Västerbotten, del 2 – Raggsjö

Till Raggsjö går ingen asfalterad väg. Årets by i Västerbotten 2017 når vi först efter några kilometer på en grusväg, rakt in i skogen. Väl framme får vi ett varmt mottagande i det gamla missionshuset, som nu är museum, café och utgångspunkt för guidade vandringar i Torgny Lindgrens fotspår. Byn är omsorgsfullt skyltad, med bokcitat och andra små betraktelser om alla platser som blivit litteratur.

I del 1 av den här bloggserien konstaterade jag att Västerbotten är en avfolkningsbygd. Men i Raggsjö har trenden vänt. Befolkningsutvecklingen är numera positiv, vilket är lätt att förstå när jag blickar ut över liden, ner mot Raggsjön. Det är så häpnadsväckande vackert att jag utan vidare köper Olof Helmerssons ord – huvudpersonen i romanen Norrlands Akvavit, som spår en ny storhetsperiod för bygden:

Ibland läste Asta högt ur Norra Västerbotten vid frukosten, en eller annan notis eller annons. Nu hade en göteborgare vunnit forsränningen i Mårdseleforsen. Och sörlänningarna köper våra fotbollsspelare, påminde Ivar. Vi har nästan inga älgar längre. Våra författare är gamla och dör och det blir inga nya. Vi har skickat iväg våra kor och kalvar till slakteriet. Och vi vinner inte Vasaloppet längre.

Vilka vi? undrade Olof Helmersson. Släkten, sa Ivar. Trakten. Landsändan. Lindbergarna och Isakssönerna och Lundströmarna och Almarna och Brännströmarna. Hemmingen och Storliden och Björknäs och Bjursele. Och inte bygger vi några orglar längre, sade Asta.

En högst tillfällig nedgångsperiod, sade Olof Helmersson. Sedan reser sig bygden igen. Till förnyad storhet.

Höjdpunkten på museet är ett kollegieblock, med några sidors handskrivet utkast till boken Minnen från 2010. I utställningen finns också ett citat ur en tidningsintervju från samma år, där Torgny Lindgren talar om vikten av att skriva för hand, “eftersom det finns en viss rytmik, som jag bara känner när jag skriver för hand. I bästa fall skriver jag en halv sida per dag, ibland två-tre rader, det handlar om rytm och klang, det blir väldigt tydligt när man skriver ner det.”

Själv är jag nöjd över att slippa skriva mina blogginlägg för hand, men att jag har dator till hjälp innebär ändå inte att det går särskilt fort. Som glad amatör borde jag väl passa mig för jämförelser med Torgny Lindgren, men jag känner igen mig i strävan efter att, mening för mening, försöka hitta den rytm och de klanger som får en text att flyta. Att skriva är ett mödosamt arbete för mig, och det finns något tröstande i att även en mästare som Torgny Lindgren behövde ta god tid på sig för att nå språklig formfulländning.

Och det som tar tid att skriva borde väl också få ta tid att läsa? Det pratas mycket om läshastighet idag, inte minst i skolan. Men att läsa snabbt är inte alltid eftersträvansvärt. I Torgny Lindgrens romaner stannar jag ibland, läser om ett stycke, känner och smakar på orden innan jag går vidare. Det har alltid varit så för mig att ju mer jag tycker om en bok, desto långsammare läser jag den. Det känns befriande att Torgny ger mig rätt. I utställningen finns ett citat från en intervju där han säger: “Mina böcker är skrivna mycket långsamt och ska helst också läsas så.”

“Formen är allt och innehållet noll.” Så säger alltså Torgny Lindgren i intervjun som citeras på bilden. Det är nu inte helt sant. Skrönorna och erfarenheterna, från den västerbottniska barndomen, fick ibland vänta länge på att hitta sin form, men de är förstås helt centrala för författarskapet. Självbiografiskt är fel ord, de litterära byarna är inte identiska med förlagorna. Men ofta smälter de ihop. I Pölsan skriver han till och med in sig själv, som den pojke romanfigurerna träffar i Raggsjö.

En söndag i augusti förirrade de sig ända till Raggsjö uppe vid gränsen mot Lappland, de hade kört vilse på småvägarna, de var så att säga långt utanför kartan. De körde långsamt uppför Raggsjöliden, förbi missionshuset och alla de fyra mjölkborden och de båda hönshusen och alla ladugårdarna och torkhuset för gengaskubb, till sist rullade de ner på gården hos Andreas Lindgren. Inne i köket fann de en pojke.

Beskrivningen av barndomshemmet som byns sista hus visar sig stämma. Det finns kvar, men är i privat ägo, och inte öppet för besök. Däremot kan man ta en promenad på den sluttande Inrelivägen, som viker runt hustomten och vidare ner över liden. Det är den väg som Olof Helmersson cyklar fram och tillbaka i Norrlands Akvavit.

Vi avslutar vår promenad när vi når ett vägskäl, där skylten mot Inreliden pekar mot en avsmalnande stig, in i en djup skog, som är en vägg av mygg. Jag påminns där om passagen i Pölsan, där folkskolläraren Lars Högström misstänker att det är myggorna som ligger bakom det stora antalet dårhuspatienter i bygden.

För min del, sa undervisningsrådet, misstänker jag myggorna. En enda gång har jag utsatts för de västerbottniska inlandsmyggorna. Min bil fick motorstopp vid en by som hette Lillåberg. Där var mera myggor än luft. Att andas i vanlig mening var inte att tänka på.

Huset där Lindgren växte upp är som sagt stängt, men ett besök i Torgnys farmors sommarstuga ingår i de guidade turerna. Stugan är full av litterära accessoarer – en tavla av Brokiga Blad, ett exemplar av Dorés bibel, en Skräddar Molin-bonad.

Torgny Lindgren fick sitt stora genombrott som författare 1982 med Ormens väg på hälleberget. Det var den första roman han skrev som hade Raggsjö som förlaga. Redan som barn hade han hört berättelsen om byns elaka handelsman som rev huset för en familj, när de inte längre hade råd att betala arrendet. Grunden till Grobb Janis stuga finns ännu kvar, men visar sig vara ganska svår att hitta.

Till slut inser vi att enda sättet att ta sig dit är att gena tvärs över en bondgård. Vi tvekar först men blir sen välkomnade av en pratglad bonde som gärna visar vägen. På två ställen tvingas vi krypa under elstängsel, andra gången reser jag mig lite för hastigt och får en stöt i rumpan. Men bara att få höra bondens dialekt är värt strapatserna. Han har det för en sörlänning så aviga uttalet “dem” i subjektsform, som är genomgående hos Sara Lidman, och som dyker upp även hos Torgny Lindgren, när han är som mest dialektal. I Ormens väg på hälleberget använder han konsekvent dem som subjekt. Till exempel här, då rivningen av Grobb Janis stuga tar sin början när familjen vaknar av “ett djävulusiskt oväsen och levan oppå taket”:

Det var Karl Orsa och två av drängarna hans, dem hade redan brutit bort takrännan och nederstbräderna, det var morfar som en gång i tiden hade lagt det taket så att det var välgjort, och överst oppå krabbåsen stod Karl Orsa, han hade en storyxa däri handen.

Innan vi lämnar Raggsjö släcker vi vår törst i Oxkallkällan, platsen som Skrävel Jani, berättaren i Ormens väg på Hälleberget, beskriver så här:

Johan Johansson, av folket kallad Skrävel Jani, säkerligen så benämnd också av dig som int lär göra skillnad på folk, född i Kullmyrliden artonhundraförtinie, samma år som morfar min, Alexis, hängde sig däri en av Ol Karlas tallar, han hade då ingen egen skog mer, och samma år som två av Johan Olavs tjurar gick ner sig däri källan vid Gårdmyran och således gav henne namnet, Oxkallkällan, allting ska hava ett namn.

Om du Vårherre nånsin behöver en skopa vatten som släcker en evig varelses törst, så säger jag dig att du ska gå dittill Oxkallkällan, hon är klar och kall som luften mellan stjärnerna och hon ligger bara tie steg från sistspängerna före Granberget.

Stärkta av vattnet som släcker en evig varelses törst, drar vi vidare på vår västerbottniska resa. Vi har Sara Lidmans Missenträsk kvar att besöka. Häng gärna med dit, i den tredje och sista delen av den här bloggserien.