Rovaniemi och Tornedalen (del 2 om bl a Struves meridianbåge)

Kyrktornet i Nedertorneå är, tillsammans med observatoriet i Tartu, de två enda byggnadsverken som utgör mätpunkter för Struves meridianbåge. I del 1 ger jag en ganska utförlig bakgrund till Struve och hans mätningar. Har ni läst det så förstår ni att Nedertorneå kyrka var ett givet besöksmål på den resa jag och mina vänner gjorde i Tornedalen sommaren 2019. Klocktornets högsta punkt ligger 40 meter över havet. Därifrån har man god utsikt till angränsande mätpunkter. En av dem är den gåtfulla Perävaara, dit vi senare under resan gjorde ett misslyckat försök att ta oss. Mer om det längre fram.

Nedertorneå kyrka ligger ett stenkast från Torne älvs utlopp i Bottenviken. Den första kända kyrkan på platsen fanns där så tidigt som 1316. Dagens kyrka byggdes 1797, med bevarad grund från en gammal stenkyrka från 1500-talet. “Utvidgad under Gustav IV Adolphs regering 1797”, säger inskriptionen ovanför porten.

Det är ett lyckat stopp, kyrkan är både vacker och öppen. Ändå får vi inte riktigt allt vi hoppats på. På en informationsskylt står att “de inhuggningar som gjordes i samband med mätningarna är alltjämt synliga på väggarna i kyrktornets klockrum.” Men dit släpps vi inte upp. Lite mer öppenhet för världsarvsturisters nyfikenhet kunde man faktiskt önska sig.

Istället fortsätter vi mot Lapplands största stad, Rovaniemi. Det är midsommarafton, men det är i Finland mer av en kvällsaktivitet än i Sverige, så vi har ingen brådska. Vi börjar bli hungriga och känner att det vore på sin plats att äta lunch någonstans på vägen upp till Rovaniemi. Där kryllar inte av matalternativ, men i byn Tervola hittar vi i alla fall en öppen vägkrog, som inredningsmässigt ser ut att ha teleporterats raka vägen från Amerika. En och annan stammis är på plats, stämningen är hjärtlig men lite alkoholdimmig. En gubbe som blir väl berusad visas i all vänskaplighet på dörren, men får med sig en flaska brännvin hem.

När vi kommer fram till Rovaniemi kör vi raka vägen till Santa Claus Village, som håller öppet 365 dagar om året, och vareviga dag finns jultomten där och tar emot. Skyltar med köanvisningar indikerar att trängseln kan vara rätt så rejäl, men midsommarafton visar sig vara perfekt för tomtebesök. Några japaner och tyskar har också letat sig dit. Men väntetiden är minimal innan vi glatt får posera för en dyr turistbild med tomten.

Santa Claus Village ligger mitt på polcirkeln. Jag smygfotar tyskarna och japanerna när de kollektivt kliver fram och tillbaka över den mytomspunna linjen. Men hur hänger det här ihop egentligen? Varför finns det en tomteby i Rovaniemi? Historien börjar med ett besök av presidenthustrun Eleanor Roosevelt. Efter kriget var Rovaniemi totalförstört, och hennes visit var ett led i hjälpinsatserna för att få ordning på regionen igen. Det hade funnits en Arctic Circle Cabin även före kriget, och när nu Roosevelt skulle komma byggdes en ny. Hon var första gästen vid invigningen 11 maj 1950. Det blev sedan snabbt en turistattraktion, med servering, kaffe och souvenirer. Besökarna fick ett certifikat för att ha korsat polcirkeln, och så småningom öppnade ett postkontor så att man också kunde skicka polcirkelstämplade vykort.

Efter hand växte idén fram att slå ihop polcirkeljippot med den världsspridda sagan om jultomten som hemmahörande i Nordpolen. Enligt finländsk tradition kommer tomten från berget Korvatunturi, vars topp ligger precis på gränsen till Ryssland och bara kan besökas med specialtillstånd. Men Rovaniemi är bergets närmsta stad, uppenbarligen nära nog för att sälja in konceptet. Ända sedan tomtebyn öppnade 1998 har den varit en turistsuccé. Det är idag en stor nöjespark med alla tänkbara aktiviteter. Frågan är hur många fler än jag som tycker att Roosevelts stuga är den mest intressanta attraktionen.

På kvällen blir det midsommarfirande vid Kemi älv, som rinner genom Rovaniemi, bara ett stenkast från centrum. Det är en härlig folkfest med typiskt melankolisk och vacker finsk musik som lockar till allsång på klipphällarna, folkdanslag med entusiastiska ungdomar, och så småningom också en eldjonglör som ackompanjerar brasan nere vid älven, som tänds när mörkret skulle ha lagt sig, om det nu hade blivit mörkt.   

När brasan brunnit ut förflyttar sig de flesta till en gammal fin festlokal i parken. Någon som heter Jarkko Honkanen ska spela upp till dans, men vi fastnar i karaokedelen, där vi slås av att precis alla sjunger låtar på finska. Det är som att den engelska populärmusiken inte nått hit. Jag, som är svag för finsk musik, njuter av underhållningen. I en finsk version av Kostervalsen kan jag rentav sjunga med. Framåt småtimmarna avslutar vi sedan kvällen på en välbesökt rockbar i centrala stan, och skålar för vår händelserika och annorlunda midsommar. Tillbaka i lägenheten vi hyrt tar jag den här ljusa nattbilden från sovrumsfönstret. 

Rovaniemi är med lappländska mått en storstad, med över 50 000 invånare. Historien är svårt präglad av krig. Nästan all bebyggelse brändes ner 1944 av tyskar på reträtt. När återuppbyggnaden tog fart, gick uppdraget att rita den nya stadsplanen till Alvar Aalto. Han skapade då en stad som sett ovanifrån ska föreställa en ren. Det arkitektoniska mästerstycket beskrivs på Rovaniemis officiella hemsida: “Aalto’s genius vision has central Rovaniemi wrapped inside the reindeer’s head, with the Keskuskenttä sports stadium as the eye. Roads leading north, west and south make up the antlers.” Projektet blev lyckat, Rovaniemi växte, och fick så sent som 1960 för första gången stadsprivilegier. Fram till dess hade det bara varit en köping. Här ser ni en tavla, som visar stadsplanen, följt av några stämningsbilder från staden.

Kajsa Liksoms roman Överstinnan (som jag skriver mer om i del 1) utspelar sig i Rovaniemi med omnejd under krigsåren på 40-talet. Efter att ha läst följande rader i boken är det en märkvärdig upplevelse att gå förbi Hotell Pohjanhovi, en av få byggnader som klarade sig undan lågorna. Ni ser hotellet på den sista bilden här ovan.

Under krigen var Rovaniemi centralort i Lappland och är det fortfarande, precis som Helsingfors är det i söder. Då liksom nu var hotell Pohjanhovi Rovaniemis hjärta. Under vinterkriget bodde här ett fyrtiotal journalister, som kom från hela världen. I samband med fortsättningskriget kamperade ungefär sextusen tyska soldater fortlöpande i köpingen, vi finnar var ett par tusen fler.

Vid sjön Norvajärvi, en bit norr om Rovaniemi, finns en tysk krigskyrkogård, där 2530 soldater ligger begravda. Det är en stämningsfull plats, som ligger mycket vackert nere vid sjön. Om just tyska soldater, och deras förbindelser med lokalbefolkningen, handlar Katja Kettus roman Barnmorskan, som jag läste något år innan jag kom hit. Den gjorde sig nu påmind igen, dels vid kyrkogården, dels under en utställning om Petsamo på det briljanta museet Arktikum. 

Det vidsträckta området Petsamo var från 1920 till 1944 en finländsk kil mellan Norge och Ryssland, som sträckte sig ända upp till Ishavet. Huvudorten i regionen, som ofta kallas just Petsamo men egentligen hette Parkkina under de finska åren, ligger 53 mil norr om Rovaniemi. Utanför Arktikum finns ett minnesmärke, i form av en vägskylt som pekar ut avstånden till de byar långt uppe i norr som hade en storhetsperiod under mellankrigstiden. I området fanns stora nickelfyndigheter, och flera gruvor anlades. Linhammar var dessutom Finlands enda hamn som inte frös på vintern. 1931 färdigställdes Arctic Ocean Highway, som inte bara var en viktig handelsväg utan också blev en turistattraktion. 

Men sedan kom kriget och raserade allt. Romanen Barnmorskan har en epilog, där berättaren säger: “På Finlands och Norges territorium fanns inga så kallade förintelseläger, men antalet döda är i vissa fångläger jämförbart med antalet döda i Östeuropas dödsläger.” I ett av dessa läger, i Titovka, utspelar sig en stor del av romanen. Huvudpersonen är en ung finsk tjej som blir förälskad i en tysk SS-officer och blir sjuksköterska i fånglägret. Katja Kettu, som är uppvuxen i Rovaniemi säger i en intervju med GP att det fortfarande är ett känsligt ämne i hennes hemstad att prata om lägren som fanns i trakten.

När kriget vänder och Petsamo blir sovjetiskt är huvudpersonen plötsligt fånge i lägret där hon tidigare tjänstgjort. Men så kommer en ny vändning, när det basuneras ut att eventuella utländska arbetare, i synnerhet finska medborgare, omedelbart ska evakueras från lägret. “Som om jag efter en pisksnärt åter befann mig tillbaka bland folk. Jag var finsk sjuksköterska, ingen krigsfånge. Jag skulle få tillbaka mitt människovärde.” Ändå blev det inte så i allas ögon: “Dessa kvinnor hade knappast någon annan uppfattning om erövrarna än vad de hade sett på Lilla Berlin i Rovaniemi eller Linhammar. Jag var någonting annat än dessa rena medsystrar som levererat lemonad till soldathemmen. Jag var tyskhora och en sådan kvinna skulle inte få det lätt i förlorarnas Finland.”

I likhet med Liksom är Kettus språk grymt och brutalt, men samtidigt vackert och poetiskt. Barnmorskan är nästan drömsk i tonen, som om minnet av de avlägsna platserna har blivit suddiga för berättaren. På sätt och vis speglar det vad som hänt med de numera ryska orterna i Petsamo. Bilder på google maps vittnar om att de idag är en skugga av sitt forna jag. Så här beskriver Kettus huvudperson sitt slutgiltiga farväl: 

Jag vände mig om för att betrakta hamnen i Linhammar för sista gången. Nietiniemi udde försvann i trolska dimslöjor. Till vänster låg fiskmjölsfabriken och Suomen Kalastus kaj. Längre upp sträckte sig baracklängorna, tullhuset som lyste vitt. Klostret låg utom synhåll, liksom hotellet och bårhuset bakom det. På lastkajerna stuvades, skuffades, släpades, rullades och bogserades stridsutrustning i rasande fart ombord på fartyg med sidor av stål, mannar hivades upp på däck med säckar och allt. Svarta lastbilar, tryckluftspumpar, trålare, fabriksskorstenar, till och med ubåtshamnen, som engelsmännen anlagt i fjorden en gång i tiden, allt var precis som när jag gav mig av härifrån och ändå var allt förändrat. Bakom Parkkina reste sig en armé av sextontusen kors till stupade tyskars ära. 

Klostret som nämns var länge världens nordligaste. Det evakuerades och munkarna flyttade till en ny ort i mellersta Finland. Men den gamla klosterbyggnaden finns faktiskt kvar och har till och med renoverats på senare år. På den här wikipediasidan finns både gamla och nya bilder på klostret.

Efter fullmatade dagar i Rovaniemi ger vi oss av till Aavasaksa (som jag skriver om i del 1). Sedan lämnar vi Finland för den här gången, och tar den svenska sidan av Torne älv hem. Vi hamnar där i en diskussion om huruvida vi fullt ut kan bocka av Struves meridianbåge som ett besök i kategorin “svenska världsarv”. Vi har förvisso varit vid två mätpunkter, men båda ligger ju i Finland. Kan det verkligen räknas in i projektet att besöka Sveriges 15 världsarv? Tveksamt. För att vara på den säkra sidan styr vi därför kosan mot Perävaara. 

Vi har lite svårt att läsa ut från våra kartor vilken bilbar väg som ska kunna leda oss så nära Perävaara som möjligt. När vi når fram till skylten på bilden här tror vi jublande att vi bara är en kilometer från mätpunkten. Men snart visar det sig att vi ropat hej för tidigt. Det rör sig nämligen om en skylt som visar vägen till en annan skylt. I-symbolen indikerar att det är informationsskylten om Perävaara som det är en kilometer kvar till, och inte själva mätpunkten. I vår iver missar vi först den detaljen.

Besvikelsen blir därför stor när vi kommer fram till informationsskylten och inser att det därifrån återstår fem kilometer rakt in i myggskogen, på en liten grusväg som enligt ytterligare en skylt sägs vara i dåligt skick och olämplig för större fordon. Vi tvingas ge upp. Vi har en hel liten husbil (ni ser den på första bilden) och lite för lång väg tillbaka till Piteå för en mils skogspromenad. Vägen försvinner in i skogen bakom skyltarna här. 

Det positiva är förstås att det ger oss en bra anledning att komma tillbaka till Tornedalen. En av flera, ska sägas. Jag har på en tidigare resa också besökt bl a Pajala och Kukkolaforsen, men det är som att det inte finns någon ände på intressanta och vackra platser längs med Torne älv. 

Vi gör ett kortare stopp vid den vackra gamla träkyrkan i Hietaniemi, vid Hedenäset, och tar en promenad ut mot älven. Där finns fornlämningar från en gammal marknadsplats, och en informationsskylt som målar upp hela filmer från svunna tider. Texten berättar om en marknadsplats som höll i sig från 1300-talet till 1621 då Torneå blev stad och övertog handeln. “Här samlas hvitryssar, lappar, bjarmer, tavaster, bottningar, finnar, svenskar och hälsningar”, skrev Olaus Magnus efter ett besök år 1519.

Den gamla marknadsplatsen vittnar om en tid när Torne älv förenade människor och inte, som från 1809 och framåt, var en gräns som håller dem isär. Just i Hedenäset uppstod ett delikat gränsproblem, eftersom där finns flera öar i älven som hade tillhört gårdsägare på den svenska sidan, men som när gränsen dragits efter älvens huvudströmfåra, plötsligt låg i ett annat land. För att lösa problemet kom man på ett system med så kallade suveränitetsholmar. Det innebar att markägarna, mot en avgift till det andra riket, fick fortsatt nyttjanderätt på sina öar. Avgiften är sedan länge borta, men principen gäller än. Här står mina vänner och pekar ut mot en suveränitetsholme.

Ett sista stopp gör vi i Haparanda, där det finns en hel del intressant att titta på nere vid älven. En fin gammal gränssten, som meddelar att vi befinner oss 234 meter från Finland. Konstverket Transit – brevduvor på bord, som minner om den postlinbana som enligt en informationsskylt fraktade osannolika 28 miljoner brev över älven 1917-1918. Och för att sluta cirkeln: ett monument över Struves meridianbåge, precis mitt emot Nedertorneå kyrka.