Sevan, Armenien (del 1)

Ett rymdskepp. Det är min första tanke när taxin stannar vid Sevan Writer’s House, vid den turkosskimrande Sevansjöns strand. The Writers’ Union of the Armenian Soviet Socialist Republic anlade ett författarhotell här redan på 30-talet. 1963 byggdes ett hus till, med lobby, sällskapsrum och restaurang, i djärvt futuristisk stil. Jag blir stående en stund och bara stirrar, innan jag till slut hasar mig upp för den branta trappan, och sedan kliver in i den besynnerliga farkostens mage. Jag möts där av en fotoutställning om hotellets historia. På en av bilderna står Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvouir och ler mot kameran.

arm55

Vid ett litet bord sitter en rundlagd gubbe beredd att ta emot mig. Hans engelska är fåordig, det blir lite förvirrat först, men med gemensamma krafter klarar vi till slut att få ordning på hur många sedlar han ska ha av mig, och hur många jag ska få tillbaka av honom. I Jerevan är kortbetalning standard, men jag är på landsbygden nu. Jag får min nyckel, och gubben kallar på en springpojke, som hurtigt släpar min tunga ryggsäck upp till ett litet rum på översta våningen. Ingen hiss finns. Jag undrar hur ofta den stormagade receptionisten sätter sin fot här uppe. Rummet är spartanskt, men utsikten från balkongen storslagen. Viss renovering kunde vara på sin plats, men man har valt en annan väg här: på ett klistermärke i trapphuset framhävs konceptet “déjà vu standard”. 

arm52

arm51

Jag kommer hit sommaren 2019 i en taxi från Jerevan. Efter några dagars huvudstadspuls känns det fint att efter bara en dryg timmes bilfärd vara framme vid Armeniens enda stora sjö. Den historiska regionen Armenien var byggd runt tre stora sjöar, men de två andra ligger idag i Turkiet och Iran. I brist på havskust är Sevansjön armeniernas stora sommarnöje. Centrum för badlivet är den halvö där Sevan Writer’s house ligger. 

Ett stenkast ovanför hotellet ligger Sevanavank, ett kloster med anor från 800-talet. Det kryllar av gamla kloster i Armenien. De var först i världen med att anta kristendom som statsreligion, år 301. Den kristna traditionen är påtaglig och levande. Alla kloster jag besöker är fortfarande i bruk. Entréavgifter är otänkbara, och jag får en behaglig känsla av att vara mer gäst än turist. 

Samtidigt är många av klostren mycket populära utflyktsmål. Stora turistgrupper kan när som helst välla ut från sina bussar och göra slut på stillheten. Det är just vad som händer i Sevanavank. Själv klättrar jag dit på en brant stig uppför sluttningen, från baksidan av mitt hotell. Kontrasten blir stor när jag kommer upp till klostret och tålamodsprövande väntan krävs för att ta bilder utan tyska turister i förgrunden. 

arm58

arm57

Efter ett tag får jag syn på en liten stig som leder rakt ut mot spetsen på halvön. Jag börjar gå, och efter några minuter når jag fram till en platå, varifrån ett stort, lyxigt hus blir synligt nere på udden. Jag ska precis ta en bild när en yrvaken vakt dyker upp. Hans uppgift är uppenbarligen just att hindra folk ifrån att fotografera. “It’s the president’s house” förklarar han. Jag påminns om vad jag läst i min guidebok, att president Armen Sarkissians sommarställe ligger här ute på halvön. På väg tillbaka träffar jag en korean som tar en bild på mig, där staketet till presidentens privata område syns i bakgrunden. 

arm60

Efter promenaden går jag ner till sjön och badar. Sevansjön är en alpsjö, på 1900 meters höjd. Vattnet är klart och ljuvligt svalkande. Det finns små stränder och grillplatser. Många som badar har sommarstugor, som i själva verket är mer som skjul. Solblekta skyltar vittnar om försök att få igång ett mer fartfyllt strandliv. På ett ställe blir jag erbjuden en tur i någon form av snabbgående båt. Men strandlivet ger överlag ett ganska sömnigt intryck. Bänkar, bord, sol- och omklädningsskydd är utplacerade lite varstans, kanske provisoriskt kanske permanent. Om det fortfarande går att få massage i det här skjulet låter jag bli att undersöka. 

arm61

arm62

arm70

Armenien är ett litet land. De flesta resenärer verkar nöja sig med att bara bo i Jerevan och göra dagsutflykter därifrån. Men helt ensam på Sevan Writer’s House är jag inte. Där bor också några ryssar, och två medelålders par, ett franskt och ett tyskt. Tysken visar sig tala flytande svenska. När jag frågar hur det kommer sig svarar han med en motfråga: “Varför kan du engelska?”

På kvällen äter jag middag i rymdskeppet. Utsikten är dramatisk. När det mörknar börjar ett stillsamt regn falla över sjön. Ingen meny finns, i stort sett ingen engelska talas, men fish, bread, wine är gångbara ord. Jag leker med tanken att jag är en i raden av författare som har suttit här och sökt arbetsro. Efter middagen sitter jag länge och huttrar på min lilla balkong och tittar bort mot presidentens staket.

arm67

Nästa morgon byter jag hotell. Jag hade gärnat stannat längre på Writer’s House, men samtidigt är jag nyfiken på det enda lite lyxigare hotell som finns vid sjön, ett Best Western. Mitt rum är inte redo när jag kommer fram. Istället blir jag för samma pris erbjuden en hel stuga, stor nog för en skolklass, i den ena av de två radhuslängor som utgör hotellet. 

arm84

Jag har sett fram emot en dag på stranden, en vilodag från mitt ibland ganska hektiska resande. Men när jag traskar ner mot sjön tror jag först inte mina ögon. Istället för badstegar finns ett staket som tydligt spärrar alla vägar ner i vattnet. En skylt med ordet “beach” hänvisar istället badsugna gäster till en undanskymd plats bakom hotellet. Där, inklämt mellan ett gammalt ödehus och den ena hotellängan, finns en smal strandremsa. Hotellets officiella beach. Jag kan inte klaga på simturen, men lyxhotellskänslan vill sen inte riktigt infinna sig på den här lilla grushögen.

arm69

arm71

En betydligt större strand visar sig vara granne med den andra hotellängan. Inspärrad som jag är, i ett gated Best Western-community, finns det inget annat sätt att ta sig dit än gå ut genom huvudingången, och sen traska en kort men skräckinjagande bit i en motorvägren. Men det är värt besväret. Stämningen är uppsluppen, en välkommen kontrast till den stela hotellmiljön. 

arm72

På eftermiddagen är det dags för en utflykt till Armeniens största Khachkar-fält. Ordet khachkar betyder korssten. Det går inte att överskatta dessa stenars betydelse för den armeniska kulturen. Traditionen att hedra människor, byggnader och viktiga händelser med unikt utkarvade minnesstenar tog sin början redan på 800-talet. Den lever vidare än idag och är ett av de hantverk som finns med på UNESCO:s lista över immateriella kulturarv. Det finns hela 40 000 korsstenar i Armenien, och 900 av dem står på ett gravfält i Noratus, en halvtimmes taxifärd från mitt hotell. Hotellreceptionisten ringer en vän och jag gör upp om att bli hämtad kl 13. 

Det första jag lägger märke till när vi kör iväg är staden med samma namn som sjön, Sevan. Jag påminns om att jag sökte efter boenden där i min booking-app, och är glad att jag inte hittade något. Jag är förvisso ofta svag för östbrutalistisk arkitektur, men den ansamling slitna, identiska gråa höghus jag nu ser från taxifönstret har ingen tilldragande effekt på mig. 

När den nybyggda motorvägen som binder samman Sevan-halvön med Jerevan viker av västerut, fortsätter vi på en mindre väg som följer sjökanten. Taxichauffören kan några få engelska ord, men de räcker inte till mer än artighetsprat. Jag har dock fullt upp med att bara se mig omkring. Den mäktiga sjön lyser i olika nyanser av turkos, marken är karg och stenig, här och var finns små badplatser. Byarna är små och har vägskyltar med både det armeniska och det kyrilliska alfabetet. Tvåspråkiga skyltar är jag van vid från Jerevan. Men där är det armeniska och engelska som gäller. 

arm82

Plötsligt stannar vi vid vägrenen. Mörk brandrök stiger till skyn från strandkanten. En brinnande bil står nere vid vattnet, en skara nyfikna förbipasserande har stannat och står nu i en klunga och pekar och gestikulerar. Min chaufför skrattar, och markerar åt mig att fotografera spektaklet. När han försäkrat sig om att jag fått några bra bilder ringer han brandkåren, och kör sedan vidare. 

arm73

Den enda hastighetsrekommendation som armenierna verkar gå efter är: kör så fort det går i varje givet läge. Jag har rest i många länder med liberal inställning till trafiksäkerhet, och brukar aldrig vara rädd. Men i Armenien är det faktiskt lite läskigt, som Liseberg fast utan säkerhetstänk. Omkörningar kan ske på båda sidor, man är liksom ständigt på jakt efter en bra lucka och så fort den dyker upp tar man den. Vi hamnar efter ett tag bakom en turistbuss, som min chaufför gör ideliga försök att komma förbi. Han lyckas först i kurvan vid avtagsvägen in mot Noratus.

arm81

Vid gravfältet finns en solblekt informationsskylt på engelska. I övrigt verkar byn inte göra mycket för att spinna vidare på sin sevärdhet. Den franska turistgruppen från bussen är lätt att hålla utom höravstånd på det enorma fältet. Utöver dem är det bara jag här. Det är en mäktig, nästan ödesmättad upplevelse att försvinna in bland alla gamla stenar. Det är en plats att känna sig liten på, historien har pågått länge här.

arm78

arm79

Nästa morgon vaknar jag till ett gräl på svenska. Det är enda gången jag hör svenska talas under min tid i Armenien. Hotellet är lyhört och jag hör varje ord. Om stämningen varit lite bättre hade jag gärna bekantat mig med paret. Istället smiter jag iväg till frukosten, och efter ett dopp i poolen beställer jag en taxi tillbaka till Jerevan. Det har varit två fina dagar vid Sevansjön, men nu är jag bra sugen på att fortsätta upptäcka huvudstaden och resten av landet. Häng med till del 2, för mer om det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s