Borgå, Finland del 2 (om Runeberg som nationalskald)

Johan Ludvig Runeberg föddes i Jakobstad i Österbotten. Dit kommer jag i del 3, men här ska jag nu fortsätta min berättelse med Borgå som fond. Runeberg flyttade dit 1837 och blev staden trogen till sin död 40 år senare. Efter succén med Fänrik Ståls sägner sålde han sina förlagsrättigheter i Sverige för stora pengar, och kunde då, år 1852, flytta med sin fru och sex pojkar till ett stort hus på Alexandersgatan. Redan fem år efter hans död blev det museum, och ända sedan dess har huset bevarats i orört skick. 

fin23

Det är en märkvärdig upplevelse att gå omkring i det gamla huset, med tossor på skorna, på spaning efter den man som redan under sin livstid upphöjdes till nationalskald, med den poetiska uppgiften att bygga ett nytt Finland. Om man kan bli starstruck av döda personer så är det vad jag blir, när jag går omkring i hans sovrum, när jag tittar på hans tavlor, när jag noggrant studerar hans bokhyllor, med gamla fina volymer av favoritförfattarna: Shakespeare, Cervantes, Holberg, Almqvist.

fin25

fin28

Innan jag går vidare måste också Johan Ludvigs fru, Fredrika Runeberg, nämnas. Hon är egentligen intressant nog att föräras en egen bloggtext, vilket faller utanför ramen här. Men ett stycke måste hon i alla fall få. På museet köper jag den fina boken “Johan Ludvig & Fredrika Runeberg – en bildbiografi”, där också hennes historia ges mycket utrymme. 

Hon arbetade mycket för kvinnors rätt till utbildning, genom att bland annat grunda en skola för fattiga flickor i Borgå, och anordna studiecirklar, som t ex en finsk läseförening för att höja kunskaperna i finska hos de svenskspråkiga Borgåfruarna. Fredrika var mycket språkbegåvad. Hon kunde utan vidare simultanöversätta till svenska när hon läste högt ur böcker på franska, tyska och engelska. Dessutom skrev hon egna böcker, när hon hann med mellan allt hushållsarbete som sex barn och familjens omtalade gästfrihet gav upphov till. I ett brev till en väninna klagar hon över sin mans skrivkramp, trots betydligt mer tid för ändamålet: “Nog är han bra lat den stygga menniskan.” Men det verkar ändå ha varit ett i huvudsak lyckligt äktenskap. Fredrika stod vid sin mans sida livet ut, även när han efter en hjärnblödning 1863, kom i stort behov av hennes vård och omsorg. 

fin27

Åter till huvudtemat: Vad är egentligen grejen med det runebergska epitetet nationalskald? För att reda ut det måste jag börja med Runebergs studenttid i Åbo. Han bjöds där på återkommande söndagsmiddagar hos sin farfars kusin, ärkebiskop Jacob Tengström, som dessutom var farbror till Fredrika. Tengström, som hade varit snabb att inta en ryssvänlig position efter finska kriget, var en viktig influens för sin unge släkting. Genom honom blev Runeberg tidigt del av en krets som stod för en finsksinnad nationell väckelse, men ändå utan nationens frihet från Ryssland som mål. Tengström var nöjd med att den svenska tiden var över, men tyckte att Finland gjorde bäst i att nöja sig med de sjysta villkor som ryssarna gett den nya storfurstendömet.

Runeberg kom från en släkt som av börd hörde till en hög samhällsklass. Men efter att pappan, som var sjökapten, drabbats av ett slaganfall hamnade familjen i ekonomiska svårigheter. Bristen på pengar skulle komma att spela en avgörande roll för Runeberg eftersom det innebar att han, för att finansiera sina studier, tog arbete som lärare i Saarijärvi, i det finska inlandet. Agneta Rahikainen beskriver i bildbiografin hur han där för första gången i sitt liv “mötte människor som levde helt på naturens villkor och för sin överlevnad var beroende av att bemästra och tygla den”. 

Runebergs kunskaper i finska var skrala, men ändå tillräckliga för att han skulle kunna ta folket i dessa trakter till sitt hjärta. Den viktigaste källan för mig i arbetet med den här bloggserien har varit historikern Matti Klinges bok Den politiske Runeberg. Han citerar en annan finlandssvensk författare som liksom Runeberg kom från en helt svenskspråkig miljö, och som barn “trodde att Finland var detsamma som Sverige utom att det hette Finland”. Detsamma lär ha gällt Runeberg, som i Saarijärvi tyckte sig ha upptäckt ett annat Finland än det han tidigare var bekant med. Det gjorde djupa intryck på honom, som han senare beskrev i essän Några ord om nejderna, folklynnet och lefnadsättet i Saarijärvi socken.

fin49

Men det mest kända porträttet från Saarijärvi är dikten om bonden Paavo, en tidig pusselbit i Runebergs poetiska livsprojekt, som med Klinges ord gick ut på “att poetiskt definiera vad Finland var.” Dikten ingår i sviten Idyll och epigram, i debuten Dikter från 1830. Det dröjde 15 år innan hela boken gavs ut på finska, men just dikten om Paavo översattes omgående. Väinö Linna använde senare inledningsraden som titel till första delen av sin stora romantrilogi om det finska bondefolket. Ni får hela dikten här, från en gammal läsebok från folkskolan:

fin91

fin90

Dygden – att göra sin plikt, uthärda, men också att dela med sig, hjälpas åt – sätter här en ton som håller i sig genom det mesta av Runebergs poesi. Där finns ett drag av att nöja sig, inte gapa över för mycket, som märks även i Finlands nationalsång, också skriven av Runeberg, där det i andra versen slås fast: “Vårt land är fattigt, skall så bli / för den, som guld begär.” 

Hos de styrande i Finland fanns i mitten av 1800-talet ingen strävan efter självständighet, men däremot en stark vilja att definiera sin särart som finländare, och därmed ena två språkgrupper som på den tiden sällan kunde varandras språk särskilt bra. De tongivande i det projektet var i stort sett alla finlandssvenskar, men det fanns undantag som Elias Lönnrot, mannen bakom nationaleposet Kalevala, som trots sitt svenskklingande namn hade finska som modersmål. 

fin36

Både Runeberg och Lönnrot ingick i en löst sammansatt krets, Lördagssällskapet (se bild ovan från Helsingfors universitetsmuseum), som träffades veckovis under nästan hela 1830-talet i Helsingfors, dit universitetet hade flyttats efter en storbrand i Åbo. Medlemmarna var mellan 20 och 30 år. Agneta Rahikainen beskriver hur de “skålade och försökte överträffa varandra med raljerande skämt och kvickheter”. Men det fanns också en mindre festbetonad del av verksamheten, då de “diskuterade nationella frågor och litteratur och konkreta åtgärder vidtogs för att befrämja det finska folkets kultur och språk”. 

De grundade bland annat Finska Litteratursällskapet, som än idag bedriver forskning i finsk kultur och språk. Dessutom tog de initiativ till att starta en ny skola, Helsingfors lyceum. Runeberg kom att bli sällskapets mest framträdande poet, och därmed hela Finlands nationalskald. Tänk, vilken poetisk uppgift att sig an: att skapa en nation med egen identitet av två grupper som talar helt olika språk.

fin35

Runeberg var alltså en politiskt viktig poet. Det är en aspekt av hans poesi som kanske inte så ofta har framhållits men, som titeln vittnar om, är utgångspunkten i Matti Klinges Den politiske Runeberg. Det nationsskapande projekt som bonden Paavo var en tidig pusselbit i, kom att fullbordas med Fänrik Ståls sägner. Det är inte bara en diktsamling, utan också en historieskrivning, förvisso inte korrekt återgiven – men det är inte heller det som är poängen. Med Klinges ord: “Fänrik Ståls sägner bör ses som en dygdelära, en moralkatalog.” 

Den historiska bakgrunden är i alla fall den här: Den ryske tsaren Alexander I:s trupper marcherade 1808 in i Finland, som då i flera hundra år hade utgjort Sveriges östra rikshalva. Den svensk-finska armén gav motstånd bäst de kunde, men tvingades kapitulera efter 18 månader. Finska kriget blev eftervärldens namn på dessa strider som ledde fram till lantdagen i Borgå som jag berättar om i del 1. 

fin37

Fänrik Ståls sägner inleds med nationalsången Vårt land, som temamässigt passar in, men ligger utanför den ramberättelse som inleds i andra dikten, som heter just Fänrik Stål. Diktjaget, en ung student, lär känna en man som var “soldat för längesedan” och “nu ägde fänriks titel”. I diktens början är studenten naivt ointresserad av äldre tider som fänriken vet berätta om, men “blott för att döda tiden” börjar han på måfå läsa en bok om “sista finska striden”, som väcker hans slumrande intresse. Han går då raka vägen till fänriken: “Min håg blev tänd att höra mer / kanhända får jag det av er?” Och så börjar Fänrik Stål berätta om finska kriget, i totalt 35 dikter. I Den svenska poesins historia beskriver Staffan Bergsten diktsamlingens betydelse: 

Skilt från Sverige och med betydande mått av självstyre i förhållande till Ryssland utvecklades en stolt nationalism, och det svenska nederlaget 1809 vändes till seger för den finska folksjälen. Det som åstadkom denna omkastning var i hög grad Fänrik Ståls sägner. Med sina porträtt av modiga officerare och lika tappra knektar gav dikterna näring åt en patriotisk självkänsla som ingav mod så sent som under vinterkriget mot Sovjetunionen 1939-1940.

Folkligheten var viktig. Runeberg inspirerades bland annat av serbiska och ryska folksånger, ofta med propagandistiska undertoner. Folkviseintresset hade tagit fart i Finland, inte minst med Kalevala, som gavs ut 1835. Att vara lättillgänglig, en folkets poet, var statusfyllt och avgörande för hela nationalskaldsgrejen.

Fänrik Ståls sägner blev en omedelbar försäljningssuccé, även i Sverige, vilket ledde till att Runeberg gjorde sitt livs enda resa väster om Östersjön. I Stockholm minglade han med societeten, träffade kungen, men det viktigaste för Runeberg var att han för dyra pengar sålde förlagsrätten till alla sina litterära verk. Ärkebiskopen, dåvarande direktör för Svenska Akademien, frågade om han inte ville flytta till Sverige men Runeberg lär då ha svarat: “Herr direktör, Finland är en fattig mor och behöver alla sina söner.” Trött på uppmärksamhet och strapatser skrev han i ett brev till sin fru hemma i Borgå: “Jag är gränslöst mätt på all verldens herrlighet och längtar efter gröt, fisk och lugn på Kroksnäs.” (Tavlan här föreställer tre av Runebergs söner på sommarstället vid Kroksnäs.)

fin59

Det går alltså knappast att anklaga Runeberg för att inte leva som han lärde. Hans position omöjliggjorde ett liv helt i skuggan av sus och dus, men egentligen verkar han ha trivts som allra bäst när han fick jaga och fiska i den finländska naturen. Han var påtänkt som akademiledamot i Sverige, men om han verkligen fått erbjudandet är det inte otänkbart att han hade tackat nej. Att vara trogen Finland var viktigt för Runeberg. Det är en hållning som manifesteras tydligt på flera ställen i sägnerna, t ex i dikten Den femte juli:

fin92

Klinge påtalar redan i sitt förord att “både Ryssland och Sverige ville erövra honom, men hans svar blev det som han hade lärt sig från början: en nationell finsk kultur, ett finskt fosterland.” Många med mig har kanske slarvigt tänkt att det svenska språket i Finlands finkulturella kretsar automatiskt har inneburit en samhörighet med Sverige. Men så var alltså inte fallet på Runebergs tid. Mot bakgrund av diktsamlingens idé, att skapa Finland, är det intressant att Fänrik Ståls sägner redan från början blev så uppskattad även i Sverige.

Inte minst Sven Duva har ju blivit en av den svenskspråkiga litteraturens mest berömda figurer. Han är en udda hjälte – en humoristiskt klantig soldat – men det som ändå gör honom till en hjältefigur har han gemensamt med bonden Paavo: det goda hjärtat. Klinge igen: “Runeberg är inte blind för sin typs svagheter, men hans avsikt är att visa hur denna enkla människotyp blir stor i farans stund, är stor i sin chosefria, icke-verbala pliktkänsla och trofasthet.” Diktens stora vändpunkt kommer när Sven Duva skjuts ihjäl. Efter det följer slutklämmen, som både börjar och slutar med bevingade ord:

fin93

Ytterligare ett bevingat uttryck från samma dikt är: “Släpp ingen djävul över bron”, som general Sandels ropar till Sven när kampen är i full gång. Han fortsätter sedan: “Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss.” Krigsförlusten är alltså inget nederlag, som Runeberg ser det. För honom gäller verkligen klyschan: det viktiga är inte att vinna, utan att kämpa väl. Det är, som sagt, den goda moralen som är central. 

Från och med 1877, då hela verket kom i finsk översättning, har också finnarna kunnat läsa diktsviten på sitt modersmål. Men Finlands framtida självständighet är helt främmande för Runeberg. Följaktligen är det en missuppfattning, om man tror att Fänriks Ståls sägner lyfter fram motståndet mot ryssarna som något i sig positivt. En sådan tolkning har kanske legat nära till hands i Sverige, för svenska och finska soldater slogs ju tillsammans mot Ryssland. Men det är finländarnas tapperhet som Runeberg hyllar och de undantag som finns är faktiskt ryssar. Svenskarna däremot, kommer inte nådigt undan. (Mer om det i del 3 och 4) 

I skolbiblioteket i Borgå (se del 1) pratar jag och Stefan om den intressanta dubbelheten hos Runeberg och hans kompisar: att de slogs så för det finska, utan att själva använda det finska språket. Att svenskan bevarades vid sidan om finskan var förvisso centralt för dem, men i Lördagssällskapet fanns också Johan Vilhelm Snellman, som argumenterade för att enda sättet att få Finland att klara sig som land var att helt byta språk till finska. Han var starkt drivande för att den ryske kejsaren Alexander II skulle skriva på en språkförordning som innebar att finskan blev jämställd med svenskan som skolspråk. I praktiken dröjde det dock länge innan så blev fallet.

Man ville alltså att folkspråket finskan också skulle bli ett skol- och kulturspråk. Det trycktes biblar på finska redan på 1500-talet, men sedan tog svenskan över nästan helt som bokspråk, vilket Lördagssällskapet insåg var ohållbart. Men som sagt, de verkade i en helt svenskspråkig miljö. Så även om poesin var viktig i nationsbyggandet, var det alltså inte fråga om finskspråkig utan “finsksinnad” poesi. 

Borgå gymnasium är idag en av Finlands 33 svenskspråkiga gymnasieskolor. Borgå är en tvåspråkig stad, och jag hör båda språken ungefär lika ofta på stan. Liksom i Vasa, där också fördelningen mellan svenska och finska är ganska jämn, hör jag ibland hur folk byter mellan språken när någon ny person ansluter till ett sällskap. Jag berättar om mina iakttagelser för Stefan och hans elev, som känner igen sig, men lägger till att det ändå inte är alltid som finnar kan svenska i Borgå. 

Jag tjuvlyssnar så mycket jag kan på stan, för att få höra den vackra dialekten. Ibland har jag tur, som när en gubbe hälsar på en kompis med ett glatt “Morjens!” En annan höjdpunkt är lunchrestaurangen som serverar “broiler”.

fin16

På stadsmuseet jobbar en tjej som möter mig med orden “Vad fint att få höra rikssvenska!” (Det skulle knappast någon i Sverige kalla min dialekt.) Hon är uppenbart inte finlandssvensk, får ibland leta efter orden, men har bott i Sverige och talar bra svenska. Hon säger att jag alltid kan börja på svenska i Borgå, men varnar för att göra samma sak i t ex Tammerfors: “där får du prata engelska, annars kan du få ett svart öga”. Finlandssvenskarnas situation är tuff på sina håll, vilket jag återkommer till i nästa del. 

Skolbibliotekets skatter och mötet med Stefan kan de officiella museerna i Borgå inte mäta sig med. Men de är alla mycket bra. Stadsmuseet, Holmska gården, domkyrkan och hela gamla stan gör Borgå till en given dagsutflykt för Helsingforsresenärer. Pricken över i i museiväg är Runebergs hem, som jag berättade om i början. 

fin17

Under en sista promenad genom staden stannar jag till ibland och läser i skriften från stadsmuseet. För mitt inre öga ser jag hur det svenska riksvapnet avlägsnades från tullportarna, redan i september 1808 och ersattes med den ryska örnen. Ett halvår senare ålades bönderna i trakten att skotta landsvägen fri från snö inför kejsarens ankomst. En stor äreport restes en bit utanför staden. Jag får syn på en skylt som visar vägen till “Kungsporten”, och tänker att där kanske kan finnas någon lämning att titta på. Men en förbipasserande Borgåbo förklarar: “där finns ingenting, det är bara ett köpcentrum”. 

Jag avslutar därmed rapporten från Borgå med ytterligare en bild från staden. I nästa del: Österbotten. Där gjorde jag en fin resa 2016. Häng med!

fin22

3 svar till “Borgå, Finland del 2 (om Runeberg som nationalskald)”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s