Jerevan, Armenien (del 2)

Jag trivs från första stund i Jerevan. Det är som att en modern, frihetlig puls överröstar den gamla sovjetiska baston som ändå gör sig påmind ibland. Arkitekturen går i dur och moll, omvartannat. Det är alltid mycket folk ute på stan, på caféer och barer. Sällan ser man någon ha bråttom. Spontan dans uppstår ofta hos gatumusikanterna på gågatan. Varje sommarkväll är det fontänshow med klassisk musik vid Republic Square. För att komma i rätt stämning inleder jag den här texten med några miljöbilder från Jerevan.

Redan år 782 före Kristus lät kung Argishti av det forna riket Urartu uppföra en fästning, Erebuni, som blev starten på Jerevans långa, dramatiska historia. Det geografiska läget, mittemellan Kaspiska och Svarta havet, i gränslandet mellan öst och väst, var som gjort för att ständigt komma i kläm. Så här skriver den rumänsk-armeniske författaren Varujan Vosganian i sin stora dokumentärroman Viskningarnas bok:

Sådan har historien ofta tett sig för armenierna, kringrända som de varit av allsköns fiender som velat lägga beslag på deras land, allt från assyrier, babylonier, meder, perser, parter, och romare till araber, tartarer, turkar, kurder och ryssar. Därmed har de varit tvungna att välja inte mellan vänner och fiender, utan mellan fiender som de kunnat gå samman med och fiender som de bekämpat. 

Vosganians mor- och farföräldrar överlevde det armeniska folkmordet och bosatte sig senare i Rumänien. “Som barn levde jag i en värld av viskningar”, skriver han. De fasansfulla berättelserna fanns där hela tiden, men som mummel, fragment. I boken pusslar han ihop alla bitar av den omfattande armeniska historieskrivning som han hade svårt att få ihop som pojke. Ett barndomsminne handlar om när hans farfar berättar om en vän som omkommit i ett krig. “Vilket krig?” frågar lille Varujan och svaret han får är lika klarsynt som det brister i klarspråk:

Det finns bara ett krig. Men det är som nässelfeber, det bryter ut på olika ställen hela tiden. Och ju mer man kliar, desto värre blir det. Historien är egentligen inget annat än en enda utdragen klåda.

Intressanta museer finns i mängder i Jerevan. Allra starkast intryck gör det som behandlar det armeniska folkmordet. Det som idag finns kvar av den historiska regionen Armenien är bara dess östliga del, som aldrig tillhörde det Ottomanska riket. Det gjorde däremot Västarmenien. Det var där som 1.5 miljoner människor mördades mellan år 1915 och 1923. De skulle utrotas för att de var just armenier.

Museet ligger på en hög kulle ovanför staden. När jag kommer fram till museibyggnaden ser jag ett stort minnesmonument i andra änden av en jättelik platå. Promenaden dit är lång nog för att många tankar ska hinna tänkas. Det är effektfullt. Stadens alla ljud, som jag just lämnat bakom mig, känns redan avlägsna i stillheten vid den ständigt brinnande lågan. I andra änden av platån finns en skog av granar, som alla är planterade av officiella besökare från världens alla hörn. 

Museet skildrar illdåden plågsamt exakt och utförligt i både text och bild. Två svenskar uppmärksammas. De var ögonvittnen till massakrerna, och har båda skrivit böcker om sina upplevelser. Här citeras de, missionären Alma Johansson och militärattachén Einar af Wirsén.

Den mest ryktbara nordbon här är dock Fridtjof Nansen. Redan före första världskriget intresserade han sig för Armenien. Han skrev en rapport “On the rights of small nations”, med armeniernas situation som utgångspunkt. Efter folkmordet besökte han flyktingläger och försökte skapa en frizon för armeniska flyktingar. Han organiserade så att vissa av dem kunde bosätta sig i Sovjetarmenien (som var det nya namnet på Östarmenien). Men hans viktigaste bedrift var Nansenpassen. Följande beskrivning finns i Viskningarnas bok, om de 320 000 statslösa armenier som tack vare Fridtjof Nansen fick en möjlighet att börja om i nya länder:

De hade fått en beteckning som människor aldrig tidigare haft, nämligen statslösa. Det vill säga, de saknade inte ett hemland som de älskade men var berövade ett hemland som gav dem skydd till liv och lem. Och för att de ändå skulle ha en beteckning i ordböckerna och ett land de kunde ange att de var hemmahörande i, uppfann man ett nytt land som fanns överallt och ingenstans. De blev detta nya, mäktiga lands förlorade söner och tjänare, på initiativ av Fridtjof Nansen, flyktingkommissarie vid Nationernas förbund. 

Nansenpasset innebar att av alla rättigheter man förut haft fick man bara behålla dem man fått av Gud, namnet från anfäderna, det vill säga släktnamnet och tecknet på att man var döpt, det vill säga dopnamnet. Födelsen och dopet. Nästan alla armeniska släktnamn slutar på -ian och anger släkttillhörigheten, vanligen på farssidan. Till exempel Kevorkian, det vill säga av Kevorks släkt; Kevork är armeniska för George. Och tack vare sin nye, blåögde, vithyade anfader med hår vitt som snö, alltsammans nästan okänt för detta svartmuskiga mörkögda folk, sa armenierna att de hette Nansenian, vilket betyder av ingens släkt.

Hemma hade vi ett foto av Nansen med kritvit mustasch och mild blick. Ingen, inte ens norrmännen har bevarat minnet av den oförvägne upptäcktsresanden så som armenierna har gjort. “Jag fick rumänskt medborgarskap först 1948”, skriver farfar i sina efterlämnade papper. “Fram till dess hade vi inte fått göra militärtjänstgöring, vi fick inte starta företag i eget namn, men vi fick resa vart vi ville, även om ingen ville ta emot oss. Vi var nansenianer.” Och detta nya folkslag, nansenianerna, steg i land i Constanțas hamn med tillstånd av regeringen Brătianu, den första i världen som fann för gott att erkänna det förhållandet att man kan vara medborgare i en stat som inte finns på kartan.   

Första morgonen i Jerevan inleder jag med en promenad genom parkstråket The Green Belt. Där är fullt av statyer och den första jag kommer till föreställer just Fridtjof Nansen. I änden av stråket tar en skulpturpark vid. Den ligger vid foten av enorm kaskadtrappa, som jag inte kan låta bli att bestiga, men som i hettan håller på att ta musten ur mig. Flåsande spanar jag ut över staden, med Ararat som en hägring i horisonten, innan jag upptäcker att det finns ett luftkonditionerat rum i ena sidan av kaskaden. Det visar sig vara början på ett helt konstmuseum. En lång rulltrappa omgärdas av den ena märkvärdiga skulpturen efter den andra. Min första förmiddag i Jerevan går i konstens tecken. Det är mycket tilltalande.

Jag vandrar vidare ner mot storslagna Republic Square. Där äter jag en utsökt Garni Yarax, en armenisk variant av Moussaka, på restaurangen till ett hotell som enligt min guidebok är  “popular with the diaspora”. Armeniens befolkning är inte större än tre miljoner, men ytterligare nio miljoner etniska armenier finns spridda över världen. De är, som Vosganian kom in på i stycket om Nansenpassen, lätta att känna igen på sina efternamn. 

Brottaren Ara Abrahamian är nog den mest namnkunniga svenskarmeniern. Störst internationellt lär Kim Kardashian vara. Mer “dolda” exempel är Cher, vars fullständiga namn är Cherilyn Sarkissian, och Andre Agassi, som beskurit sitt ursprungliga efternamn, Agassian. Hela det amerikanska rockbandet System of a Down har armeniskt ursprung. Samtliga bandmedlemmars efternamn slutar på -ian. Flera av deras låtar handlar om armeniernas mörka historia. Här finns ett klipp från en konsert i Jerevan, där sångaren Serj Tankian framför låten Holy Mountains ihop med en hängiven publik.

Ararat, armeniernas heliga berg, ser jag tydligt redan från flygplansfönstret. Sedan kan jag ana det, som en siluett, i flera dagar. Det ligger inte längre från Jerevan än att konturerna av den snötäckta toppen hela tiden syns, skenbart inom räckhåll. Den turkiska gränsen går precis vid bergets fot. Ararat låg en gång i centrum av den armeniska regionen, men sedan 1921 tillhör toppen Turkiet. Det hindrar dock inte armenierna från att fortsatt lovprisa sin nationalsymbol. 

Det finns många sägner och myter om Ararat, inte minst den som berättar att Noaks ark strandade där på sin väg undan syndafloden. I Armenien finns en utbredd tro att det verkligen var så det gick till. Med viss förvåning läser jag en morgon vid frukosten i min guidebok att en träbit från Noaks ark finns utställd på ett museum i Etjmiadzin. Jag sätter mig genast i en taxi dit, och känner mig plötsligt delaktig i ett stort historiskt uppdrag: jakten på arken.

I Etjmiadzin, en dryg mil från Jerevan, finns ett jättelikt katedralområde från 300-talet. Det är än idag centrum för den armeniska apostoliska kyrkan. Det är fortfarande ganska tidig morgon när jag kommer dit. Knappt en människa syns till, en trädgårdsmästare meddelar att den världsarvsklassade katedralen är stängd för renovering. Museet ska öppna kl 10, men klockan blir kvart över utan att något händer. Oroligt funderar jag, tillsammans med några japaner och ett ryskt par, över om det kan vara någon helgdag som vi inte känner till. Men till slut kommer en dam och släpper in oss i en liten souvenirbutik. Där blir vi tillsagda att invänta en obligatorisk guide. 

Guiden pratar korrekt, monoton engelska i ett tempo som inte lämnar mycket utrymme för att skjuta in frågor. Redan det första föremålet hon stannar vid är en sorts tavla med en liten inglasad tingest i mitten. Arken, tänker jag. Men det visar sig istället vara en bit av den lans som stack Jesus i sidan på Golgata. På samma museum finns alltså fragment från två av världens mest mytomspunna föremål. När vi kommer till träbiten från Noaks ark visar den sig vara inramad på ett så liknande sätt att det utan guidens vägledning vore svårt att hålla dem isär. Hon berättar att tidigare tvivel är borta, vetenskapsmän har nu bevisat att det verkligen är en bit av den rätta arken. 

Exakt hur bevisningen har gått till är oklart. En vetenskapsman som kanske inte är lika övertygad, men som har intresserat sig för frågan är den svenske arkeologen Richard Holmgren. Han har deltagit i många utgrävningar, både på Ararat och i Armenien. I det här avsnittet av Vetenskapsradion historia berättar han om sina fynd och teorier.

Katedralen i Etjmiadzin var alltså stängd, men några stenkast bort ligger ytterligare ett världsarv. I Zvartnots, där jag stannar till på väg tillbaka mot Jerevan, finns ruinerna av en katedral från 600-talet. Den förstördes i en jordbävning år 930, och återupptäcktes först 1901. Vägen till den gamla katedralen är en lång, spikrak allé. I dess förlängning ser jag genom taxifönstret Ararats topp, tydligare än någonsin. Jag får en känsla, som en synvilla, av att vägen leder ända fram till det väldiga femtusenmetersberget.

Taxin stannar vid en liten parkeringsplats. Sen går jag, helt ensam, den sista biten fram emot katedralruinen. Marken omkring mig är helt plan, hela vägen fram till den snöklädda toppen. Som en trofast jätte står Ararat där och vakar över sitt folk, i en tidsrymd bortom tillfälliga gränser. Upplevelsen blir plötsligt så mäktig att rysningar går genom hela min kropp. Långsamt vandrar jag vägen fram, och försöker hålla kvar den närmast magiska känslan också när jag strosar runt bland ruinerna. Där och då är det inte svårt att förstå bergets helighet för människorna som i tusentals år har brukat jorden här. 

Överallt i Armenien används Ararat som symbol, så vad skulle landets största konjaksdestilleri heta om inte Ararat Cognac Factory? När jag kommer tillbaka från Zvartnots går jag dit för en rundtur med tillhörande provsmakning. Konjaken är god, men djupast intryck här gör Ararat Peace Barrel. Det är en tunna från 2001 som har fått ett eget rum, den enda plats i Armenien där Azerbajdzjans flagga finns. Inskriptionen på tunnan säger att den “will be opened when Karabakh conflict is resolved”. 

Risken finns att det dröjer. Min guidebok inkluderar visserligen det omstridda området Nagorno Karabakh, men UD avråder från att resa dit, och när jag ansöker om visum till Azerbajdzjan måste jag kryssa i en ruta med ett löfte om att aldrig sätta min fot där. (Mer om konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan kommer jag in på i del 3 av den här bloggserien.)

Det råder som sagt ingen brist på intressanta museer i Jerevan. De är fler än jag kan berätta om utan att min text blir alltför lång. Men jag kan omöjligt utelämna Matenadaran. Det är ett kombinerat forskningsinstitut och museum, som har en av världens största samlingar av medeltida handskrifter. Ordet Matenadaran betyder förvaringsplats. Det är ett ståtligt hus och museidelen täcker en hel våning. Jag får personlig, högklassig guidning av en ung tjej som verkar genuint glad över mitt stora intresse. När hon avslutat den ordinarie rundturen måste hon ändå visa bara en bok till, och en till, och en till. Jag är överväldigad, inte minst av alla fantastiska illustrationer. En särskild utställning visar hur den unika färgen har utvunnits ur den lilla armeniska pärlsköldlusen Porphyophora hamelii.

På den sista bilden här syns det mest omfattande armeniska manuskriptet, Homiliaret från Mush. Det skrevs år 1200-1202, i ett västarmeniskt kloster. Under folkmordet 1915 var det på väg att förstöras. Inte bara människor mördades, också mängder av ovärderligt kulturarv utplånades. Två kvinnor beslutade sig då för att bära den stora boken till säkerhet i Östarmenien. De delade det 28 kg tunga homiliariet i två och gav sig iväg med varsin del. En av dem nådde hela vägen till Etjmiadzin. Den andra kvinnan dog på vägen, men lyckades först begrava sin del under ett annat västarmeniskt kloster, där det senare hittades av en rysk soldat som räddade det till Tbilisi i Georgien. Det överlämnades där till stadens armeniska samfund, som så småningom kunde se till att det fick återförenas med sin andra hälft. En staty som hedrar minnet av de två kvinnorna finns i The Green Belt.

Utanför museet står en stor staty över Hakob Meghapart. I Venedig på 1500-talet var han den första som tryckte böcker med det armeniska alfabetet. Liksom grannspråket georgiskan skrivs armeniskan med ett helt eget alfabet, snirkligt och vackert. Så här ser landets namn ut, skrivet med sina rätta bokstäver: Հայաստան.

Där sätter jag punkt om Jerevan. I del 3 berättar jag om några dagsutflykter runt Armenien. Häng gärna med dit.