Västerbotten, del 1 – Hjoggböle

I den västerbottniska byn Kvavisträsk föddes år 1675 ett gossebarn som fick namnet Zachris Nilsson. Det är han som är den brokiga Zahrissläktens urfader. PO Enquist, Torgny Lindgren, Sara Lidman, Eva Dahlgren, Roger Pontare, Tomas Ledin, Stieg Larsson, Liza Marklund – alla är de barn av Zachris.

Det var i de tre förstnämndas spår som jag, tre vänner och en hund gav oss iväg på husbilssemester i somras. På vår att göra-lista fanns PO Enquists Hjoggböle, Torgny Lindgrens Raggsjö och Sara Lidmans Missenträsk. Inbitna campare är dock ingen av oss, så efter att ha parkerat på Rännuddens camping, mitt i Västerbottens inland, började vi genast googla restauranger i den närliggande centralorten Norsjö. Det första vi hittade var en artikel från Norran, med rubriken Restaurangdöden i Norsjö. Ingressen löd: “Sugen på att gå ut och äta middag? Då är Norsjö samhälle fel ställe att vara på – där finns det numera inte en enda restaurang som stadigt har kvällsöppet.”

Artikeln var tre år gammal men visade sig fortfarande aktuell. Vi hann precis fram till pizza och rödvin innan klockan blev sju, därefter finns inte ens gatukök att tillgå. Min avsikt är hursomhelst inte att framstå som missnöjd. Som tillfällig besökare är det inte främst restauranger man behöver. Ändå är detta en vemodigt tydlig del av en större berättelse: avfolkningen av en bygd, som har så mycket att erbjuda, inte minst för alla som önskar sig ett liv med låga varvtal. En roddtur i midnattssolen vid Rännudden är en tidlös upplevelse. Tystnaden är så storslagen att den nästan hörs.

Efter en god natts sömn ger vi oss iväg mot vårt första huvudmål, Per Olov Enquists Hjoggböle – en vidsträckt by, där vi först efter lite irrfärder hittar bydelen Sjön, och Det Gröna Huset. I romanen Kapten Nemos bibliotek spelar huset en såpass viktig roll att det skrivs med tre versaler. Det var här Enquist växte upp, ensam med sin mor efter att pappan dött, troligen av en brusten blindtarm, redan innan sonen hunnit fylla ett år.

Kapten Nemos bibliotek har tydligt självbiografiska inslag. Där berättas om en avliden far, som valde en, för tiden och bygden, ovanlig husfärg, men “eftersom pappa målat huset grönt, och sedan dött, fick man ju ta hänsyn till den avlidne. Man sa därför inte mycket om färgen.” I det gröna husets omedelbara närhet finns också ett bönhus. Även det är pappa Elofs förtjänst. I en tidningsartikel som skrevs i samband med invigningen 1937 berättas:

Grundplåten till bönhuset kom till då Elof Enquist i Sjön avled. Han framförde före sin död en önskan att istället för ev. blommor vid hans bår skulle pengar skänkas till en grundplåt till ett bönhus i byn. Denna grundplåt kom upp till det vackra beloppet av nära 300 kronor.

Bönhuset verkar ha präglat den blivande författarens barndom djupt. Man får förmoda att han var ett av de barn som åsyftas i det här stycket i Kapten Nemos bibliotek:

Det fanns barn som orkade höra James Lindgren, det uttalades som det stod, läsa i tre timmar, de betraktades som predikantämnen på grund av sin seghet. James Lindgren var allmänt respekterad men hade malande röst och bytte snus varje halvtimme.

Det här var också skådeplatsen för den besynnerliga barnförväxling som ligger till grund för just Kapten Nemos bibliotek. Enquist väntade länge med att ge den berättelsen skönlitterär form. Jag tror jag förstår varför när jag läser självbiografin Ett annat liv, där verklighetsbakgrunden avslöjas, och där han berättar hur han som liten ofta undrade vem han egentligen var – om han var “en annan”. Till saken hör att hans mamma födde en son som dog vid födseln, bara två år innan Per Olov själv kom till världen, och anmärkningsvärt nog fick samma namn som den första pojken. Redan det satte igång det unga ensambarnets funderingar. Och inte blev det bättre av förväxlingen:

Det var faster Vilma som låg på Bureå sjukstuga och födde. Och så kom sköterskan in med ett barn på var arm, båda en dag gamla; och med skarp röst hade sköterskan sagt till faster Vilma och fru Svensson att “Känn I int igen onga jeres själven? Men icke hade de gjort detta, och så hade det blivit fel.”

Det var de bortbytta Enquistska barnen. Och några år senare blev det en stor sak om detta i hela pressen långt söderut åt Stockholm till, och det gick ända till Högsta Domstolen. Det var så det började. Först osäkerheten om det var han själv som dött, eller om det var brodern. Sen kom historien med bortbytingarna. Detta som en bekräftelse på hur osäkert allting var. “Se bara på faster Vilma och småbarna som kom fel!”

PO Enquists miljöbeskrivningar är så noggranna och precisa att jag känner igen mig när vi kommer fram. Ändå slås jag av att bönhuset ligger så nära barndomshemmet att det nästan känns som vi gör intrång när vi ställer oss mittemellan husen. Det Gröna Huset är numer i privat ägo, men i bönhuset finns en utställning som vi gärna vill se. Frågan är bara: Kommer vi in?

Bönhuset har inga ordinarie öppettider. Istället finns en skylt på dörren med tre telefonnummer som man kan ringa i hopp om att någon ska komma till undsättning. När inget svar ges på de två första numren börjar jag känna en viss oro. Minnena kommer tillbaka från när jag något år tidigare, i utkanten av Boden, misslyckats med att ta mig in i Eyvind Johnsons stuga, trots att den enligt hemsidan skulle vara öppen. Då försökte jag förgäves ringa Eyvind Johnson-sällskapets ordförande, samtidigt som jag, liksom nu, kisade in genom fönstret för att i alla fall få en skymt av interiören. Och jag har fler sådana erfarenheter från mina resor här uppe. Peter Wahlbecks klassiska textrad “men böööja då med för fan å ha öppet”, har visat sig passa illavarslande väl som soundtrack.

Men den här gången är lyckan med oss. På det tredje numret svarar Torsten, som bor i byn och bara behöver fem minuter för att komma på plats. Han ger oss en kunnig visning av bönhuset, och utställningen som också omfattar Hjoggböles övriga fyra författare. Det är en litterär by, det här! Torsten berättar att det bara är en tidsfråga innan Det Gröna Huset rivs, eftersom renoveringsbehoven är alltför omfattande. Men den modell i dockhusformat som byggdes till PO Enquists 80-årsdag kommer i alla fall att finnas kvar.

Närheten mellan de båda husen är, som sagt, påfallande, och kanske nästan påträngande för den lille pojken som växte upp här på 30-talet. Mamman var djupt troende, och bönhuset lär ha varit som en del av hemmet. Men Hjoggböle var en delad by. Utom räckhåll, men på höravstånd, fanns en annan värld och det är kanske inte så konstigt att Per Olov gick in mer för att bli höjdhoppare än att lyda sin mors förväntningar om att bli präst. Lockelsen efter det ogudaktiga, idrottsliga är lätt att förstå när man läser följande skildring i Ett annat liv:

Byn är indelad i en ogudaktig och en andlig halva. Den andliga domineras av släkten Enquist, i viss mån under ledarskap av modern, som ju dock är ingift. I den världsliga finns ett Folkets hus där det ryktesvis ibland anordnas dans, samt ett fotbollslag, som under några år på 40-talet får namnet Kometlaget. […]

Förbindelserna mellan byns fromma del och den världsliga är få, barnet har aldrig sett en match på nära håll – av naturliga skäl, alltså modern – men fotbollsrefererat i lokaltidningen Norra Västerbotten berättar om att något utöver det vanliga ständigt sker där, västerut. […]

Söndagar, när han just strömmat ut från gudstjänsten i bönhuset, går han ut på gården, står bakom nyponhäcken, hör det svaga bruset från det som sker i byns västra och ogudaktiga del. Han kan redan föreställa sig det oerhörda, spelet, rörelserna, inte minst genom de svaga ropen. Ett plötsligt vrål och han föreställer sig en dramatisk förändring, kanske ett ledningsmål för Kometlaget.

Kometlaget spelade i division 4 och var nära att avancera till division 3. Men högre än så hade de inte fått lov att komma, eftersom de högsta serierna, fram till mitten av 50-talet, var förbjudna för lag norr om Gästrikland. Lagen i södra Sverige skulle inte behöva åka till så avlägsna trakter för att spela fotboll. Växte man upp här på den tiden, så lär det ha legat nära till hands att känna sig bortglömd av resten av landet. Det utanförskapet skildras även i Torgny Lindgrens författarskap. Häng med sitt hans hemby, Raggsjö i del 2 av den här bloggserien.