Kuriska näset, Litauen

För runt 5000 år sedan blev Kuriska näset till. En långsmal moräntunga utanför kusten till det som idag är Litauen täcktes av sand, som bars dit av vindar och undervattensströmmar. Träd och gräs slog rot, och så småningom fanns en halvö som gick att bosätta sig på. De första små byarna växte fram på 900-talet, på östra sidan, där lagunen erbjöd bra fiskevatten. Näsets västra kust har förblivit obebodd och vindpinad. Den består än idag av en tio mil lång sandstrand.

Livet på Kuriska näset har inte alltid varit enkelt. På 16- och 1700-talet begravdes fjorton byar under väldiga sandmassor som for genom luften snabbare än folk hann flytta sina hus. Katastrofen var redan ett faktum när halvöborna insåg att skogsavverkning var en dålig idé. Träden hade varit nödvändiga för att hålla all sand på plats. På 1800-talet påbörjades sakta men säkert det mödosamma arbetet med att plantera tallar, för att återställa den naturliga balansen mellan sand och träd. År 2000 blev Kuriska näset världsarv och vegetationen hålls idag efter med stor försiktighet.

I boken Curonian Spit – as the voice of conscience (2016), av filosofen och författaren Arvydas Juozaitis, uppmärksammas några av de hjältar som räddade Kuriska näset. På bilden syns Wilhelm Franz Epha (1828-1904), “the inspector of dune protection, who devoted almost 40 years of his life to the afforestation of the spit. […] The locals used to call him the old king of the dunes.”

Kuriska näset var första anhalten på min resa i Litauen i somras. Från flygplatsen i Palanga tog jag en buss ner till Klaipeda, där färjan över sundet inte tar mer än några minuter. Sedan väntade en ny bussresa på närmare fem mil, till huvudorten Nida, som ligger bara några få kilometer från ryska gränsen. Halvön är delad på mitten mellan Litauen och Kaliningrad.

Nida är en välmående turistort, med gott om tyska besökare. Kuriska näset är gammal preussisk mark, så i ett historiskt perspektiv är tyska inget främmande språk här. När halvön delades, efter första världskriget, förblev den södra delen ostpreussisk medan den norra – efter fyra år i den tillfälliga statsbildningen Memelland – tillföll den nya republiken Litauen. Trots det var majoriteten av Nidas befolkning fortsatt tyskspråkig.

Förutom tyska och litauiska talades också ett tredje språk på halvön. Folkgruppen Kursieniki, som Arvydas Juozaitis kallar “the true masters of the Curonian Spit” hade ett eget språk som de använde sinsemellan, fast de i officiella sammanhang talade tyska. Deras språk är mer likt lettiska än litauiska. På engelska kallas det New Curonian, och ska inte blandas ihop med kuriska – ett äldre baltiskt språk som dog ut redan på 1500-talet. Juozaitis berättar att den sista kursienikin på Kuriska näset, Giunteris Engelinas, dog 2015. Men än finns det två personer i livet som talar språket – ett gammalt brödrapar i Kristinehamn!

Det är inte varje dag man går in på ett fiskemuseum och får en lektion i lingvistik. Men i Nida händer det. När killen i museishopen inser att jag är svensk lyser han upp och drar med mig till ett rum där en timmeslång dokumentärfilm om Kristinehamnsbröderna visas. Jag förbannar det faktum att jag inte behärskar vare sig litauiska eller tyska, som är de enda språk filmen finns textad på. Museikillen berättar att bröderna flydde till Sverige på 40-talet och har varit Värmland trogna sedan dess.  

Deras språk verkar knappt finnas beskrivet på svenska. Kanske kan det bero på att det är så likt lettiska att det anses vara en lettisk dialekt. En googling på “nykuriska” ger en enda besynnerlig träff. Bröderna är i nittioårsåldern, så hugade lingvister gör bäst i att skynda sig till Kristinehamn.

Första kvällen i Nida cyklar jag ner till stranden på näsets västkust. I ensamhet vandrar jag en bit i sanden och blickar mot ryska gränsen, men befinner mig på lite för långt avstånd för att skymta de stängsel som lär finnas där. Jag går istället tillbaka till min cykel och trampar iväg söderut på en stig i den smala skogskorridor som skiljer stranden från bilvägen.

Efter några minuter kommer jag till en skylt som talar om att jag nått det naturreservat som omgärdar båda sidor av gränsen. Jag hade gärna upptäckt även den ryska delen av halvön, och ångrar lite att jag inte skaffat något visum. Det får bli en annan gång. När en hund skäller på avstånd finner jag för gott att vända tillbaka mot Nida igen.

Vägen hem går över vidsträckta sanddyner strax söder om Nida. Nedanför dynerna njuter jag en stund av stillheten i “The Valley of Silence”. På den annars så blåsiga halvön står här en jättelik stol i ständig lä.

Liksom hela Litauen har Kuriska näset gott om cykelvägar. Andra dagen cyklar jag till Juodkrantė, halvöns näst största by, som med 700 invånare är hälften så stor som Nida. Det är 24 kilometer dit, men det känns längre. Hela sista milen går vägen spikrakt mellan skogen och vallen mot stranden. Jag trampar febrilt i jakt på omväxling i omgivningarna.

Jag hinner börja tro att jag missat någon avtagsväg, men till slut når jag ändå mitt mål, som visar sig vara betydligt sömnigare än Nida. Den stora sevärdheten i Juodkrantė är Hill of Witches – ett skogsområde fullt av egendomliga träskulpturer.

På vägen hem stannar jag till i naturreservatet Nagliai, där fyra byar och två kyrkor begravdes på 1700-talet. Jag hasar mig upp till en utsiktspunkt där havet syns i två väderstreck. Näset är som bredast 3, 8 km och som smalast bara 400 meter. Trots vinande vindar är det en sällsynt rofylld plats. Jag har svårt att slita mig, men med en dryg mil kvar till Nida har jag till slut inget annat val än att med ömmande rumpa och nacke sätta mig på cykeln igen.

När jag äter frukost nästa dag kommer en ung, sommarjobbande kille fram och tilltalar mig på tyska. Jag är tydligen en udda fågel, som reser här utan att kunna det språket. Killen byter i alla fall obehindrat till engelska och lyckas övertyga mig om att följa med på en båttur till andra sidan lagunen, till “Litauens Venedig”. Där puttrar vi fram genom ett låglänt deltaområde tills vi når byn Mingė, vars huvudgata är en del av floden. Ingen bro finns. Utöver bilden på flodgatan ser ni här byns fina skola, som fortfarande är i bruk.

Många konstnärer och författare har sökt inspiration på Kuriska näset. En av dem är Thomas Mann, som kände sådan dragning hit att han skaffade ett sommarhus i Nida. Idag är det museum. Jag låter några avslutande bilder tala för sig själva. På den första ser ni Thomas Manns hus. Det är inte svårt att förstå varför han tyckte om den här platsen.