Europos Parkas, Litauen

Europas geografiska mittpunkt ligger 26 kilometer norr om Vilnius. Det var vad Geografiska institutet i Frankrike kom fram till när de på åttiotalet fick för sig att utnämna en sådan plats. För den litauiska skulptören Gintaras Karosas kom det att bli betydelsefullt. Redan som barn visste han att han skulle bli konstnär och som 19-åring påbörjade han sitt stora livsverk – Europos Parkas.

Året var 1987 och Litauen var fortfarande en del av Sovjet. Karosas idé var att använda Vilnius geografiskt centrala position för att sätta Litauen på kartan. I närheten av platsen som det franska institutet hade pekat ut hittade han ett igenvuxet skogsområde som han fann lämpligt att röja upp, för att där lägga grunden till en stor skulpturpark. Efter fyra års slit, med sporadisk hjälp av vänner och bekanta, var parken redo för Karosas första konstverk – Symbol of Europos Parkas.

Parken har vuxit till att idag innefatta över 100 verk, av konstnärer från världens alla hörn. Karosas ambition var redan från början att skapa en park med internationell prägel. Ett viktigt genombrott kom 1995, då den berömda amerikanska konstnären Dennis Oppenheim bidrog med skulpturen Chair/Pool. Några år senare fick parken ännu ett verk av Oppenheim: Drinking Structure with Exposed Kidney Pool. Båda syns på bilderna här.

När jag ger mig av mot Europos Parkas är klockan fyra på eftermiddagen. Tidigare på dagen har jag besökt det imponerande öslottet i Trakai och jag ser nu fram emot en upplevelse med lite färre turister vid min sida. Parken är öppen till solnedgången, så tid finns, men för att ändå snabba på färden väljer jag taxi istället för buss. Märkligt nog verkar gubben i taxin aldrig ha hört talas om Europos Parkas. Jag får agera kartläsare.

Efter viss förvirring kommer vi till slut fram. Vi är nu två mil utanför Vilnius på en plats som taxichauffören aldrig tidigare besökt, och som ger ett ganska öde intryck. Det är sommar, sol, men inte en människa i sikte. I det lilla biljettkontoret sitter i alla fall en tant som ger mig en papperslapp med en enkel skiss över området och skulpturerna.

Sedan börjar en konst- och naturupplevelse jag sent ska glömma. I tre timmar går jag runt. Innan jag vågar lämna parken vill jag vara säker på att inte ha missat något. Under hela min promenad träffar jag inte mer än fyra andra besökare. När jag tar en öl på restaurangen är jag ensam gäst.

LNT Infotree är den första skulptur man kommer till. Den består av 3000 gamla TV-apparater och en Leninstaty utan huvud. I Guinness rekordbok finns den omnämnd som “the biggest sculpture made from TV sets in the word”. På en skylt i närheten finns en text där konstnären, Gintaras Karosas själv, berättar om idén bakom verket:  

The idea of the sculpture is to show the absurdity and the senselessness of the Soviet ideology. […] Invited by LNK television during an informational well-advertised action “Give your old TV set away to Europe”, people brought TV sets for the sculpture from the whole of Lithuania. The sculpture of Vladimir Lenin who was a symbol of the Soviet ideology was placed in the central part of this work of art.

Skogen ger ett ödsligt, övergivet intryck. Skulpturer, stigar och ansat gräs är som lämningar från en annan tid, som ändå är helt nära. Nya konstverk lurar i varje glänta. På vissa ställen blir det nästan läskigt, som där The Wall står och förfular naturen – och samtidigt förfinar parken. På andra sidan muren står jag plötsligt mitt i Kulturen. På bilderna här syns både Culture och The Wall.

Några vidare analyser av skulpturerna tänker jag inte ge mig på. Visst får de tankarna att flyga och fara, men parken är samtidigt en ordlös upplevelse, som ibland är mer fysisk till sin karaktär. Det känns i kroppen att vara där. Vissa av skulpturerna kan man gå in i och några kan till och med fungera som lekredskap. Aleš Veselys Chamber of Light har ett gungande golv som inbjuder till en stunds blandade småhopp.

Stora konstupplevelser fyller mig ofta med en känsla av att ingenting är bråttom. Men här har jag en buss att hinna med – den sista för kvällen. Servitören på parkens restaurang pekar hjälpsamt ut stigen genom skogen till närmsta by. Efter en kvarts promenad hittar jag en öde ändhållplats, mitt ute i ingenstans. Jag har lite svårt att smälta att Europos Parkas inte ens har en egen busshållplats. På vägen till Vilnius slår vädret om. Jag tvingas vada över ett övergångsställe och med skräckblandad förtjusning funderar jag över hur det hade varit att uppleva parken i hällregn.