver det: “bäras i land på axlarna av kraftiga runökarlar”. Turismen höll i sig till första världskrigets utbrott.

Det är alltså i den vevan som Lundborg kommer till ön. Han blir en av de första som uppmärksammar Runö i svensk press. Han gladdes förstås åt att höra öborna tala “ren svenska” och konstaterar vidare att folket är “anmärkingsvärdt vackert, resliga gestalter, med ärliga, öppna anleten, oftast blonda med blåa ögon. Att de äro af germansk ras, därpå kan man ej tvifla.” 

Runöborna förklarar för honom att de stod i ungefär samma förhållande till Ryssland som Finland vid tiden gjorde. “Vi hafva endast” sade de “den ryska tidräkningen, eljest är allt på Runö vårt eget”. Lundborg konstaterar att ön är “som en liten republik uti det stora zarväldet” och att de lever “mest ett fritt lif, utan något slags ryskt tvång”. Han påpekar vidare att “Runöborna äro öfverallt i dessa trakter aktade och t. o. m. beundrade”. 

Hans Fraenkel, bror till polarresenären Nils, besöker också Runö och blir förtjust i ön. Han skriver om Runö i svenska tidningar, och lockar på så sätt dit prästen August Zetterqvist. År 1907 lyckas han bli öns första rikssvenska präst på 100 år. Han hade vidlyftiga planer för Runö som turistmål, som det väl inte blev så mycket med. Men ett viktigt bidrag till ön gav han: det var med hjälp av Zetterqvists insatser som öns nya kyrka finansierades och kunde byggas 1912. 

Kvinnor, män, barn och djur 

I en artikel i Svenska Dagbladet beskriver August Zetterqvist det strävsamma livet på ön. På vintern börjar arbetsdagen kl 4 och på sommaren kl 2. Äktenskapen ingås vid 16 år för kvinnor och 21 för män och “det tages aldrig hänsyn till något annat än behof af ett nytt arbetshjon på gården. Äktenskapet innebär för den skull åtminstone för bruden just ingenting lockande. Hon förlorar sin frihet och blir ett lastdjur.” 

Öns pojkar skolades tidigt in de manliga sysslorna, jakten och fisket. Jordbruket blev kvinnornas och flickornas ansvar. Det var ett hårt slit. På 1920-talet kommer en ny pastor till ön, Ernst Gordon. Han slås av kvinnornas tunga arbetsuppgifter, och konstaterar: “därför åldras också runökvinnan i förtid, så att medelålders hustrur ser ut som gamla gummor”. Vidare ger Gordon den här målande beskrivningen av öns djurliv: 

Då hästhjorden, omkring 150 djur, kommer galopperande över en slätt, dånar det, så att marken skakar, och man kan tro sig försatt till ryska steppen. Och att göra sig hörd, då kor och får i samlad massa drivas hem från betet, är icke det lättaste, ett sådant bräkande och råmande det då är. […] Och man kan möta dem, var man går, i skogar och på ängar, på vägar och stigar. I synnerhet gäller detta om svinen”. 

Thomas Lorentz, som växte upp på Runö på 20-talet, hade som barn i uppgift att varje morgon söka reda på hästarna, som stora delar av året gick lösa i betesmarkerna:

De frihetsälskande djuren gjorde allt för att undgå att bli infångade. Sökandet ålåg ofta barnen, och kunde vara komplicerat. Med oss vågade hästarna retas genom att gömma sig eller vika undan i det ögonblick man skulle gripa tag i manen. Om man lyckats kravla sig upp på hästryggen, försökte de genom att gå under särskilt låga träd stryka av sig ryttaren.

Trots dylika bestyr beskriver Thomas Lorentz sin uppväxt som trygg och kärleksfull. Kanske är det inte så konstigt att bilderna som förmedlas ibland blir lite olika beroende på om de ges av en infödd öbo eller en utomstående betraktare. Ett roligt exempel på det märks i Lorentz och Gordons skildringar av måltiderna på Runö. Lorentz beskriver med värme de gemensamma middagarna, då hela familjen “med hjälp av kniven, men utan gaffel, förtärde sin mat ur den gemensamma kousan” (en lerskål). Gafflar togs bara fram när prästen kom på besök. Ernst Gordons version: 

Knivarna äro mycket skarpa, och att se små barn sitta och helt självständigt manövrera med dem mellan tänderna hör till de mera nervkittlande sensationerna på denna annars så lugna plats. 

Brott och straff

Livet på Runö var, som väl har framgått vid det här laget, minutiöst inrutat. Det var noggrant förutbestämt exakt vilka arbetsuppgifter som fanns och vilka som skulle utföra dem. Det kommer inte an på mig att göra någon värdering av deras levnadssätt. Många Runöbor, som Thomas Lorentz och Jakob Steffensson (vars bok jag nämnde i del 1), ger en närmast idyllisk beskrivning av livet på Runö. Att sammanhållningen på ön har varit mycket stark genom åren råder det inget tvivel om, och brottsligheten verkar ha varit närmast obefintlig. Men i förekommande fall hade landskapet fram till sent 1800-tal, enligt tsarrysk sed, befogenhet att som sockenrätt utdöma bötesstraff, prygel upp till 30 rapp, och i grova fall förvisning från ön.

I den tidigare nämnda artikelserien i Borgå Tidning beskriver pastor Ekman det strängaste straffet: förvisning genom så kallad “utsättning”, vilket man kunde dömas till efter att för fjärde gången blivit ertappad med att ha begått samma fel:

Den till utsättning dömde lades bunden i en båt, som roddes långt ut i hafvet och lemnades der utan åror och roder. Om något fartyg upptog den dömde, eller vågorna drefvo honom till en främmande strand, så var han räddad; men, om vinden förde honom åter till hemmet, så fick han endast ett mål mat och roddes derefter på nytt ut i hafvet, till dess han försvann. 

Även Herman Lundborg beskriver ett fall av förvisning. En 18-årig yngling ska ha skickats iväg från ön, som straff för att ha vägrat ge sig ut till sjöss i hårt väder. Han hamnade i Riga, varifrån han skickades tillbaka till Runö igen. Öborna klagade då hos tsaren i St Petersburg, som försökte förklara att Riga inte är en förvisningsort. Svaret blev: “Men det tycka vi.”

I del 1 nämnde jag att ön också hade ett fängelse, som gick under det märkliga namnet “skithuse”. Det revs på 30-talet, eftersom det hamnade på en bondes privata mark efter det åkerskifte som då genomfördes. Men hade ett fängelse verkligen behövts så hade förstås den saken ordnats. Fylleri var den vanligaste anledningen till skithus-straff, men öborna bedömde uppenbarligen att de klarade sig utan denna påföljd.

Kriget kommer till ön

Den nya kyrkan byggdes som sagt 1912, på initiativ av pastor Zetterqvist. Han såg också till att bygga upp ett bibliotek på ön, som kom att omfatta hela 5000 böcker. Det tidiga 1900-talet var av allt att döma en bra period på ön. Men när tyska trupper ockuperade Kurland och Litauen, och första världskriget närmade sig, var det slut på lugnet. 

Efter många turer blev Estland självständigt efter krigsslutet 1918. Det var dock inte självklart att Runö skulle bli en estnisk ö. Under det tsarryska imperiet hade ön sedan början av 1700-talet hört till guvernementet Livland med Riga som huvudort. Det kom att förändras efter den ryska marsrevolutionen 1917, då Livland – med estnisktalande befolkning – liksom Ösel och Runö, överfördes till guvernementet Estland. Men det förhållandet gällde bara en kort tid, innan den tyska ockupationen medförde att Runö tillsammans med flera estlandssvenska öar blev en del av det tyska förvaltningsområdet Ober-Ost med Riga som huvudstad. 

Efter att tyskarna hävt sin ockupation och Estland uppnått självständighet tog den första provisoriska estniska regeringen beslutet att Livland och öarna skulle höra till Estland. Det budskapet nådde dock aldrig Runöborna, som var nästan helt avskurna från förbindelser med omvärlden. Enligt en kyrkokrönika av dåvarande prästen Ernst Gordon gjorde öborna vid den här tiden ett försök att istället åter få tillhöra Sverige. De skrev ett brev till den svenska kungen “med underdånig anhållan att få komma under svensk öfverhöghet.” Men deras brev verkar aldrig ha kommit fram, utan fastnade i Tallinn hos en representant för estlandssvenskarna. Kanske ville han inte splittra den minoritetsgrupp han företrädde. 

Runö blir estniskt

Med ett halvårs fördröjning, i maj 1919, kommer en estniskt delegation till Runö för att meddela att ön nu tillhör Estland. I en byteshandel får Runöborna eftertraktat salt, vetemjöl, fotogen och kaffe, mot 12 ton sälspäck. Ceremonin avslutas med att den estniska flaggan hissas i prästgårdens stång. Löften från esterna gavs också om ett nytt skolhus, rätt till skogsavverkning i kronoskogen, och att slippa att värnpliktiga på ön kallades in till tjänst på fastlandet. 

Men Estland var senfärdiga med att uppfylla dessa löften, och rykten började gå om att de i ett diplomatiskt spel tänkte lämna Runö till Lettland. Än en gång smiddes då planer bland Runöborna på att ansluta sig till Sverige. I oktober 1920 författades en petition av landskapet, undertecknad av samtliga myndiga öbor. De skriver att Runöborna “ehuru annat lands undersåtar” har en känslomässig bindning till Sverige och de alltid har känt sig som svenskar. De framhåller att de under tsaren aldrig haft behovet att göra en dylik hänvändelse, men att tsardömets fall och uppkomsten av nya nationer i dess spår gjort att situationen “väsentligen förändrats”. 

De vill inte bli en bricka i ett spel mellan estniska och lettiska intressen, utan istället en gång för alla bli rikssvenskar. De passar på att ta chansen nu när de själva uppfattar det som att de angående nationstillhörigheten befinner sig i ett ingenmansland. Runöborna påtalar vidare att de aldrig känt någon direkt samhörighet med övriga estlandssvenskar, “utan på grund av vårt isolerade läge här midt ute i Rigaviken hafva vi alltid varit som ett folk för oss själfva.” 

Runöborna möttes med tystnad, och skickade därför ett nytt brev ett halvår senare, med en alternativ önskan. Fick de inte bli svenskar så kunde väl Sverige åtminstone försöka förmå den estniska regeringen att leva upp till sina löften, och dessutom låta dem slippa alltför höga skatter; “På kontanta medel äro vi fattiga. Ingenting hafva vi att afyttra annat än sälspäck.” Vidare påtalar de att deras nöd skulle bli än värre om “våra unga män, de bästa säljägarna och de kraftigaste arbetarna, skola tagas ifrån oss.” Slutligen påminner Runöborna om de gamla privilegierna från 1341: “De måste få ny giltighet, vilket Sveriges konung måste ta tag i.”

Men Runö var inget ingenmansland. Ön hörde till Estland och att ansluta den till Sverige var förstås verklighetsfrämmande. Däremot tyder en del på att viss tyst diplomati ägde rum, så att Runöbornas önskemål faktiskt uppfylldes. I juni 1922 beslutas att öns pojkar ska få fullgöra sin värnplikt hemma på ön. Som tack skickar Runöborna en gåva på 100 kg sälspäck till Estlands statsöverhuvud, med följande hälsning: “Hjulen i en ny stat måste smörjas väl, då går allt bra.” 

Mellankrigstid

Runö förblir estniskt i drygt två decennier. Estlandssvenskarna får ganska god ställning i Estland under mellankrigstiden. En rikssvensk präst och skollärare kommer till ön igen, för att bibehålla standardsvenskan vid sidan om runskan. Prästen, den tidigare nämnda Ernst Gordon, beskriver framsteg som brädgolv och skorstenar till alla hus. Prästgården får plåttak och dessutom öns enda dass. 1928 öppnar en första handelsbod, och ett trankokeri anläggs så att sälspäcket kan tas om hand på ön.

Turismen tar också fart igen. Vid ett tillfälle kommer två turistångare från Riga samtidigt till Runö, som då når upp till besökssiffran 400 – långt fler än öns invånare. Även svenska gäster blir mer frekventa, bland dem några riktiga finbesök: ärkebiskop Nathan Söderblom, Uppsalakören Orphei Drängar, och Sven Jerring som spelar in ett radioprogram från ön. Vissa av Runöborna får nu också resa till Sverige, efter att OD återbördat gästfriheten på ön. År 1929 bär det iväg, och särskilt storstaden Stockholm gör starka intryck på öborna. Under ett biobesök blir det nästan för mycket för Valborg Dreijer, som får “hjärtklappning” och konstaterar: “jag vill bara slippa lyckligt hem igen”. 

Men redan 1923 for fyra Runöbor iväg på den första kända resan från Runö till Sverige, för att hämta en motorbåt i Nättraby, i Blekinge. Båten skänktes till öborna av en fabrikör Pahlén som året innan besökt Runö. Efter åtta veckor kom sjöfararna tillbaka och Runö fick sin första motorbåt. Vid sidan av säljakten blev nu just båtbygge en allt viktigare näring för Runöborna. Man åkte till Stockholm och Helsingfors och sålde sina rodd- och fiskebåtar.

1926 beslutas i Estland om en namnreform, som innebär slutet på den gamla traditionen med gårdsnamn. Många på Runö valde svenskklingande namn. Strandberg, Melin, Björk, Falk, Gran, Öman och Norrman blev några av de nya efternamnen på ön. Vissa la istället bara till ett “son” efter gårdsnamnet, så att Steffens t ex blev Steffensson. 

Men under 30-talet, då tiderna blir tuffare för minoriteter, beslutas att såväl personnamn som ortnamn ska estnifieras. Många löser det genom att anta dubbla namn; liksom Runö, som vid sidan av sitt svenska namn nu också estnifieras till Ruhnu. I samma veva beslutas att rikssvenska präster inte längre får verka i Estland. Istället får Runöborna för första gången en estlandssvensk präst, John Lindström från Ormsö. Han tjänstgör på ön till 1939, samma år som den sista svenska lärarinnan, Agnes Olsson, lämnar ön. Hennes efterträdare lär sig att hjälpligt behärska den runska dialekten, men inte risksvenska. Undervisningen börjar bedrivas på estniska. 

Det var också under 30-talet som det stora landskiftet genomfördes. Det förändrade Runöbornas liv i grunden, eftersom det innebar slutet för deras traditionella sätt att bruka jorden på. Åkermarken styckades nu upp, vilket ledde till konflikter, efter att några menade att de tilldelats för små jordlotter. Kanske gick det då inte fullt lika lugnt till på landskapen, som i den här beskrivningen, av en finländsk besökare, från ett landskap på 20-talet: 

Egentlig ordförande finns inte, envar framför sina påståenden när det faller honom in, vadan ofta flere talare uppträda samtidigt. […] En del sitter på huk timtals balanserande på tåspetsarna, en del rökande på bänkarna längs huset, somliga ligga utsträckta på gårdsplanen, och icke så få ta sig en lur i solskenet. Det är knappast förvånande att sömnen börjar smaka, ty sammanträdena äro ofta mycket långa. Plenum utlyses vanligen till kl 5 på morgonen, och det är ej sällsynt, att mötet upplöses först sent på kvällen. 

En minnesvärd lärarinna

Den blekingska prästen Ernst Gordon, som jag nu nämner för tredje gången, tillträdde sin tjänst på Runö 1920. Han skrev en hel bok om sina upplevelser på ön. Till hans uppgifter som präst hörde att vara lärare för öns barn, en grannlaga uppgift eftersom de under krigsåren hade tappat mycket av standardsvenskan. Gordon tycker sig ha svårt att få till en “fruktbärande undervisning”, trots att eleverna är “vakna och intresserade, ofta ganska begåvade och i regel mycket lätta att få bukt med”. Det var just språkbarriären som ställde till det: “Hemma hava de endast talat sin runska. […] Nu skola de små på samma gång lära sig förstå, tala, läsa och skriva det språk varpå hela undervisningen bedrives.”

År 1931 anställdes en ny präst, Carl Gustaf Grönberg, som fick beviljat av ärkebiskopen att få assistans av en lärare från Sverige. 24-åriga Agnes Olsson sökte och fick tjänsten. Så här beskriver hon sin första dag i skolan:  “En överväldigande vacker bukett barn mötte mig. De svarade hövligt ja på uppropet men talade i övrigt en dialekt som jag inte förstod.” Hon var nära att ge upp och åka hem igen, men prästen uppmuntrade henne: “Jodå, det går. Ta dem bara med kärlek”. 

Agnes Olsson kom att bli mycket förtjust i Runö. Hon stannade i åtta år, och lärde sig både den runska dialekten och en del estniska. Hon fick beröm vid flera skolinspektioner och andra besök. När eleverna, för svenska flottan, sjöng Modersmålets sång – en finlandssvensk sång som fungerat som en sorts nationalhymn för estlandssvenskarna – trillade tårarna på officerarna. Som Hedman/Åhlander konstaterar: Agnes Olsson verkar av allt att döma ha varit en enastående lärarinna. I deras bok finns utförliga beskrivningar av hennes undervisning. Eftersom jag själv är lärare, med stort intresse för skolhistoria, tycker jag att hennes gärning är värd att nämnas även här.

Kriget kommer igen

År 1939 ersattes Agnes Olsson, som tidigare nämnt, av en estnisk lärare. Mot slutet av 30-talet hade den estniska nationalismen gjort det allt kärvare för landets svenskspråkiga minoritetsgrupp. Det sovjetiska maktövertagandet, i juni 1940, var därför till en början inte enbart negativt. Sovjet ville motverka ensidigt estnisk nationalism, varför minoriteterna fick fler rättigheter igen. Till exempel utkom en ny svensk läsebok för de estlandssvenska skolorna. 

Men en läsebok är förstås en obetydlig detalj i det större sammanhanget: friheten var över, och även om Runö inte omedelbart drabbas av arresteringar, deportationer, politiska mord och utrensning, så är ju det vad som nu väntar. Runöborna får inte längre välja sin egen ledning, och tidigt bestäms att de måste avväpnas, vilket innebär att de tvingas lämna ifrån sig sina sälgevär. Bland de mest absurda konsekvenserna, som jag var inne på i del 1, är att öborna för att få fortsätta jaga säl tvingas bilda ett sälskytteartell. Att säljakten varit en kollektiv angelägenhet sedan urminnes tider spelade ingen roll, nu skulle den kollektiviseras på sovjetiskt vis.  

Men redan 1941 får ön ännu ett nytt styre, efter det tyska angreppet på Baltikum. Runös befolkning verkar då ha splittrats i två eller flera läger, men jag avstår från att försöka reda ut alla turer i den komplicerade maktkamp som sedan tar vid. Inte kan det ha varit lätt att välja sida mellan pest och kolera, när det enda Runöborna lär ha velat ha var fred. De var ju varken ryssar eller tyskar, utan just Runöbor! Tankarna på att få Runö att tillhöra Sverige var nu uppgivna; istället väcktes idén om att försöka flytta till Sverige, att fly kriget. 

I augusti 1941 anföll ett sovjetisk bombplan Runö, och Maria Dreijer på Korsgården dödades. Några dagar senare landsteg ryssar på ön och krävde att alla Runömän skulle infinna sig vid fyren kl 13 och överlämna sina vapen, den som inte lydde skulle bli skjuten. Utegångsförbud infördes mellan 20-06, och stränderna blev förbjudet område. Samtidigt började nu hamnen i Ringsu anläggas.

Under den sovjetiska ockupationen avrättades sex män från Runö, efter att de ansågs ha legat bakom ett uppror. Totalt mördades 115 personer i augusti 1941 på borggården i den stad på Ösel som estlandssvenskarna kallade för Arensburg, som under sovjettiden hette Kingisepp, och som idag går under namnet Kuressaare. Prästen Gunnar Schantz har beskrivit när änkorna efter två av de avrättade öborna, Tomas Österman och Andreas Björk, senare identifierade sina män: 

Liken låg uppstaplade i långa rader efter att ha blivit uppgrävda ur gropar, dit de kastats om varandra. Där fann de sina män med nackskott och bakbundna händer, lätt igenkända på sina gråa runökläder.  

Runöborna lämnar ön

Efter att Tyskland återigen tagit makten följer en period i kriget när läget normaliseras till den grad att tyska soldater gör sig hemmastadda på ön. En tysk trupp slår sig ner i den stuga som konstnären Elsa af Kullberg hade brukat bo i under sina många vistelser på ön. Så småningom, under hösten 1943, beviljas vissa estlandssvenskar – i första hand sjuka och åldriga – tillstånd att evakueras till Sverige. 59 Runöbor ger sig iväg. I Hedman och Åhlanders bok finns flera ögonvittnesskildringar av resorna och upplevelserna av det nya landet. Ruth Österman, som var 12 år, beskriver intrycken när de till slut når fram till Stockholm, under julskyltningen:

Med bland passagerarna fanns ett par gamla damer från Nuckö. När de fick se alla ljusen i Stockholm trodde de att de hade dött och kommit till himlen. För full hals började de sjunga “Det finns gator av guld…” Det var så overkligt med alla ljus för oss som vant oss vid mörker så länge. 

När kriget börjar gå sämre för tyskarna blir det svårare att få utresetillstånd. Allt fler estlandssvenskar bestämmer sig ändå för att fly, ett beslut som inte minst snabbas på av ökad tvångsmobilisering till den tyska krigsmakten. Våren 1944 flyr ca 2800 estlandssvenskar till Sverige, varav ett fyrtiotal från Runö. Först att ge sig iväg i egen båt från Runö var hemvärnschefen Fredrik Österman med familj. Här hans egna ord: 

Då vi hörde på radionyheterna att tyskarna började draga sig tillbaka på ostfronten började vi frukta att åter få komma in i frontlinjen, och detta ville vi inte uppleva, därför så beslöto vi att försöka fly till Sverige. Det kändes visserligen mycket svårt att företaga en sådan färd, ty allting vad vi byggt upp under hela vårt liv måste vi ju lämna, och därtill så hade vi ju en sådan liten båt så att i händelse av storm på Östersjön måste man vara beredd på det värsta. 

Efter 25 timmar till sjöss kommer de fram till Fårö där de blir väl mottagna och bjudna på kaffe. Till slut bestämmer sig i stort sett alla som ännu är kvar på Runö att följa deras exempel. Tack vare en dansk-tysk SS-officer, Ludwig Lienhard, lyckas de faktiskt få tillstånd att evakueras. Lienhard, som tveklöst gjorde stora insatser för att hjälpa estlandssvenskar till Sverige, verkar ha varit en komplex figur. Han genomförde samtidigt rasbiologiska undersökningar i syfte att säkerställa estlandssvenskars lämplighet som tyska soldater. En beskrivning av det ges i den här texten, som är ett utdrag ur en bok av den åländska journalisten Marcus Wallén: Falkens flykt och den stora evakueringen över Östersjön 1943-1944.

Innan de sista 178 Runöborna ger sig iväg hålls en avslutande gudstjänst i den gamla 1600-talskyrkan, som inte hade använts sedan 1912. Länsman Isak Melders beskriver klockringningen: 

Gamle Abraham Norrman, en annars mer sällan kyrkobesökare, går upp i kyrktornet, fattar tag i strängarna och ringer kyrkklockan för sista gången. Jag tänker på hur Kristus tog sina första lärjungar, det var ju några enkla fiskare, nu var det på samma sätt. Gamla Abraham var också en fiskare, en enkel Runöbo. Jag tror det var bestämt av Gud att gamle Abraham fick den äran att för sista gången ringa kyrkklockan. Gamle Abraham dog på sanatorium i Sverige. Frid vare över hans minne. 

När gudstjänsten är över vandrar öborna “med tårar rinnande ned för kinderna och böjda huvuden ut från kyrkan”. Vidare beskriver Melders:

Jag låste kyrkan, lämnade nyckeln till dem som nu skulle ha hand om ön. Så gick jag hem till gården för sista gången. På länsmansgården fanns det två flaggstänger. På den ena vajade svenska flaggan – på den andra det tyska hakkorset. På gårdsplanen stod tyska soldater och ester i stram givakt medan jag halade den svenska flaggan. 

Bara två familjer, sex personer, väljer att stanna kvar på ön. I båda fallen rör det sig om äktenskap mellan män från Runö och estniskspråkiga fruar. De slutar använda det svenska språket. I den ena familjen föds tre år senare sonen Einar, som jag berättade om i del 1. Marina Rooslaid, en av kvinnorna som stannade kvar, beskriver djurens saknad efter alla som lämnat: 

Alla djur kände igen sin egen familj. Det dög till exempel inte att någon försökte mjölka grannens ko. Sedan runösvenskarna gett sig av i augusti 1944 var djuren som förvildade eller vilsna. Djuren förstod att något förskräckligt hade hänt. Ett sto med föl kom till vårt stängsel. De var oroliga, men när jag började tala med dem på runska, lugnade de ner sig, och stoet började gråta, tycktes det mig. Vart har min familj tagit vägen? frågade det sig. 

Sovjettiden

Med detta var den svenska tiden på Runö över. Fiskare och bönder från Ösel befolkar ön, sjuårig grundskola på estniska införs. Ön har 113 invånare när en fiskekolchos grundas, år 1949. Förbindelserna med omvärlden är fortsatt dåliga, tidningar når ön 3-4 gånger om året. Ett steg mot moderniteten tas i alla fall år 1958 då Runö blir elektrifierat.

1960 är ön uppe i 200 invånare, varav 21 är skolbarn. Den gamla kyrkan har blivit hembygdsmuseum, men den nya kyrkan utnyttjas på typiskt sovjetisk vis som förråd åt kolchosen. Vägen från hamnen upp till byn döps till Prospekt Jurij Gagarin. En pir byggs med sten från gamla gärdsgårdar.

En av de två män som stannade kvar 1944, Peter Schönberg, vars namn estnifierats till Rooslaid, motsätter sig rivningen av de uråldriga stengärdsgårdarna, och ifrågasätter nyttan med piren. För “sabotage och bakåtsträveri” sätts han därför i fängelse i 3, 5 år i Tallinn, kryddat med ett halvår i Sibirien. Efter frigivningen vandrar han länge tills han når en järnvägsstation där han får vänta i tre dagar på nästa tåg. Så småningom bosätter han sig med sin fru på grannön Kynö, eftersom han inte längre står ut med vad hans hemö har blivit. 

1988 får Runö telefonförbindelse. Samma år får Lars Åhlander – en av författarna till boken som är min huvudkälla för allt jag skriver här – ett endagsvisum för att besöka ön. Han träffar då Elisabeth Norrman, mamma till Einar. Hon berättar om fylla och förfall och att hon inte längre känner någon samhörighet med öborna. Hon berättar att hennes man, som avled 1979, ibland “satte sig på stranden och bara grät.”

Ett lyckligt slut?

Berättelsen om Runö har nu börjat gå rejält i moll. Men som jag beskrev i del 1: att besöka Runö 2022 var som att komma till ett dolt paradis. Åhlanders och Hedmans bok gavs ut 2006; de bedömde då att Korsgården och de båda kyrkorna riskerade förfall. Därför är det mycket glädjande att kunna konstatera deras utmärkta skick idag, och att hela ön är så öppen och välkomnande för besökare. 

Leif Strömfelt var snabb, efter Sovjets fall, med att återta den tomt som hans föräldrar hade lämnat. Möjligheten gavs genom en lag som slog fast att den sovjetiska ockupationen var olaglig och att marken därmed skulle återlämnas. Det var en fin upplevelse att bli inbjuden till Leif och Susanne, som inte nöjde sig med att ta farväl vid huset, utan också kom och vinkade av mig vid hamnen nere i Ringsu – ett fint sista exempel på den gästfrihet som jag möttes av på Runö.

Ett svar till “Runö, Estland del 2 (öns historia)”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: