Dagsutflykter från Jerevan (Armenien, del 3)

Armenien är ett litet land. Trots brister i kollektivtrafiken är det ganska lätt att ta sig runt. Långfärdstaxi är billigt, och Jerevan har dessutom en hjälpsam turistbyrå som anordnar dagsutflykter till landets alla hörn, i minibussar med både wifi och AC. Det här inlägget ska framförallt handla om olika besöksmål och äventyr på dessa turer. Men jag ska börja i en annan ände, med geografi, gränser och konflikten med grannlandet Azerbajdzjan. 

Under en av turistbyråns utflykter kör vi på ett ställe rakt igenom en liten bit av Azerbajdzjan. Eller? Det rör sig om den lilla byn Karki, som på kartan här markeras med en gul prick precis norr om den azeriska autonoma republiken Nachitjevan. Enligt både min guidebok och wikipedia är Karki en de jure azerisk exklav. Jag är ganska nyfiken, när vi närmar oss, på hur detta kommer att märkas. Det visar sig att det gör det inte alls. 

Jag spanar mot byn, som på håll ser övergiven ut. Jag vet att det är känsligt, så jag spelar både ovetande och förvånad när jag visar vår guide den ringformade gränsen på Google Maps, och frågar om vi verkligen just körde in i en liten del av Azerbajdzjan. Jag kan inte tolka hennes svar på annat sätt än att hon ger igen med samma mynt. Hon spelar lika ovetande som jag. I övrigt är hon ytterst påläst och kunnig, men här har hon inget bättre svar än: “that’s a strange map”. Vid ett senare tillfälle går jag in på turistbyrån, och ställer samma fråga till personalen där. De är lika oförstående. Byn är armenisk och något annat har de aldrig hört talas om.

Den engelska wikipedia-artikeln om Karki säger alltså att det fortfarande är en de jure azerisk exklav. Men där framgår också att byn bytte både namn och befolkning efter att den ockuperades av Armenien i början av 90-talet. Dagens invånare än armenier och deras namn på byn är Tigranashen. Utöver Karki/Tigranashen finns ytterligare fyra liknande azeriska exklaver i Armenien, och en armenisk i Azerbajdzjan. Dessutom finns alltså Nachitjevan och det omstridda området Nagorno Karabach. Gränsen dit är öppen från Armenien men stängd från Azerbajdzjan. 

Nagorno Karabach-konflikten har sin grund i Stalins sovjetisering av de kaukasiska länderna. Området var då, på 20-talet, huvudsakligen bebott av armenier, men av olika strategiska skäl bestämde Stalin att det skulle bli en autonom del av Azerbajdzjanska sovjetrepubliken. Viss azerifiering skedde, men den fulländades aldrig, så när Sovjetunionen kollapsade var fortfarande den armeniska befolkningen i majoritet. De har sedan dess velat stå på egna ben, och återtagit ett äldre namn på området, Artsach. Deras nationalsång har titeln “Ett fritt och självständigt Artsach”. Läget är i skrivande stund förhållandevis lugnt, men konflikten är inte löst. Konjakstunnan som jag skrev om i del 2 är ännu oöppnad. 

Som syns på kartan ovan ligger Karki/Tigranashen mycket nära gränsen till Nachitjevan. Vägen från Jerevan ner till södra Armenien löper först längs med den turkiska gränsen och sedan den azeriska. Vid rondellen på bilden leder en av vägarna också till ett tredje land, Iran som ligger bara någon kilometer bort. Vi gör här en kort paus för att gå ut och fotografera en klunga med solblekta flaggor som representerar de länder som har erkänt det armeniska folkmordet. Jag konstaterar att Sverige är med. 

Målet för den här ganska långa utflykten är Tatev kloster, som ligger i den armeniska kilen mellan Nachitjevan och Nagorno Karabach. I klostret utropades år 1920 en kortlivad egen republik, Armeniska bergsrepubliken. Namnvalet var passande. Området är rejält kuperat, och den sista biten fram till det berg som klostret ligger på når man idag lättast genom en 12 minuter lång linbanefärd. I Guinness rekordbok är den omnämnd som “the world’s longest non-stop reversible aerial tramway”.  

Efter att ha kört ganska länge genom oländig, glest bebyggd terräng är det lite av en kulturkrock att komma fram till linbanan, som sedan den byggdes 2010 har blivit en av Armeniens populäraste turistattraktioner. Vår lilla minibuss försvinner på parkeringen i mängden bland större bussar och andra bilar. Vi får varsin biljett av guiden, med exakta klockslag för avfärden. Punktligheten och det nybyggda caféet där jag dricker kaffe under väntetiden bidrar ytterligare till den skarpa kontrasten mellan gammalt och nytt. Jag är hursomhelst glad för de moderna toaletterna. Den armeniska maten hade vid det här laget gjort den långa bussresan till lite av ett riskprojekt.  

Först vill ingen framstå som alltför framfusig när vi kliver in i libanekuren. Men sen blir det ändå lite gruff om de bästa utsiktsplatserna. Jag är ganska bra på att hitta de rätta öppningarna i folkmassor, och lyckas snika åt mig en plats vid fönstret längst fram. Sedan turas jag ändå om där med en australiensare jag lärt känna på bussen. En amerikansk tant hade i sista stund armbågat sig förbi honom till den fönsterglugg som de båda siktat in sig på.

Jag har inget direkt anlag för svindel, men här hisnar jag faktiskt till när vi kränger över bergryggen och en avgrund öppnar sig under oss. Skräckblandat förtjusta ooooh och aaaaah hörs från mina medpassagerare. Dessa utrop fortsätter, med alltmer imponerat tonfall, när vi till slut får syn på det gamla klostret vid stupet på andra sidan av den väldiga klyfta vi tagit oss över. 

Den äldsta av Tatevs kvarvarande kyrkor byggdes mellan 895 och 906. På 13- och 1400-talet var klostret ett betydelsefullt universitet, ett centrum för kultur, litteratur, vetenskap, politik, ekonomi. Den historiska storslagenheten är påtaglig. Klostret är välbevarat, utsikten vid stupet gastkramande. På marknadsplatsen utanför ingången köper jag aprikosgodis, som jag proppar i mig när jag sitter och försöker få ordning på alla intryck under den långa bussresan hem. 

Jag har besökt flera gamla Sovjetländer. Armenien är det första som inte har något museum om Sovjettiden. De berättar hellre en betydligt äldre, stoltare historia. I del 2, där jag skrev om Ararat och Noaks ark, länkade jag till Vetenskapsradion historia som i två avsnitt åker runt i Armenien med arkeologen Richard Holmgren. Han har grävt och karvat en hel del i trakten. Det första programmet börjar vid en stenformation som ibland kallas Armeniens Stonehenge. På väg till Tatev släpps vi av där en stund, vid Zorats Karer, som i översättning betyder “stenkrigarna”. 

Många teorier finns om vad stenarna haft för betydelse från början. De har elegant formade hål i sig, vilket har lett till spekulationer om att de kan ha använts till någon form av astronomiska undersökningar. Richard Holmgren förklarar, på arkeologers försiktiga vis, att hålen troligen helt enkelt har varit till för att lättare kunna släpa dit stenarna. Hursomhelst är stenformationer med dylika hål ovanliga. Men en motsvarighet finns. Vid Ararats fot.

I Mesopotamiens flodkulturer lär folk ha varit nyfikna på var det livgivande vattnet kom ifrån. Om de följde Tigris till dess källa så hamnade de på det armeniska höglandet, inte långt från Ararat. Det passade som hand i handske med berättelsen om Noa; platsen där han strandade med arken och planterade sina vingårdar borde också vara platsen där en första odlingskultur, en civilisationens vagga, skulle sökas. En väv av legender. Och samtidigt: en bild av vår historia. Man har hittat 6000 år gamla vintrampningskärl i Armenien. Det är världens äldsta spår av vintillverkning. Gamla testamentets författare hade koll.

I bergen som omgärdar Zorats Karer-platån finns tusentals hällristningar, daterade till ungefär 1800 f Kr. Nio av tio föreställer getter. Man lär alltså så småningom ha flyttat upp sina djur från vinterbete i dalarna till sommarbete uppe i bergen, närmare det urhem man var på jakt efter. Kanske blev det armeniska höglandet svaret på frågan om var livet återuppstått efter syndafloden. Richard Holmgren tänker sig i så fall att Zorats Karer-stenarna kan ha rests som en sorts manifestation av gudarnas närvaro.

En mer religiöst sinnad tolkning är att det rör sig om ankarstenar från Noaks ark. Särskilt stenformationen vid Ararats fot har varit föremål för sådana spekulationer. Richard Holmgren ser dessa mytbildningar som värdefulla, eftersom de kan hjälpa till att förklara hur kristna pilgrimer som kom dit under bronsåldern tänkte. Vad passade bättre, på jakt efter det livgivande vattnets källa, än att hitta resterna efter en gigantisk ark? I del 2 skriver jag om min egen mäktiga “nära Ararat-upplevelse”, vid katedralen i Zvartnots. Bergets helighet kändes självklar där. Det var som att jag kunde se hur snön smälte ner och gav liv åt slätternas grödor. 

Och som bekant: När Noa gick ur arken, planterade han på marken, mycket vin, ja mycket vin. Det andra Armenien-avsnittet i Vetenskapsradion historia tar sin början i byn Areni, i den gamla grotta där man började trampa vin för 6000 år sedan. Jag hade lyssnat på programmet dagen innan utflykten till Tatev, och var mycket spänd på att komma dit. Besvikelsen blev därför stor när det visade sig att jag misstolkat det sista stoppet på rutten. Provsmakning på Areni Wine Factory var egentligen inte dumt alls, men inte vad jag hade sett fram emot. 

Men inte kunde jag lämna Armenien utan att ha sett vingrottan. Så redan nästa dag satte jag mig i en taxi och åkte dit. Tre timmar fram och tillbaka från Jerevan, och för andra dagen i rad åkte jag igenom Karki/Tigranashen. Inte heller taxichauffören sa sig veta ett dugg om den saken, och hans engelska var inte mer begränsad än att han hade kunnat berätta något om han velat.  

Att gå in i Areni-grottan är som att stiga in i en tidsmaskin. Temperaturen är 14 grader året runt. Allt konserveras. Inte bara vinkärl är rekordgamla här, man har också hittat världens äldsta intakta hjärna, och sko. (Skon såg jag på historiska museet i Jerevan, där fotoförbudet var strikt, så bildgoogling rekommenderas.) Utgrävningarna är fortfarande i full gång, delar av grottsystemet återstår att undersöka. I utställningsdelen finns många arkeologiska artefakter kvar. Vintrampningskärl och krukor, till synes redo att användas på nytt, som om tiden stått still.

I några av krukorna hittade arkeologerna avhuggna huvuden, och i ett av dem en välbevarad hjärna. Richard Holmgren, som var med under utgrävningarna, berättar att grottan lär ha varit en kultplats. Vinet var en rituell dryck, och i riterna fick offer sätta livet till. Både gravkrukorna och krukor med spår av druvskal och druvkärnor har daterats till 4000 f Kr. Kopparålderns Pompeji, säger de i radioprogrammet. När jag går runt i grottans konserverade värld känner jag hur träffsäker den liknelsen är. 

Förutom vingrottan får jag två kloster till på köpet. Ett av dem ligger bara några stenkast från Areni, längs en smal väg som slingrar sig fram genom ett stuphögt bergspass. Jag blir knappt förvånad när jag inser att det är en bit av sidenvägen. Fattas bara annat, historien genomsyrar allt här. Det är en tidlös upplevelse att titta upp mot alla grottöppningar som taxichauffören pekar ut i de mäktiga bergväggarna. Det vore som ett naturligt nästa steg om en urtida familj kom ner och sa goddag. 

Vid Noravank kloster bryts förtrollningen. På parkeringen står två turistbussar, en med fransmän och en med amerikaner. Ändå är turistanpassningen obefintlig, och här blir det nästan farligt. Klostrets huvudkyrka är byggd i två våningar. För att komma till andra våningen krävs en ganska djärv klättring uppför en smal, hal trappa. Det är inte jättesvårt att ta sig upp, men att komma ner igen är en rysare. Det finns ett litet snöre att hålla sig i, men det sitter i jämnhöjd med trappstegen, så lågt att det på nervägen inte går att böja sig så djupt och fortfarande stå upp. Varken jag eller någon annan vågar gå handlöst nerför. Man får vackert sätta sig, och kasa på rumpan ner mot säker mark.

Det bildas en liten kö vid nedfarten. Strax före mig har jag en storväxt amerikansk dam, som kanske borde ha avstått från den här strapatsen. Åtminstone tycker hennes dotter det, som oroligt spanar mot portöppningen och skäller på sin mamma för att hon prompt skulle upp. Med guidning av dottern och andra frivilliga tar hon sig ner till slut, men det tar sin tid. Hon stannar och vilar en stund, sittande på varje trappsteg. Skulle man falla är det högt nog för att slå sig rejält. Jag undrar hur många olyckor som har skett här genom åren. Kyrkan byggdes på 1300-talet. 

På hemvägen stannar taxichauffören vid en av alla små butiker vid vägkanten som säljer vin i stora colaflaskor. Det är för att iranska lastbilschaufförer ska kunna köpa, förklarar han. Vi går in i boden och hälsar på en liten tant. Ur en väldigt plastdunk häller hon varsin skvätt vin i två små plastglas, en lagom färdknäpp inför den timmeslånga resan tillbaka till Jerevan. 

Trappäventyret i Noravank var inte det enda klosterdramat den här dagen. Redan före grottbesöket hade taxichauffören tagit mig till Khor Virap, som ligger precis vid turkiska gränsen, så nära Ararat att utsikten över berget slår alla rekord där. Klostret är byggt mitt över en gammal fängelsegrotta, ett stort hål i marken där Armeniens viktigaste helgon, Gregorius Upplysaren, satt inspärrad i 13 år innan kungen till slut släppte honom fri och världens första kristna rike blev ett faktum, år 301. 

Fängelsehålan finns kvar, under kyrkan. Genom en lucka i golvet kan man klättra ner på en stege genom ett schakt som är så smalt att det inte går att mötas. När jag står beredd att ta mig ner hör jag någon ropa från hålan: “I’m going up now!” Det är mörkt och för djupt för att se när någon börjar klättra, så här får kommunikationen ske med gap och skrik. 

Väl nere är det egentligen inte så mycket att se, utan mer en känsla att försöka ta in. Mina historiska dagdrömmar störs dessvärre av att tiden närmar sig då jag lovat taxigubben att vara tillbaka. Vi har en lång dag framför oss. Just som jag ska gå upp, kommer en hel turistgrupp som en efter en börjar tar sig ner för stegen. Så fort jag ska ropa “ur vägen”, får jag syn på nya klättrare. När jag till slut ser min chans är jag lite väl ivrig. Det bär sig inte bättre än att jag krockar med en stackars tysk, som får en rejäl lårkaka som straff för att han dröjer sig kvar lite för länge på sista trappsteget. Han svär och frustar, jag ber blixtsnabbt om ursäkt, försvinner upp för trappan och ut till min väntande chaufför.

Det finns ingen ände på kloster i Armenien. Det mest berömda, världsarvsklostret Geghard, har jag sparat till sist. Det grundades av Gregorius Upplysaren så fort han släppts upp från sin fängelsehåla. Platsen han valde är en naturlig grotta, med en helig vattenkälla där man än idag kan släcka sin törst. De äldsta delarna av klostret är uthuggna direkt ur berget. Ordet Geghard betyder lans. Det sägs nämligen att den heliga lansen, den som finns utställd i Etjmiadzin (se del 2) fördes till grottan här efter att den stuckit Jesus på korset.

Inte långt från Geghard ligger Garni tempel, det enda byggnadsverk i Armenien som finns kvar från förkristen tid. Det antas vara byggt första århundradet efter Kristus. Tidens tand, inte minst i form av jordbävningar, har gått hårt åt templet. Dagens version är rejält uppsnyggad, och därigenom alltför renoverad för att kunna godkännas som världsarv. 

I Garni får vårt lilla minibussgäng också en lektion i att tillaga och äta lavash, ett tunnbröd som rullas ihop och fylls med ost och örter. Senare samma kväll får jag en annan fin, genuint armenisk smakupplevelse. På en jazzklubb i Jerevan dricker jag aprikosöl, farligt god och läskande! Aprikosträd har vuxit i Armenien sedan urminnes tider. I Viskningarnas bok (som jag citerar mer ur i del 2) finns en ingående och vacker beskrivning av den armeniska nationalfrukten.

I alla tider har aprikosträden blommat på slätterna vid Ararats fot, och först under tidig medeltid förde de första resenärerna kärnor och ympkvistar till övriga Europa. Och då när allt levande fick namn försummade de inte att ge aprikosen namnet Prunus Armeniaca. Aprikosen fick ge namn åt den armeniska flaggan, fick bli den fond mot vilken de två andra nationalsymbolerna avtecknade sig. Det var förstås inte därför som vår gård ståtade med ett åldrigt aprikosträd, men säkert är att det var just därför som vi älskade det mest av alla träd, och de mjuka sofforna för småpratet vid kaffestunden hade sin plats just under dess runda krona. Farfar sa att aprikosens brandgula färg är den som kan ses på allra längst avstånd och att valet av den visat sig vara välbetänkt för ett folk som är till den grad skingrat som vårt. 

De armeniska färgerna är vackra tillsammans, och de dyker upp lite varstans. På ett konstmuseum fastnar jag länge vid en tavla med tre hästpojkar i varsin kulör. Utanför Repulikanstadion, nationalarenan för fotboll, finns olika målningar i rött, blått och aprikos. Två gånger går jag på fotboll i Jerevan. Det visar sig vara U19-EM i stan. Jag får se två spanska segermatcher, mot Norge och Frankrike. 

Ett Europamästerskap är ett gott tecken på något som egentligen inte är så självklart: att Armenien är ett europeiskt land. Exakt var världsdelsgränsen går mellan Svarta och Kaspiska havet är inte givet. I en intressant text från worldatlas.com berättas att den svenska officeren och kartografen Philip Johan von Strahlenberg var först med att rita upp en gräns mellan Europa och Asien. Men just i Kaukasustrakten har det senare uppstått alternativa gränsdragningar.

På en tunnelbanestation i Jerevan finns en fin gammal karta där Armeniens gränser  sträcker sig en bra bit längre än idag. Här syns alla de 15 regioner som utgjorde det armeniska kungarike som höll ihop i 700 år innan det upplöstes år 428. Det är svårt att inte snudda vid tanken: Make Armenia great again.