Jakobstad och Vasa, Finland del 3 (om språken)

När jag kommer fram till Jakobstad, sommaren 2016, vet jag först inte vilket språk jag ska prata. Efter några dagar i Vasa, där tvåspråkigheten är norm, är jag nyfiken på om Finlands båda språk samsas lika väl här. I Vasa är finlandssvenskarna i knapp minoritet, men i Jakobstad är de i majoritet. 

Av nyfikenhet över språksituationen låtsas jag gå vilse för att ha en anledning att fråga om vägen. Jag stannar en kille i 15-årsåldern och frågar, på svenska, om han pratar svenska. Han svarar artigt att han förstår lite grann, men att han hellre talar engelska om det går bra. Såklart det gör. Finlands tvåspråkighet intresserar mig, och jag vet att Österbotten har en stor svenskspråkig befolkning, men jag förväntar mig inte att mitt modersmål ska gå hem överallt. Pojken är tillmötesgående och hjälpsam och följer mig hela vägen till hotellet, jag känner mig varmt välkomnad till Jakobstad.

fin47

Men ganska snart får jag ett oväntat bekymmer. Jag behöver en cykel. Till några av de platser jag planerat att besöka är det perfekt cykelavstånd. Aldrig tidigare på mina resor har jag misslyckats med att hyra en cykel, men i Jakobstad går jag bet. Det är lördag och stans enda cykeluthyrning är stängd på helger. Utan framgång försöker jag förmå både hotellreceptionisten och tjejen på turistbyrån att lösa mitt problem. När jag hänvisas till en sportaffär, med en mängd begagnade cyklar till salu, får jag nytt hopp. Kunde jag kanske få hyra en i två dagar? Inte det, nej. Flexibilitet är inte ledordet här. 

Till slut ser jag ingen annan utväg än att lägga närmare 100 euro på att helt enkelt köpa den billigaste av de begagnade cyklarna. Det sista jag gjorde innan jag lämnade Jakobstad var att donera den till hotellet, med instruktionen att de skulle ha den till utlåning nästa gång en sådan som jag dyker upp. Så den som är sugen på en cykeltur i Jakobstad kan ta in på Hotell Jugend och fråga efter cykeln som en svensk gäst lämnade efter sig för några år sedan.

fin48

På bilden här står min cykel parkerad utanför Runebergs stuga, några kilometer norr om Jakobstad. Stugan byggdes 1811 av Runebergs far. Johan Ludvigs barndomssomrar, fyllda av jakt- och fiskeäventyr, tillbringades här. Idag är stugan museum, med en fin utställning om Runebergs liv. 

Jag träffar en ung tjej som sommarjobbar i museet. Hon är från Larsmo, en ö-kommun norr om Jakobstad, där över 90% av invånarna har svenska som modersmål. Jag tänker på den finskspråkiga killen som visade mig vägen till hotellet, och frågar lite försiktigt hur den här tjejens finska är. Hon erkänner att hon tycker finska är svårt. Hon har förstås läst det i skolan, men hon är uppväxt i en helt svenskspråkig miljö, och kommer därför inte i vardaglig kontakt med finskan. Om de båda ungdomar jag pratar med under min första dag i Jakobstad skulle träffas skulle de alltså ha en viss språkbarriär att övervinna.

Språkfrågan löper – som jag varit inne på även i tidigare delar – som en röd tråd genom Finlands historia, ända sedan skiljet från Sverige 1809. Finskan fick successivt ta alltmer plats i officiella sammanhang, och det fanns rentav finlandssvenskar som ville att finskan skulle bli landets enda språk. Jag nämnde Snellman i del 2, men även ärkebiskop Erik Gabriel Melartin argumenterade i en promemoria från 1837 för att finska skulle införas som “landets officiella språk istället för svenska (endast med undantag af landets svenska församlingar där själva allmogen utnyttjar sistnämnda språk).” Parentesen är viktig. Hur finsksinnad ärkebiskopen än var, så ville han inte eliminera svenskan helt, och särskilt slog han alltså vakt om de finlandssvenskar som inte hörde till samhällseliten. 

En alltför utbredd missuppfattning är idag att svenskar för länge sedan kom och trängde undan finnarna från sitt land. I själva verket har det bott folk som talar svenska på båda sidor av Östersjön långt innan det ens fanns något som kan kallas länder. Visst finns det en finlandssvensk kulturelit idag, men det är inte hela bilden. Längs med kusten har svenskspråkiga fiskare och bönder bott sedan urminnes tider. Det gör de än idag.

Av Finlands 5, 5 miljoner invånare har ca 300 000 svenska som modersmål. En av dem är Carola, bildningschefen i Larsmo kommun, som jag lärt känna genom twitter, och som ställer upp som min personliga guide under en dag i Jakobstad, Larsmo och Karleby. Hon berättar om en kampanj “börja på svenska”, som går ut på att finlandssvenskar alltid ska våga börja tala svenska, i t ex butiker och restauranger. Det blir då upp till den anställde att antingen fortsätta på svenska eller byta till finska. Ofta blir det språkbyte. Svenskundervisningen är fortfarande obligatorisk i finska skolor, men det är väl som med min franska, som jag läste i fem år; jag skulle vara chanslös i ett samtal på franska idag. 

Att svenskan inte är gångbar på så många ställen i Finland är ingen nyhet för mig. Mer förvånad blir jag av att Carola – som alltså arbetar i Larsmo som tjejen vid Runebergs stuga kom ifrån – bekräftar att hon faktiskt har elever som kan vara svåra att motivera till att ta finskan på allvar. På min Finlandsresa 2020 läser jag en insändare i Hufvudstadsbladet, som också ger en intressant inblick i ämnet:

fin60

Men så gott som alla finlandssvenskar kan förstås finska flytande. Ändå kan attityderna från finskspråkigt håll vara hårda mot de svenskspråkiga finländarna. I språkvetaren Leif Höckerstedts bok Svenskan på plats citeras intervjuer med finlandssvenska ungdomar från en rapport från 1996 som berättar att de fått höra att de ska “fara till Sverige och tala svenska” och om skällsordet “hurri”, ett nedsättande ord för svensk. “Vitun hurri och ett kok stryk kan bli belöningen, om man talar svenska på orätt tid och tillfälle”, säger en pojke. 

Det där var alltså från en rapport på 90-talet. Tyvärr finns inte mycket som tyder på att det har blivit bättre sedan dess, särskilt inte med Sannfinländarnas framgångar. Partiets ungdomsförbund har utmärkt sig genom debattartiklar som Finlandssvenskar ska inte räknas som finländare, och en kampanjfilm där förbundsordföranden piskas på en kyrktrappa, som en symbol för hur det är att bli utsatt för den obligatoriska skolsvenskan. I en utförlig artikel, med tillhörande filmklipp, berättar journalisten Bettina Sågbom-Ek att hon blivit utsatt för mordhot efter att hon påståtts ha spridit “svenskpropaganda”.

Inte nog med att finlandssvenskarna har problem med attityder hemma. I Sverige verkar det tragiskt nog finnas alltför många som inte ens vet att de existerar. Många finlandssvenskar vittnar om att de träffat folk i Sverige som tror att svenska är deras andraspråk. Stefans elev, som jag träffade på skolan i Borgå (se del 1) berättade t ex att en expedit i Stockholm till och med hade börjat prata engelska med henne, eftersom hennes svenska dialekt tydligen var så obekant. (Bilden nedan är tagen i Helsingfors.)

fin39

Jag tycker att det är pinsamt hur lite många i Sverige vet om vårt östra grannland, och inte minst finlandssvenskarna. Därför låter jag språksituationen i Finland få så mycket utrymme i den här bloggserien. Samtidigt gör förstås mitt stora språkintresse att ämnet ligger mig nära till hands. Jag vill i sammanhanget också passa på att tipsa om en annan av mina bloggserier, om estlandssvenskarna. De var en stark minoritetsgrupp på ca 8000 personer innan kriget kom och jagade nästan alla av dem på flykt. Men det svenska språket lever vidare i Estland än idag. Läs om det med början här.

fin43

Nu åter till bloggseriens huvudperson och röda tråd: Johan Ludvig Runeberg. Han föddes 1804 i Jakobstad. Som sexåring började han gå i skola hos sjömansänkan Anna Lena Westman, som hade öppnat en liten privatskola i sitt hem. I två år lade hon, 70 år gammal, grunden i läs- och skrivkonsten för den blivande nationalskalden. 

Den gamla skolan finns kvar, och eftersom jag har de rätta kontakterna, bildningschefen Carola, får jag komma in och titta trots att museet bara är öppet vid särskilda tillfällen. Det lilla klassrummet har bevarats precis som det var på Runebergs tid. Barnen satt på små bänkar runt en sandlåda, där de lärde sig skriva. 

fin44

Så småningom fortsatte Runeberg sin skolgång i Vasa trivialskola, där han enligt klassisk bildningstradition drillades i att producera så fullständiga och vackra översättningar av latin och grekiska som möjligt. Det var där hans intresse för poesi väcktes. I avgångsbetyget stod: “Dotibus naturae felicioribus praeditus” dvs att han var “utrustad med synnerligen lyckliga naturgåvor” – ett bra avstamp inför studenttiden i Åbo.

Inför min resa hittade jag på YouTube en inläsning av hela diktsviten Fänrik Ståls sägner (som jag introducerar i del 2) av en viss Christian Lanciai. Han inleder välfunnet med dikten om bonden Paavo (se del 2) men läser sig sedan igenom både den första och andra samlingen av sägnerna. Det tar honom 3 timmar och 40 minuter, men är värt varenda sekund. Han är ingen professionell inläsare, men det är nästan bara bra. Fänrik Ståls sägner är ju inte poesi för proffs, utan för folket. Lanciai, som själv är finlandssvensk, har precis rätt dialekt och inlevelse för att jag helt ska förlora mig i hans inläsningar. I textform finns dessutom alla dikter på runeberg.org, där klassisk nordisk litteratur tillgängliggörs digitalt.

I förra delen berättar jag mer om diktsamlingens bakgrund, och att det viktiga för Runeberg inte var historisk korrekthet. Men verkliga förebilder finns för några av dikterna. Ett framstående exempel är den beryktade ryske generalmajoren Kulneff, vars karaktärsdrag sammanfattas elegant i dikten som heter just Kulneff: “han kysste och han slog ihjäl, med samma varma själ.” 

Kulneff var stationerad i just Jakobstad under kriget. Han var känd för att vara barnkär. I dikten beskrivs att “mången moder” vittnar om hur han gick fram till vaggor där små barn sov och “kysste blott / mitt barn och log så fint, så gott.” Det sägs också att Runeberg själv som litet barn fick sitta i hans knä, när Kulneff var på besök hos familjen. Så det är kanske inte att undra på att Runeberg avslutar dikten med en rejäl hyllning till den ryske majoren:

fin96

Det är, som Runeberg ser det, alltså bara en slump att Kulneff råkade vara på motståndarsidan. Lite som i fotbollssammanhang: så länge man inte är huligan brukar man respektera sina motståndare och kunna hylla även dem när de förtjänar det. Liksom “det andra laget” också måste ha rätt att försöka göra mål, så hänvisar Runeberg till Kulneffs “krigarrätt”. Slutraderna slår sedan med all önskvärd tydlighet fast sägnernas moralbudskap:

fin97

Jag är intresserad av både poesi och historia. Utan historieintresset skulle Runeberg inte vara särskilt relevant. Hans politiska projekt intresserar hobbyhistorikern i mig, men rent poetiskt kan det propagandistiska anslaget i sägnerna bli för mycket ibland. En dikt som Soldatgossen t ex, där diktjaget vill bli “krigargosse” som sin far och stolt gå “till samma svält, till samma kamp, till samma död” har inte åldrats särskilt väl. 

Ändå är dikten fascinerande som tidsdokument. Just Soldatgossen var en av Runebergs egna favoriter. I bildbiografin (se del 2) beskrivs hur han “blev så rörd att han skakades av snyftningar” när den sjöngs för honom på ålderns höst. Det är en av de mest berömda tonsättningarna av Runebergs dikter. Den finns på Spotify i en pampig version av Hemming Eklund. (Tavlan hänger i Runebergs hemmuseum i Borgå.)

fin26

Men ibland kommer ändå propagandan lite i skymundan. Den döende krigaren skildrar ett mänskligt möte, bortom nationstillhörigheterna. En gammal rysk soldat, vars “hembygd Volgas bölja skar” ligger och förblöder efter en strid, och får plötsligt syn på en olycksbroder, “en halvt förstenad yngling” från det andra laget. Tidigare på dagen “när striden brann” hade de mött varann “med vredens eld”, men nu möts de i frid för “vid graven hatar ingen mer”. Snart hör de båda “ett årslags sus”. En ensam flicka ror iland. Hon går “från lik till lik och teg” tills hon hittar “den fallne svensken”: 

fin94

fin95

Där avslutar jag utläggningen om Runeberg för den här gången. Men mer kommer i nästa del, som utgår från Helsingfors och Sveaborg, som gett namn åt en av de mest beryktade dikterna i Fänrik Ståls sägner

Runeberg gör sig påmind i sin barndomsstad, bland annat genom att gatorna i det gamla fina kvarteret Skata, med trähus och grusvägar, har namn efter hans dikter. Här kommer en bild därifrån, och dessutom en där jag äter lunch med Carola i Larsmo. Tack Carola!

fin45

fin46

Jag inledde min Finlandsresa 2016 i Helsingfors. Därifrån tog jag tåget till Tammerfors, där den stora höjdpunkten var en konsert med Marko Haavisto & Poutahaukat, ett band som jag längtat efter att få se live ända sedan första gången jag såg Aki Kaurismäkis mästerverk Mannen utan minne. Här är scenen där Paha Vaanii spelas, med engelsk undertext. Jag har ingen som helst koppling till Finland, men det är något med den där låten som fångar varför jag dras så mycket dit. Det finns en melankolisk grundton, men samtidigt en subtil humor, som jag faller pladask för.

Tammerfors är en fin stad, med ett bra textilmuseum, och ett mycket intressant Leninmuseum, där jag lärde mig att det första mötet mellan Lenin och Stalin ägde rum just i Tammerfors. Det är en mycket finsk stad, där jag inte hörde någon svenska alls. Till den finska stämningen bidrog inte minst tangodansen på torget. 

fin50

I min nästa anhalt, österbottniska Vasa, behärskar nästan alla båda språken lika bra. Österbotten är Västerbottens motsvarighet på andra sidan Östersjön, så rent namngeografiskt är det logiskt att det är en svenskbyggd. Men efter Tammerfors är jag ovan, och gör bort mig med en gång genom att beställa mat på engelska, innan jag inser att nästan alla på restaurangen pratar svenska. Vasa är en genuint tvåspråkig stad. Folk hoppar hejvilt mellan språken; cafégäster byter språk när vänner ansluter.

fin56

I Vasa hamnar jag också oväntat nog mitt i en svensk klassiker. När jag går förbi en pub under en promenad mitt på dagen hör jag ett band soundchecka. Det visar sig, av alla band, vara Snowstorm! Jag kan inte låta bli att gå på deras spelning på kvällen. Det är fullt med folk i alla åldrar, stämningen är närmast euforisk. Det visar sig att de gamla göteborgska rockgubbarna brukar komma på årliga besök till Vasa. Själv känner jag bara igen deras stora hit, Sommarnatt, men de kryddar också showen med covers på andra svenska pop- och rockdängor. Det blir t ex stor allsångsfest till Pelle Almgren & Wow Liksoms Omåomigen.

fin53

Österbotten är ett vackert landskap, med en bildskön kust. På Vasa turistbyrå anmäler jag mig till en guidad tur i skärgården, lite rädd för att det skulle kunna bli alltför turistigt för min smak. Min oro visar sig vara obefogad. Jag är den enda deltagaren, så i en vanlig personbil körs jag ut till öarna utanför Vasa, tillsammans med en finsk tjej och hennes kenyanska kille. Deras lilla resebyrå specialiserar sig på resor i Finland och Afrika. Vi har en mycket fin dag tillsammans, som bland annat innehåller uppfriskande bad, karelska piroger, studier av landhöjning, och inte minst ryssugnar, som anlades av ryska soldater på 1700-talet.

fin55

fin54

Innan jag lämnar Österbotten måste jag nämna bandet Vasas flora & fauna, som jag kanske hellre hade sett än Snowstorm, men som jag i gengäld sett ett antal gånger hemma i Göteborg. De har fått en stor publik i Sverige, med sin vackra poetiska popmusik. I låten Prisma sjunger Mattias Björkas om bokhandeln Gros, med anor från 1860-talet. Ett besök där är förstås givet. Den hjälpsamma damen ser till att jag får med mig två nya, noggrant utvalda finlandssvenska romaner. 

Vasas flora & fauna sjunger förvisso på tydlig finlandssvensk dialekt. Men vill man höra en mer genuin österbottniska, som bitvis är så annorlunda att den är svår att förstå, så kan jag rekommendera Rickard Eklund, från den till 80 % svenskspråkiga staden Närpes. Hans debutsingel Finland finns på YouTube, med bifogad text. Tillsammans med en bild på Gros avrundar jag del 3 med ett annat smakprov på den österbottniska dialekten: Rööluuvån – en liiti hemsken saago. Hoppas det ger energi till fortsatt läsning. Bara en del kvar nu. Häng med till del 4, och huvudstaden.

fin51

fin57

3 svar till “Jakobstad och Vasa, Finland del 3 (om språken)”

  1. Fantastiskt härligt berättat! Jag är förstås både glad och stolt över att bli omnämnd. Det var en jättetrevlig dag vi hade tillsammans, du och jag Martin!

    Kram från Carola. ❤️

    Gilla

Lämna ett svar till Carola Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s