I juli 1809 avslutades Borgå lantdag i huset på bilden, som då var stadens gymnasieskola. Den ryske kejsaren Alexander I slog fast att Finland skulle bli ett autonomt storfurstendöme. Ryssland var i krig, en sammandrabbning med Napoleon låg nära. Därför var det var viktigt att snabbt lösa situationen i Finland, som gavs löften om goda tider under ryskt styre. I boken Den politiske Runeberg sammanfattar den finländske historikern Matti Klinge det program för Finland som kejsaren förmedlade i Borgå:
Finland skulle stå i ett fredligt förhållande till Sverige och skyddas av sina egna lagar i förhållande till Ryssland – ett självständigt kontinuum mellan dess framtid inom det ryska riket och dess förflutna inom det svenska riket.
Alltför stora förändringar skulle alltså undvikas. De gamla svenska grundlagarna skulle fortfarande gälla, och svenskan bevaras som officiellt språk. Någon finska var det inte tal om på den här tiden i officiella sammanhang. Kejsaren höll sina tal på franska, och de översattes till svenska.
Ordet lantdag är lite missvisande. Tillställningen höll nämligen på i hela fyra månader, med möten, överläggningar, fester och baler. Helsingfors var vid 1800-talets början för litet och obetydligt (men blev sedan huvudstad 1812), och Åbo låg för nära Sverige för den ryske kejsarens smak. Men Borgå var perfekt, en stiftsstad med 2000 invånare, en domkyrka, ett ståtligt rådhus, och den fina gymnasieskolan som utgjorde plenisal för lantdagen. Undervisningen fick tillfälligt flytta hem till lärarna.
Borgå har en stolt skolhistoria. Staden hade på 1700-talet Finlands – dvs Sveriges östra rikshalvas – enda gymnasieskola. Den höga statusen höll i sig även efter den svenska tiden. 1837 kom Johan Ludvig Runeberg dit för att tillträda tjänsten som lektor i latin. Han blev sedan rektor för skolan, och kvar i Borgå till sin död 1877. Som poet är Runeberg “bara” en i mängden i den rika finlandssvenska litteraturen. Men för att förstå den finska 1800-talshistorien, och förhållandet mellan Sverige, Finland och Ryssland, är han en ingång som inte går att bortse ifrån. Det är ingen slump att han fick epitetet nationalskald. Han var en viktig kugge i det maskineri som byggde nationen Finland. (I del 2 går jag djupare in på det.)
I februari 2020, när jag kommer till Borgå, har det gått mer än 200 år sedan det kejserliga mötet. Gamla stan är fortfarande en levande stadsdel där ca 800 personer bor, men det är samtidigt som att gå omkring i ett museum. Att allt är så intakt gör det lätt att låta fantasin flöda, och se kejsaren och hans anhang för sitt inre öga. I en skrift som jag köper på stadsmuseet läser jag att det genom staden “från kejsarens bostad byggdes en gångbana i trä, som skulle skydda de kejserliga skodonen från väta och smuts.” Snacka om hedersgäst.
Knappt tre decennier efter det kejserliga besöket blev alltså Finlands nationalskald lärare i just det hus där lantdagen avslutats. Han undervisade i latin och grekiska och tidvis var han också rektor för skolan. År 1850, mitt under Runebergs skolgärning i staden, byggdes ett nytt skolhus, som än idag inhyser det svenskspråkiga gymnasiet i Borgå. Under förberedelserna av min resa mejlade jag rektorn och frågade om jag fick komma och titta. Jag hade googlat fram information om ett gammalt bibliotek, som väckte min nyfikenhet. Jag hade alltså vissa förväntningar på Borgå. De skulle komma att överträffas.
Jag kommer till Borgå med buss från Helsingfors, checkar snabbt in på mitt hotell och går genast mot gymnasieskolan, ett stenkast från centrum. Jag slår följe med ett gäng yngre skolpojkar, och tjuvlyssnar på deras vackra dialekt. De talar i stort sett bara svenska, men någon i gruppen verkar vara finskspråkig, och när han ger sig in i samtalet slänger även de svenskspråkiga killarna in några meningar på finska. Jag kommer i rätt stämning inför mitt möte med Stefan, som är historielärare och ansvarig för det gamla biblioteket.
Skolbiblioteket är inget officiellt museum, men det finns en utställningsdel som öppnas på begäran. Jag är alltså inte den första som kommer dit och vill titta. Stefan visar sig vara en van och frikostig guide, jag har lyxen att få hela två timmar med honom. Skolan var som sagt Finlands enda gymnasium under 1700-talet, vilket bidrog till en status som gjorde att många donerade böcker till biblioteket. Det första Stefan visar mig efter att han tagit på sig sina vita handskar är ett register över dessa donationer, som upprättades på 1700-talet och innehåller ca 2000 titlar.
Men registret täcker blott en bråkdel av bibliotekets ca 30 000 böcker. Stefan berättar att han varit i kontakt med den äldsta gymnasieskolan i Sverige, i Västerås, och då fått veta att där en gång i tiden fanns ett skolbibliotek med hela 70 000 böcker, men att de nu är utspridda i olika arkiv. I Borgå är boksamlingen lyckligtvis fortfarande samlad. 1850, när det nya skolhuset byggdes, flyttades biblioteket över, och även vid senare renoveringar har man låtit böckerna stå kvar som de gör i sina hyllor. Ingen vet exakt vilka alla böcker är, så kanske gömmer sig fler skatter än dem jag nu ska berätta om. Viss katalogisering och digitalisering har påbörjats, men det är ett livsprojekt. Stefans huvudsakliga arbete är att undervisa.
De tre äldsta böckerna finns i bibliotekets museidel. Det rör sig om så kallade inkunabler, från boktryckarkonstens vagga. En inkunabel är en tryckt bok från före år 1500. Den allra äldsta är en matematikbok från 1482. Det är den som syns på sista bilden här ovan. Historiens vingslag flaxar med full kraft här inne. Jag har till slut inga andra ord än små imponerade utrop. Dyrgriparna innefattar bland annat: en tillfällighetsdikt av Bellman till en Mårten Gås-fest, där de två första orden bildar namnet Mårten Luther; en katekes “på indianspråk” från 1696; en katekes tryckt av Benjamin Franklin från 1743; en koran på latin från 1543 som redan på sin tid hade beteckningen RRR – högsta graden av raritet.
Men museidelen är bara början. På andra våningen plockar Stefan fram fler böcker som han vill visa mig. Där finns bland annat ett adelsbrev underskrivet av drottning Ulrika Eleonora, och Fäktmästarens minnesbok, en sorts kompisbok från 1600-talet som en svensk forskare nyligen varit och tittat på. Svenska besök verkar dock alltför sällsynta. Stefan är glad och lite förvånad över att jag kommer dit och intresserar mig för vad som ju faktiskt är vårt gemensamma kulturarv.
Förvisso finns en hälsning i gästboken från Carl XVI Gustaf och Silvia som har besökt biblioteket tillsammans med Tarja Halonen. Men det är svårt att komma ifrån att Sveriges och Finlands gemensamma historia är pinsamt okänd för alltför många svenskar. Stefan och en av hans elever berättar att de träffat svenskar som inte ens verkar känna till att det finns folk i Finland med svenska som modersmål. Det kan inte kännas roligt när man bor i en stad som Borgå, där ungefär 35 % är finlandssvenskar. Svenska hörs överallt på stan. Ändå konstaterar Stefan att det ibland känns som att han tillhör en “bortglömd relik”.
Finland har ett traditionsrikt skolsystem. Jag, som är lärare i Sverige, reser dit under min sportlovsvecka, som visar sig sammanfalla med starten för de finländska treornas slutprovsperiod. Undervisningen är då över, vilket förstås kräver sitt firande. Den festen, abiturienternas stora dag, gick av stapeln dagen före mitt besök. När jag är där är det tvåornas tur att fira att de nu är de äldsta eleverna på skolan. Det gör de genom att dansa “de gamlas dans” i festsalen. I frack och balklänning dyker de upp på skolgården precis när Stefan är i färd med att visa mig festsalen.
I festsalen pryds väggarna av tavlor föreställande skolans alla rektorer. Ytterligare strålglans erbjuder fyra regentporträtt, av skolans grundare Fredrik I, och Adolf Fredrik, Gustav III och Nikolaj I. Men kungligheterna står ändå här i skymundan av Runeberg. För honom räcker det inte med en tavla. Han har förärats en hel staty, från vilken han spanar ut över festsalen. Blicken är lite sträng, som en påminnelse till dagens elever att hålla sig i skinnet så inte festyran går överstyr.
Faktum är att Runeberg på sin tid gjorde sitt yttersta just för att stävja ett alltför vidlyftigt leverne hos sina elever. Idag finns nog en föreställning om att gamla tiders skolor alltid byggde på strikt disciplin, men så var inte fallet i Borgå. Att vara gymnasist var exklusivt på 1800-talet, och måttfullhet har väl sällan varit ett ledord under tonårstiden. Disciplinen var erkänt dålig i skolan, och gymnasisterna hade inget gott rykte i Borgå. De festade, levde rövare, och ställde till med så mycket ofog att Runeberg, så fort han blev rektor för skolan, såg ordningsfrågan som sin viktigaste uppgift.
I en bok om skolans historia, som Stefan generöst skänkte mig, beskrivs att en del lärare som hade svårt att hävda sin auktoritet ibland slog sina elever, men utan att få någon större respekt för det. Kroppsaga som mer officiell påföljd fanns däremot inte på straffrepertoaren förrän Runeberg såg sig nödgad att införa det, med en omtalad skandal som följd. Nyordningen ledde till konflikter mellan Runeberg och studenterna. De hade ingen lust att finna sig i hans stränga disciplinkrav. På tonåringars vis ansåg de sig vuxna nog att göra vad de ville. Vid ett ödesdigert tillfälle, när ett gäng berusade gymnasister skämt ut skolan genom att störa ordningen vid ett bröllop, blev domen hård: tolv björkrisrapp på handflatan för tre av eleverna och sex rapp för två av dem. Följande målande beskrivning ges av ett ögonvittne:
“Rektor själv (dvs Runeberg) exekverade handplaggorna med den största stränghet och med användning av hela sin stora fysiska styrka, så att det ena av sex sega björkkvistar hopflätade riset efter det andra formligen söndersmulades under tyngden av hans slag.” När agan var över höll Runeberg ett förmaningstal där han sa: “Jag har utdelat tre gånger tolv och två gånger sex slag, summa fyrtioåtta, men ingen skall kunna förebrående säga, att det sista slaget fallit mindre tungt än det första.”
Runeberg uppges inte ha ångrat straffet, men det var ändå sista gången han agade en elev. Ögonvittnet konstaterar att det gjorde “ett pinsamt och vidrigt intryck, då kamraterna förnedrades inför allas åsyn.” Och det hela ledde till en rejäl protestaktion: hälften av skolans elever, 38 stycken, avgick i protest! Runeberg avsade sig rektorskapet för skolan, och studenternas vilda leverne fortsatte. En av eleverna som lämnade skolan vid detta tillfälle nådde trots avhoppet stor berömmelse senare i livet: polarforskaren Adolf Fredrik Nordenskiöld. (En gammal skolplansch från Helsingfors stadsmuseum får illustrera ämnet för den här utvikningen.)
Efter den här lite dystra beskrivningen av Runeberg som skolman, är det på sin plats att nyansera bilden innan jag går vidare. Det finns också fina beskrivningar av Runebergs lärargärning. Han utmärkte sig genom stor noggrannhet i undervisningen, och mycket goda ämneskunskaper i latin och grekiska, vilket gav hög status i en tid då klassiska språk fick gott om utrymme på schemat. Efter att han slutat på skolan började stadens gymnasister uppvakta honom i hemmet med sång på hans födelsedag. Det var en tradition som höll i sig varje år tills han dog.
Runeberg tog alltså rollen som fostrare på stort allvar. Det var en roll som han axlade även i sin litterära gärning; som nationalskald var hans poesi just ett fostransprojekt. Om det berättar jag mer i del 2, där jag försöker beskriva det finländska nationsbygget på 1800-talet. Där får ni också veta mer om staden Borgå. Häng med.
alla platserna 