Stratford-upon-Avon, England

I det här klassrummet har William Shakespeare gått i skolan. Det var sent 1500-tal, monotona latinstudier från sex till fem, på hårda träbänkar utan ryggstöd och en pedagogisk metod med äpplen som belöning och björkris som straff. “Creeping like snail unwillingly to school” skiver Shakespeare om “the whining schoolboy” i pjäsen As You Like It. Så kände han säkert ibland, lille William. Men det var samtidigt en skolgång som gav en ovärderlig grund för hans senare framgång. 

I samband med 400-årsjubileet av Shakespeares död 2016 öppnade ett museum i delar av skolan. Men i första hand är King Edward VI School i Stratford-upon-Avon fortfarande en eftertraktad grammar school; goda resultat på eleven-plus är en förutsättning för en plats. Shakespeares gamla klassrum fungerar som museum från kl 11 på vardagar, men fram till dess används salen för undervisning. När jag kommer dit, i december 2019, är det jullov, men jag möts av två entusiastiska skolpojkar som är där ändå. De är som gjorda för sitt guideuppdrag. Alla brittiskartiga maner är på plats.

Med omisskännlig stolthet berättar de om skolans långa historia och beskriver målande vilken känsla det är att ha just historielektioner i samma klassrum som stadens store son en gång satt. Den legendariska salen är stor och idag delat i två. Ryggstöd erbjuds i den klassrumsdel som fortfarande används, men bänkarna där är inte heller av senaste modell.  Traditionerna hålls vid liv på den här skolan. Beteckningen grammar school görs fortfarande skäl för genom att latin än idag är ett obligatoriskt ämne. 

En av killarna berättar också att han är med i ett teatersällskap på skolan, Edward’s Boys. Även på Shakespeares tid satte eleverna upp skolpjäser. Idag finns en hemsida där man kan följa arbetet. Våren 2020 ska de turnera runt i England med The Silent Lady, av pjäs av Ben Johnson som var samtida med Shakespeare. 

På tavlan bakom katedern finns namnen på skolans samtliga 37 rektorer från 1533 och framåt. Några av dem har förärats idolporträtt på tavlor. Jag fascineras särskilt av Joseph Greene som var rektor mellan 1735-1772 och redan sitt andra år på jobbet tvingades konstatera att “the small pox is ruining my school as fast as it can”. Tre år senare, när elevantalet var uppe i 20, kom smittkopporna tillbaka och bara tre av pojkarna överlevde. Sjukdomar var ett ständigt hot förr i tiden. Samma år som William Shakespeare föddes, 1564, kom pesten till Stratford-upon-Avon. Han hade tur som överlevde. Två äldre systrar dog redan i spädbarnsåldern.

Jag har turen att komma till skolan samtidigt som en brittisk pensionärsgrupp får en lektion som i gamla dagar av en rollspelande magister. Min unga guide varnar mig, “best behaviour now”, innan jag ansluter till undervisningen. Först blir det lite tvekan i gruppen när vi uppmanas att rabbla de latinska konjugationerna av “to love”. Men när magistern hotande höjer sitt ris är det som att han trycker på en minnesknapp. Försiktigt börjar det mumlas: amo, amare, amavi, amatum.

Det mesta om Williams Shakespeares liv är okänt. Men att han gick i skolan här råder det inget tvivel om, förmodligen från 7 till 14 års ålder. Skoldagarna var långa, disciplinen strikt och latin och klassiska texter var det som fick mest utrymme i undervisningen. I förordet till Oxfords Complete Works of Shakespeare konstateras: “any grammar school pupil of the day would have received a more thorough grounding in Latin rhetoric and literature than most present-day holders of a university degree in classics.” Det var alltså en skolgång som lade en utmärkt grund för att bli skådespelare och pjäsförfattare. Inte blev det sämre av att Shakespeares klassrum också var den lokal där kringresande teatersällskap brukade sätta upp sina pjäser. Och de var ofta på besök. Det var sötebrödsdagar för scenkonsten.

Stratford-upon-Avon är förstås ett givet resmål för en teaterintresserad lärare i svenska och engelska. Ändå har skräckhistorier om horder av turister gjort mig lite tveksam. Men att åka hit vid jul visar sig vara helt rätt. Jag kommer fram sent på juldagen och tar en första kvällspromenad i en folktom stad. Julbelysningen är ambitiös och härligt otidsenlig. Den gör sig bra ihop med alla gamla fina hus i stadskärnan. En turkisk restaurang är öppen. Jag sätter mig där, bland lagom små klungor av turister, och läser på om King John, en sällan spelad Shakespearepjäs som jag ska se på The Swan nästa kväll.

Redan på min första promenad tar jag också vägen om huset på Henley Street där Shakespeare föddes. Det är delvis tack vare Charles Dickens som det står kvar. 1846 var huset till salu och nära att köpas av en excentrisk amerikan, vars plan var att montera ner det bit för bit, skeppa det över Atlanten och bygga upp hela huset igen i sitt “museum of curiosities”. Men när hans idéer läckte ut sattes en räddningskampanj igång, där Dickens var en nyckelperson. The Guardian beskriver i den här artikeln hur han “threw himself into the campaign, organising readings and benefit performances of Shakespeare works”. Lyckligtvis fick han ihop tillräckligt med pengar för att vinna auktionen mot amerikanen.

På annandagen hänger jag på låset när Shakespeare’s Birthplace öppnar. Det är en egendomlig känsla att stiga in i det gamla pojkrummet, där han sov med sina bröder, och sedan vidare till det rum där man tror att han föddes. Här växte han upp med mamma Mary och pappa John, som var handskmakare och så framgångsrik som handelsman att han under en period fick äran att vara stadens borgmästare. Allt detta och mer därtill får jag berättat för mig redan i förstugan, där jag möts av en man som på vackrast tänkbara engelska håller en flera minuter lång välkomnande utläggning. Jag kan inte låta blir att undra över hur många gånger han måste ha sagt nästan exakt samma sak, om och om igen, dag ut och dag in. Ändå ger han inget sken av att vara trött på sitt jobb. 

Ett lite mer omväxlande jobb har grabben på bilden här. Han håller till i ett hus precis intill The Birthplace, där också en stor Shakespeareutställning finns. Av honom kan man önska valfri pjäs eller sonett, och sen kör han igång, fritt ur minnet. Det finns nog plats för ett femtiotal besökare men jag är helt ensam i lokalen. Jag drar till med Richard III, och får en elegant recitering av hela första scenen. En höjdpunkt under mina dagar i Stratford-upon-Avon.

Nästa anhalt är New Place. Här finns en skulpturträdgård med en bänk och ett skrivbord där man tror sig ha kommit fram till att hans arbetsrum kanske låg, och där han i så fall eventuellt skrev hälften av sina pjäser. Det är, som sagt, inte mycket som med säkerhet går att veta om Shakespeares liv, men det finns gott om entusiaster som gillar att gissa. Klart är i alla fall att han köpte huset som kallas New Place 1597, vid 35 års ålder, att han ägde det ända till sin död 1616, att det var det största huset i stan, att det inte var billigt, och att han hade ungefär hälften av sin produktion framför sig när han flyttade tillbaka hit efter åren i London. Huset finns inte kvar, men väl en gedigen utställning och välkomnande guider. Och trädgården är fin. Jag strosar länge runt och läser citat ur alla sonetter på små plaketter på marken. 

Allt tyder på att Shakespeare var en framgångsrik pjäsförfattare när han återvände till hemstaden. Ändå finns många seglivade konspirationsteorier, med långsökta idéer om alternativa författare till hans verk. De sammanställs av Bill Bryson i hans läsvärda och underhållande biografi över Shakespeare. Han ägnar flera sidor åt den osannolika historien om Delia Bacon, en amerikansk lärare som låg bakom den första kända konspirationsteorin. Hon fick av oklar anledning för sig att hennes namne, filosofen Francis Bacon, var mannen bakom Shakespeares verk och 1852 åkte hon till England för att gå till botten med sin teori. Bryson beskriver hennes arbete så här:

Bacon’s research methods were singular to say the least. She spent ten months in St Albans, Francis Bacon’s home town, but claimed not to have spoken to anyone during the whole time. She sought no information from museums or archives, and politely declined offers of introductions to the leading scholars. Instead she sought out locations where Bacon had spent time and silently ‘absorbed atmospheres’, refining her theories by a kind of intellectual osmosis.

Hon lyckades sedan charma rätt personer för att få ge ut den 675 sidor tjocka boken “The Philosophy of the Plays of Shakspeare Unfolded”. Enligt Bryson är den “vast, unreadable and odd in almost every way”. Och märkligast av allt: den nämner inte Bacons namn en enda gång. “The reader had to deduce that he was the person whom she had in mind as the author of Shakespeare’s plays”. Otroligt nog fick Bacon-teorin ändå fäste i vissa kretsar och anammades bland annat av Mark Twain, medan Delia Bacon själv “died peacefully and unhappily, under institutional care in 1859, believing she was the Holy Ghost.”

Bilden här är tagen på vägen från mitt hotell i stadskärnan till Anne Hathaway’s Cottage. Det är bara två kilometer, men det räcker för att komma ut på landsbygden. Jag träffar knappt en människa på promenaden. I fulla drag njuter jag av den urbrittiska atmosfären, som inte blir sämre av det mysigt ruggiga gråvädret med regnet hängande i luften som ett harmlöst hot. Under mina dagar i Stratford-upon-Avon når det aldrig mer än duggstyrka. 

Anne Hathaway var Shakespeares åtta år äldre fru som han gifte sig med redan som 18-åring, och fick tre barn tillsammans med. 1463 byggdes den äldsta delen av det hus där hon växte upp. Det stannade kvar i släkten Hathaway ända tills det köptes av Shakespeare Birthplace Trust år 1892. Det är ett sällsynt vackert och välbevarat gammalt hus, som jag nästan inte kan se mig mätt på, så jag är bara glad att jag kommit fram en stund innan de öppnar. När jag så småningom går in är jag dagens första besökare. Jag möts redan i första rummet av en tillfällig utställning om traditionell brittisk julmat och en gubbe som håller en oändlig monolog i ämnet. Mina hintar när jag vill gå vidare når inte riktigt fram.

Till slut släpper han i alla fall iväg mig, och jag får en känsla av att ha klivit in i en tidsmaskin när jag försiktigt duckar mig fram under dörrkarmarna. Även invändigt är huset mycket välbevarat. Höjdpunkten är “The Courting Chair” en stol som Shakespeare sägs ha suttit i. Undersökningar har visat att den är tillräckligt gammal, och familjevapnet är ingraverat, så sannolikheten är faktiskt ganska stor. Annat är det med en bänk i huset, som en tant som bodde här på 1800-talet sålde små souvenirbitar av åt pilgrimer som dök upp här redan då. Den bänken har visat sig vara från 1700-talet. 

Efter att Shakespeare gift sig och fått sina tre barn börjar den period i hans liv som brukar kallas “The Lost Years”. Mellan 1585 och 1592 finns inte ett spår av honom. Sedan dyker han plötsligt upp som skådespelare och pjäsförfattare i London, men hans privatliv i huvudstaden är höljt i dunkel. Inte heller var det självklart att hans 37 pjäser, 154 sonetter och fem övriga dikter skulle bevaras. Mycket annat material från samma tid har gått förlorat. Men tack vare två skådespelare som stod Shakespeare nära gavs sju år efter hans död en första samling pjäser ut. Den kallas The First Folio, och finns i 230 exemplar, vara ett är utställt på museet vid The Birthplace.

Där berättas också om David Garricks avgörande insats för att förhindra att Shakespeare skulle falla i glömska, vilket höll på att hända på 1700-talet. Garrick var en teaterdirektör som ansåg att Shakespeare var “the first genius of the world”. Därför drog han år 1769 igång en tredagars teaterfestival i Stratford-upon-Avon, helt ägnad åt stadens store son. Festivalen har sedan dess ägt rum varje år. Till Davids ära bär 1400-talspuben The Garrick hans namn. Där sätter jag mig med en pint och laddar upp inför mitt besök på The Swan Theatre.

Shakespeares första teater i London hette The Swan. Idag är det namnet på en teater i Stratford-upon-Avon, där jag lyckats få en biljett på första raden till King John. Det är en mäktig känsla att gå in i den vackra salongen. Omgivningen ger en föraning om en ganska finstämd pjäs, men när föreställningen drar igång är den både fartfylld och fysisk. Under ett matkrig får jag en brödbit kastad mitt i magen. Jag antar att det i viss mån rör sig om anpassning till en publik som ofta lär vara full av turister vars engelska nog inte räcker till i blankversens alla svängar. Jag sneglar ibland på två spansktalande bröder i yngre tonåren som sitter mittemot mig på andra sidan scenen. De ser ofta uttråkade ut, men lever upp i de mer actionfyllda scenerna. 

Blankvers är namnet på det versmått som används nästan genomgående i Shakespeares pjäser. Varje rad har samma femtaktade rytm, så kallad jambisk pentameter. Som exempel på jamb brukar ordet “kanin” anges. Säger man kanin fem gånger har man skapat en blankversrad. I det här klippet visar skådespelaren och Shakespearekännaren Ben Crystal hur den jambiska takten kan sägas överensstämma med den naturliga rytmen i hela det engelska språket. Den finns såväl i enkla vardagsfraser, “I went to town to buy a coat today”, som i hjärtslagens “ba-bam ba-bam ba-bam”. Däri ligger en del av Shakespeares storhet. Det rytmiska, musikaliska språket är så igenkännbart att det bara låter helt naturligt. Ett vardagligt välljud. 

Jambisk pentameter används i många dikter. Det mest kända svenska exemplet är kanske Karin Boyes I rörelse: ”Den mätta dagen, den är aldrig störst”. Också sonetter följer denna rytm. Med mig på resan har jag Eva Ströms översättningar av Shakespeares sonettsamling. I Ströms utgåva presenteras de 154 sonetterna på varsitt uppslag, med det engelska originalet och hennes översättning på vänstersidan, och på högersidan en kommentar som ger värdefull hjälp med tolkningen av dikterna. Men för att inte den här texten ska bli på tok för lång lämnar jag dessa tolkningsmöjligheter därhän. Ni får nöja er med bilden på tidernas mest berömda sonett, nummer 18. (I klippet jag länkade till använder Ben Crystal just den dikten som exempel.) 

Min sista dag i staden börjar jag med en morgonpromenad vid Avon. Det är lika disigt och grått som alla andra dagar, och jag kommer i rätt stämning för Shakespeareturismens naturliga slutstation, graven. Den har en hedersplats i Holy Trinity Church, tillsammans med det gamla monument som man utgått ifrån för att få en uppfattning om hur William Shakespeare såg ut.

På bilden här ser ni hotellet jag bodde på. Det är en typiskt hus i Stratford-upon-Avon. Stadens långa historia gör sig påmind överallt. Det enda som möjligen saknas är ett gammalt slott. Men inte mer än 20 minuters tågresa bort ligger Warwick Castle, vars äldsta delar är från 1068. Det är ett imponerande välbevarat slott. Jag låter några avslutande stämningsbilder därifrån tala för sig själva.